Oväntat nattliv bland
låghusen i Reykjavik

Jag hade hoppats att Islands största stad Reykjavik skulle vara en själfull liten stad befolkad av naturnära människor som pratar om livet. Tji fick jag. Reykjavik beskrivs bäst med titeln på en pjäs om livet i staden "Shopping & fucking".

Jag har aldrig sett så många terrängfordon och så mycket drickande och så mycket knullande och shoppande någan annanstans. Det var som Stockholm, fast ännu varre: med en befolkning på 170 000 går det inte att dölja någonting för någon, och alla vet vem du sover med.

Trots det är Reykjavik en trevlig stad att bo i när man en gång vant sig vid det stressiga arbetstempot och att allt festande sker inom samma postnummer (101 Reykjavik). Husen är låga, bortsett från några miljonprojekt i förorterna, och de gamla delarna av stan är mysiga. Huvudgatan har värmeslingor i trottoaren, så det blir aldrig lika dödligt halt som i Stockholm. Över hela staden vilar skuggan av Hallgrimskirkja, en enorm kyrka placerad på den högsta punkten i Reykjavik och väl synlig på femtio kilometers håll: till vardags kallad "jätteballen".

Åker man till Reykjavik för att festa behöver man mycket pengar. Allt är snordyrt. Bara Tokyo är dyrare tror jag. En ökande arbetskraftsinvandring från Fillipinerna har fört med sig internationell mat, något jag som vegan var väldigt tacksam för: de flesta islänningarna hade aldrig ens träffat en vegetarian tidigare.

Jag ska tillbaka dit förr eller senare: tills dess håller fotografierna staden i färskt minne.