Onsdag 22 juni 2005
I en genomgång i tidningen Vår Bostad (6-7 2005) visar det sig att bostadsbristen ökar i Sverige, och allra mest i Skåne där 25 av 33 kommuner redovisar brist på bostäder. Var fjärde kommun i landet som idag lider av bostadsbrist tror dessutom att bristen kommer att öka de närmaste två åren.
Faktum är att Sverige med undantag för Grekland bygger minst i hela EU. Regeringens mål - som tycks vara på väg att uppnås - är att 120 000 bostäder ska byggas under mandatperioden, varav Stockholm står för hälften av det ökande byggandet. Boverket menar dock att det är alldeles för lite. Framför allt råder brist på mindre lägenheter, ettor och tvåor.
Inte nog med att det byggs för lite - det byggs dessutom fel sorts bostäder. Bostadsrätter svarar för de största ökningarna, hyresrätter har minskat. Boverket ser en tendens att nyproduktionen som sker framför allt koncentreras till "attraktiva lägen" och till att "öka inflyttningen". Kommunerna vill alltså locka till sig "en viss sorts människor" - de som kan betala för den typen av bostäder, säger Christina Johannesson på Boverkets analysenhet, till Vår Bostad.
Här är ju Turning Torso i Malmö ett alldeles lysande exempel, eller Bo01-projektet i samma stad. Eller Hammarby Sjöstad i Stockholm. Svindyra bostäder för folk som har gott om pengar. Samtidigt som bara huvudstaden har 4000 hemlösa. SVT:s A-ekonomi rapporterade den 17 juni att i en jämförelse av 21 europeiska huvudstäders bostadsrättspriser är det bara Paris och Madrid som är dyrare än Stockholm. I fallet med Torson i Malmö så borde det utan omsvep vara fängelse för sådan kapitalförstöring.
Teoretiskt sett skulle förstås fler än idag kunna låna pengar och köpa en bostad. Men i praktiken är detta svårt utan ett fast jobb. Och det är ju inte så att fasta jobb växer på träd idag. Snarare ökar antalet osäkra anställningar, och är man i en sådan sits vill man ju inte direkt gå till utsugarna på banken och skuldsätta sig upp över öronen, även om man kan.
Hur var det då med galenskapen? Jo, här är både de privata aktörerna och allmännyttan medskyldiga. I många fall är de allmännyttiga bostadsföretagen värre än de privata, vilket MKB visade i Malmö med sin "svarta lista". Men det finns en avgörande skillnad. När bostäderna är i allmännyttans ägo är det möjligt att ta politiska beslut om såväl att bruksvärdesprincipen ska råda som vad som ska byggas och var. Bostäder är livsmedel. Och livsmedel borde i en bred bemärkelse vara föremål för allmännyttan. Ett steg framåt vore att kommunalisera hela bostadsbeståndet och börja planera byggandet på allvar. Bygg efter behov. I en mindre skala, på kommunnivå, finns det möjlighet att effektivare planera byggandet efter hur situationen ser ut. Då finns det också möjlighet att rusta upp slitna områden, bygga ut trevliga stadsdelscentrum med affärer, skolor, dagis och annat som människor är i behov av i sin närhet.
Men bostadsfrågan kan inte isoleras från den övergripande sociala frågan. Som det ser ut idag koncentrerar kapitalismen resurser till de så kallade "tillväxtregionerna" vilket får människor att vilja flytta dit och söka lyckan", det är dit jobben flyttar. Resultatet är tydligt i Stockholm. Koncentrationen av människor blir grotesk. Trångboddheten och "kampen om innerstan" där alla vill bo trissar upp priserna och skapar segregation. Livsmiljön blir outhärdlig och miljökonsekvenserna svåra. En socialisering av bostadsbeståndet på kommunal nivå skulle inte lösa några övergripande problem, men den skulle definitivt ge nya möjligheter att ställa folkliga krav på att det byggs bostäder för vanliga människor. Att det byggs efter människors behov, inte efter kapitalets intressen.