Bok- och skivrecensioner
ur Yelah nr 5

Yat-Kha kommer från republiken Tuva i södra Sibirien, nära gränsen till Mongoliet, och han sjunger på det minst sagt speciella sättet som man gör i den traditionella tuvanska musiken. Hans röst får fram otroligt lågfrekventa toner och brummanden och ibland sjunger han också flera toner samtidigt(!). Han ackompanjeras mest av traditionella instrument, mungigor, trummor, stråkar och akustisk gitarr, men ibland bryter det sig även in lite extremdistad elgitarr.

Och det hela låter helt enkelt fruktansvärt tungt och djupt. Det låter som om en grupp samiska shamaner, Tom Waits, en stråkkvartett och Einstürzende Neubauten hade råkat på varandra mitt i en djup sibirisk granskog, ungefär. Alltså ganska unik musik. Industri, blues, tung rock, allt finns där, trots att det nästan bara är traditionella instrument som använts. Rekommenderas!

Jag glömde en sak - texterna. Yat-Kha sjunger på sitt totalt obegripliga men vackra språk (med textrader som "höömeilep orbadyng be"), men engelsk översättning finns också tillgänglig i det tjusigt utformade digipack-omslaget. Många texter är traditionella och handlar om livet i Sibiriens djupa skogar, men ett par låtar är "hyllningssånger" till sovjetstaten, där Yat-Kha sjunger om hur socialismen har lyckats, den perfekta människan skapats och Sovjet är en stark och mäktig stat. Ironi?...

Jens Nordstrand

Alec Empire
"The Destroyer"
(Digital Hardcore Recordings DHR CD 4)

En tysk före detta punkare som nu sysslar med någon sorts technomusik i vansinnestempo har just kommit ut med ett nytt album, "The Destroyer".

Alec Empire har tidigare haft problem med myndigheterna på grund av sina "vänsterextrema" skivomslag, fast den här gången får vi tyvvärr inte se något av den saken. Musiken klassas som så kallad hardcore techno, vilket i det här fallet i stort sett innebär att en trummaskin manglar på extremt snabba rytmer, till komp av diverse förvrängda samplingar. Nästan lika brutalt som Ministry, fast på ett helt annat sätt. Saken är bara den att manglandet pågår i inte mindre än 72 minuter, vilket blir lite väl mycket.

En mer komprimerad skiva med något kortare speltid hade kanske varit att föredra. Men när man är på det rätta humöret så är denna skiva utmärkt.

Jens Nordstrand

Steve Sem-Sandberg
"Theres"
Autonomi-Kollektivet
"Debat om RAF's historie og politik - hvordan videre"

Den svenska författaren Steve Sem-Sandberg har kommit ut med en ny roman som handlar om Ulrike Meinhofs liv.

Meinhof var, som de flesta nog vet, en västtysk vänsterradikal journalist som år 1970 var med och bildade den kommunistiska stadsgerillan Röda Armé-Fraktionen, eller terrorgruppen Baader-Meinhof-ligan, välj själv vad du vill kalla dem. Efter att i RAF ha utfört en lång rad väpnade aktioner, som krävde flera människoliv, greps hon 1972. Hon dog i isoleringscellen 1976, officiellt ett självmord men enligt många mördad av staten. Meinhofs liv har fascinerat många, och än i dag kommer ständigt nya skildringar. Steve Sem-Sandbergs bok "Theres" är ett försök att skildra Ulrike Meinhofs liv ur en mera psykologisk synvinkel.

Boken är ganska fragmentariskt skriven, citat, berättande avsnitt och försök att rekonstruera Meinhofs tankar har sammanfogats till en hel berättelse. ändå känns den på något sätt i många stycken ganska lik Stefan Austs rent dokumentära bok "Baader-Meinhof".

Det känns ofta som att de tankar som i boken tillskrivs Meinhof nog minst lika mycket härstammar från Steve Sem-Sandbergs hjärna men de är i vilket fall som helst intressanta att ta del av. Särskilt när de kommer in på de rent psykologiska aspekterna på att leva i illegalliteten och på att vara fängslad i isoleringscell. "Theres" är både fängslande och poetisk men ingen bok som man ska läsa om man bara är intresserad av RAF:s ideologi. Några som däremot inte sticker under stol med sina åsikter är det danska Autonomi-Kollektivet. De tar klart ställning för RAF:s metoder, och i "Autonomi debatINFO nr. 1" med undertiteln "Debat om RAFs historie og politik - hvordan videre" vill de väcka debatt om de erfarenheter av väpnade metoder som RAF har gjort och om vad som skall göras nu. Häftet består i huvudsakligen av artiklar och intervjuer med gamla RAF-aktivister, som diskuterar historien och framtiden. Alltsammans naturligtvis på danska, och faktiskt både ganska nyanserat och självkritiskt.

Det som är mest intressant är ett utdrag ur en artikel skriven av fängslade RAF-medlemmen Birgit Hogefeld. I den utvärderar hon RAF:s historia, och hon gör det på ett mycket kritiskt sätt, men utan att ta avstånd från den. över huvud taget förmedlar många av artiklarna ett kritiskt granskande av den egna historien och en ny syn på hur kampen skall föras.

Det här häftet hade nog inte fått ges ut i Tyskland, där det är förbjudet att så mycket som i en bisats röja några sympatier för en "kriminell grupp". Där RAF-fångarna fortfarande sitter i isoleringscell, vilket allmänt räknas som en form av tortyr, i stort sett utan någon kontakt med omvärlden. Detta, i kombination att RAF inom stora delar av vänstern fortfarande är ett tabubelagt ämne, har länge förhindrat den konstruktiva debatt som ju faktiskt behövs, trots att ämnet kanske inte är så aktuellt längre. Hur skall man annars kunna lära den tidens misstag och gå vidare?

"Theres" av Steve Sem-Sandberg är utgiven på Albert Bonniers förlag.
"Debat om RAFs historie og politik..." kan enklast beställas genom att skicka 20 danska kronor till:
Autonomi-kollektivet, c/o Internationalt Kulturforum, BBC box 286, Vesterbrogade 208, 1800 Frederiksberg C.

Jens Nordstrand

Kristoffer Leandoer
"Flipperspelaren"
Norsteds

En ny svensk roman om en ung manlig före detta rockmusiker bosatt i Stockholm som nu inte längre har mycket annat att fylla sitt liv med än flipperspel och lösa ströjobb. Idén låter kanske inte speciellt originell, och det är den kanske inte heller.

Flipperspelaren känns ändå som en fruktansvärt innehållsrik bok, antagligen på grund av de avstickare i form av filosofiska och politiska funderingar som med jämna mellanrum virvlar ut ur berättelsen. Detta känns som en politisk bok, trots att huvudpersonen knappast är en "politiskt korrekt" figur utan snarare cynisk och uppgiven, även om han i boken deltar i ett minst sagt fett attentat mot den svenska försoffningen, vad skall jag kanske inte riktigt avslöja.

Själva historien handlar annars mest om ganska vardagliga ting, kärlek, reklambyråer, apati, och, som sagt, flipperspel. Men med massor av funderingar och citat inflikade som verkligen får en att börja fundera. Allt i från ett tänkt möte mellan André Breton och Ulrike Meinhof och citat av Bakunin och Proudhon, till diverse andra små men träffsäkra formuleringar och även ett par övernaturliga inslag.

Det känns faktiskt riktigt skönt att läsa en ny svensk roman som är mer eller mindre anarkistisk, men utan att verka vara skriven i propagandiskt, "PK", syfte. Det är svårt att förklara vad som är så bra med boken, men jag kan konstatera att Flipperspelaren får en att se på den samtida omvärlden med ett nytt perspektiv. Läs den.

Förresten, om du gillar skräckberättelser, läs också Leandoers tidigare bok "Svarta speglar", som är en helt underbar samling skräcknoveller.

Jens Nordstrand

Wonder Woman
Ghost

Jag har alltid varit lite förtjust i superhjältar. även om klichéerna ibland står som spön i backen och intriger och karaktärer ofta är mer än lovligt torftiga, får blotta tanken på människor i trikåer med larviga namn och ännu larvigare krafter pojken i mig att vakna till liv. Till någon del har jag väl växt ifrån det nu och jag köper inte särskilt många titlar med superhjälteinnehåll längre. Men ser jag att det står John Byrne på omslaget kan jag sällan låta bli.

Byrne torde vara mest känd för den version av X-men som har kommit att symbolisera hela superhjältegruppidén. Till Chris Claremonts manus räddade de missförstådda mutanterna världen samtidigt som de plågades av inre konflikter. Om man kan svälja lite amerikansk sentimentalitet är det faktiskt ganska underhållande än i dag men Byrne har både före och efter X-men sprutat ur sig olika varianter på superhjälteserier, både egna skapelser och nya versioner av gamla figurer. Hans senaste alster, Wonder Woman, tillhör den senare kategorin.

Amazonprinsessan Diana är en av DCs äldsta figurer och Byrne har gjutit nytt liv i de gamla benen. Det är högt tempo och ett par rejäla fighter i varje nummer, samtidigt som ett par bakgrundshistorier utvecklar sig mot en kommande klimax. Förvisso är personteckningen ovanligt platt och historierna är närmast generande tunna men Byrnes goda humör och hans uppenbara förtjusning väcker liv i gamla, bortglömda superskurkar (även om det inte är lika lössläppt som i hans vansinniga version av Marvels She-Hulk för några år sedan) gör att jag lätt bortser från sådana bagateller. Dessutom är det fascinerande att en man som ägnat ett helt liv åt dessa superhjältar, med (får man förmoda) en ansenlig förmögenhet och möjlighet till konstnärlig kontroll att göra vad han vill, fortfarande med en tonårings förtjusning pangar på med kosmiska krafter och urgamla mysterier. årets sommarläsning.

En kusin till Wonder Woman skulle kunna vara Ghost, skriven av förre filmmanusförfattaren Eric Luke med hjälp av ständigt nya tecknare. åtminstone ser de likadana ut om man bytte Wonder Womans gul-blå-röda baddräkt mot Ghosts vita dress. Den mer uppenbara likheten är förstås att de båda är kvinnliga huvudfigurer med egna tidningar och sålunda utgör ett glädjande undantag i den traditionellt mansdominerande superhjältevärlden, men sen slutar faktiskt likheterna. Lika vit som Ghosts tighta trikåer, lika svart är den värld där detta spöke efter den undersökande reportern Elisa Cameron driver runt och i jakten på sanningen om mordet på henne snubblar över den ena vidrigheten efter den andra.

Vidrigt är faktiskt det ord som kännetecknar det mesta det som utspelar sig på de överdådigt vackra sidorna, människorna är tomma skal i en värld i ständigt mörker och det är inte mycket av den mänskliga naturens sämre sidor som vi besparas. Det är tätt mellan tillfällena då seriens kvinnor, som samtliga skulle kunna vara hämtade ur Playboy, knallar runt i raffset eller overkligt tighta kostymeringar och ibland lämnar Ghost en dålig smak av pubertal fantasi i munnen. Men, det är samtidigt ett ursinnigt angrepp på den amerikanska drömmen och förljugen familjelycka som Luke och hans tecknare levererar. åtminstone ibland. Ty några epsioder är av ganska ordinärt actionstuk så vid dessa tillfällen består nöjet helt i de svala, jugendinfluerade teckningarna och det lugna berättartempot i bakgrundsintrigen, där Luke till skillnad från den mer rutinerade Byrne, intressant nog, endast ger oss en liten pusselbit i taget. Läsaren kan alltså fundera själv en smula över vilka krafter som verkar i bakgrunden, även om intrigen efter sitt första år inte tycks dölja särskilt mycket överraskningar. Som synes är jag något kluven inför Ghost och jag kan inte rekommendera serien fullt ut, men lite halvhjärtat sådär kan jag nog tycka att ni bör köpa den.

John Byrne: Wonder Woman: Månatligen från DC Comics
Eric Luke m fl: Ghost: Månatligen från Dark Horse Comics Jens Bergsten