Det är inte konstigt att
det är Brand som åtalas

Ingen av oss vill stå här i dag. Vi tvingas göra det. Men det är inte konstigt att vi tvingas göra det. Vi måste vara fullt klara över att detta inte är något underligt eller konstigt. Det är tvärtom fullt logiskt att detta händer i dag. Det här åtalet är bara ett av många uttryck för en tydlig trend i dagens samhälle mot mindre tolerans mot politiskt oliktänkande, mot mindre öppenhet och mot allt kraftigare inskränkningar av de demokratiska rättigheterna och rättssäkerheten.

Vi ser denna utveckling på många skilda plan.

Vi ser denna utveckling på det internationella planet i och med det nya kalla krig som uppstått i kölvattnet av USA:s regerings vilda jakt på terrorister. Där finns inte längre något sådant som ett internationellt rättsystem. Stormakterna gör som de vill, så länge de kan komma undan med det.

Vi ser denna utveckling inom EU, där byråkratins omtalade slutenhet numera överträffas endast av slutenheten hos de murar som effektivt hindrar asylsökande flyktingar från att sätta sina fötter i vårt sköna nya Schengenland. Vi ser den i de europeiska dataregistersystem som utvecklats för att effektivt kunna registrera och övervaka alla politiskt oppositionella.

Vi ser denna utveckling nationellt, där säkerhetspolisen särskilt sedan sommaren 1999 formulerat en ny nationell strategi i syfte att intensifiera alla ansträngningar att komma åt den utomparlamenteriska vänstern. Denna nya strategi innefattar i princip möjligheten att övervaka och registrera alla som, jag citerar, "kämpar mot kapitalism, fascism, sexism och homofobi". Det vill säga potentiellt sett varenda svensk socialist, feminist eller homosexuell som inte nöjer sig med att smyga med sina politiska övertygelser och inte vill anpassa sig till den borgerliga offentlighetens och etablissemangets normer för vad som är respektabelt.

Vi ser denna utveckling lokalt - här i detta Göteborg som i princip förvandlades till en polisstat för en vecka i juni i år, där polisledningen stiftade sina egna lagar allt eftersom det passade deras egen tillfälliga taktik, och där skarpa skott avlossades mot demonstranter för första gången på sjuttio år. Innebörden av det som hände har ännu inte sjunkit in i samtidens kollektiva medvetande på allvar. En vän till mig som tillbringat mycket tid som biståndsarbetare bland de fattiga indianerna i Chiapas, Mexico, berättade att hon mycket väl kände igen stämningen på gatorna här i Göteborg i juni. Det var samma stämning av lågintensivt krig och paranoia som brukade sprida sig i indianbyarna under perioder av terror från statens militära och paramilitära styrkor.

Vi ser denna utveckling i den här byggnaden som vi demonstrerar utanför. Göteborgs tingsrätt har under sommaren tiodubblat den genomsnittliga strafflängden för deltagande i vad som rubriceras som "våldsamt upplopp" - samtidigt som man nogsamt väntat med alla åtal mot de poliser som anmälts för tjänstefel, maktmissbruk, misshandel och mordförsök. Allt för att bilden av junihändelserna inte i onödan ska vridas till polisens nackdel. Sammanlagt 27 års fängelsestraff mot en handfull demonstranter har utdömts bakom de där portarna under de senaste månaderna. Samtidigt bör man ha klart för sig att av det sextiotal som tvingades uppsöka läkarvård under helgen den 14 till 16 juni var bara en fjärdedel poliser. Varken de enskilda poliserna på gatan eller polisledningen under Håkan Jaldung och den ytterst ansvarige rikspolischefen har ännu fått sina brott utredda. Och det kommer sannolikt att dröja ytterligare innan det sker, eftersom den bild av händelserna i juni som dominerar i dag är högst funktionell för etablissemangets fortsatta urholkning av rättssystemet.

Göteborgshändelserna har kallats de värsta upploppen i Sveriges historia, vilket är rent nonsens. Landet har skakats av kravaller förr - inte minst i arbetarrörelsens kamp för rösträtt och bröd ett sekel tillbaka. Men som alltid är det segrarna som skriver historien, och i den historieskrivningen förvrids minnet av alla sociala konflikter tills de blir lämpliga slagträn i den politiska debatten.

Polisen skjuter skarpt mot demonstranter numera, men det är förstås inget nytt med dödliga polisvapen, inte ens i Göteborg. För drygt åttio år sedan rådde hungersnöd i den här staden. Den 5 maj 1917 sattes polis och ridande soldater med sablar in mot de fattiga arbetarkvinnor som i desperation tvingades stjäla bröd till sina hungriga barn i stadens butiker. Någon kilometer härifrån - på Järntorget - höggs enligt ögonvittnen en kvinna ner av soldater trots att hon fåfängt försökte skydda sig genom att hålla upp en brödlimpa över sitt oskyddade huvud. Detta var verkligheten för arbetarklassen för bara en mansålder sedan, och det ledde till en klar insikt om behovet av solidaritet och motståndskamp. Dagens etablerade arbetarrörelse ger i stället rosor till polisen när de avlossar skarpa skott rakt in i en flyende folkmassa. Dagens medier dansar också efter maktens pipa och trycker oredigerade pressmeddelanden från polisen som självklara sanningar.

Bilden av de värsta kravallerna någonsin är alltså en konstruktion, men en konstruktion som behövs för att motivera de åtgärder som i dag genomförs för att disciplinera den politiska oppositionen. Det är ingen slump att allt detta händer just nu. Vi befinner oss i en gryende jäsningsprocess i samhället, där allt fler - särskilt ungdomar - börjar tvivla på myten om att det är folket som styr samhället och att makthavarna bara är folkets ödmjuka tjänare. Där allt fler frågar sig om det är rimligt att marknaden och penningen tillåts styra och infiltrera alla samhällsinstitutioner och alla relationer mellan människor. I dag är herrarna rädda och nervösa, och de försöker försvara sig med alla medel de kan hitta på. Deras främsta strategi hittills har varit att försöka splittra den breda fronten av sociala motståndsrörelser, genom att kriminalisera den ena halvan samtidigt som den andra halvan bjuds in till meningslösa förhandlingar med makthavarna bakom slutna dörrar. På så sätt hoppas man kunna desarmera den tickande bomb som utgörs av alla de ungdomar, arbetare, män och kvinnor som tappat förtroendet för den rådande ordningen.

Det är heller inte första gången som tidningen Brand åtalas. Och då talar jag inte bara om det försök till åtal som säkerhetspolisen försökte få till stånd häromåret efter att Brand i en artikel uppmanade kvinnor till något så upprörande som att slå tillbaka mot mäns fysiska och sexuella övergrepp. I tidningens barndom för omkring hundra år sedan åtalades redaktörerna ständigt för sin propaganda mot kyrkan och militarismen, mot pamparna i politiken och för sin agitation för fri kärlek och sexualitet. Brand var förresten kanske den allra första tidning som vågade annonsera för så kallade "franska försiktighetsartiklar", dvs. preventivmedel, i Sverige.

Allt detta retade gallfeber på etablissemanget, som svarade med ständiga åtal och med att dra in tidningens upplaga vid flera tillfällen. Motiven var i stort sett desamma nu. Det förelåg en liknande situation, med en växande motståndsrörelse mot den rådande ordningen. Makthavarna såg sig tvungna att stoppa spridningen av radikala idéer och sakta ner nyrekryteringen till de samhällskritiska rörelserna. Då liksom i dag var det naturligt för dem att angripa radikala tidningar som Brand. Då liksom i dag var det naturligt för dem att tänja på lagarna, att trixa och fixa med rättsystemet så att det passade deras egna syften.

Historien visar oss att rättssystemet aldrig är bättre än samhället i stort. Lagarna stiftas alltid av dem som har makten i maktens eget intresse. I ett hierarkiskt samhälle kan vi därför förvänta oss hierarkiska lagar. I ett klassamhälle kan vi förvänta oss en klassjustis. Folkets massor är alltid fienden i ett klassamhälle. Folket måste alltid disciplineras och tuktas för att de mäktiga ska kunna behålla sin makt.

Vi har åtskilliga exempel på detta i världens alla diktaturstater. Där är det uppenbart för alla vem som bestämmer. Den som opponerar sig i en öppen diktatur och även försöker få sina medmänniskor att resa sig mot förtrycket möts genast av repressionens nakna ansikte. Där hycklar man inte och svänger sig med vackra ord som frihet, rättvisa eller demokrati. Där talar man maktspråk - i guds, dollarns eller nationens namn.

I de klassamhällen som gör anspråk på att vara demokratier, som Sverige, kan makthavarna inte riktigt bete sig på samma sätt. Här måste attackerna mot vanliga människors frihetssträvanden lindas in i känsloladdad retorik om "hot mot demokratin" och "politisk terrorism" så att inte opinionen ska bli oroad och tro att det är något som är fel. I själva verket är det en politisk kampanj som pågår - en kampanj som inriktar sig mot de delar av vänstern som hittills vägrat låta sig tämjas av staten och kapitalet.

Det här åtalet för "uppvigling" är ett tydligt exempel på detta. Det finns gott om artiklar, tidningar och böcker som skulle kunna betecknas som mer uppviglande än den åtalade artikeln i Brand. Bara härom månaden publicerades till exempel en artikel i en av de mest spridda tjejtidningarna, Darling, om hur man genomför en revolution, inklusive konkreta tips om gerillakrigföring och vikten av att man som revolutionär snabbt tar över alla tevestationer i landet.

Men det är inte Darling som åtalas i dag, och inte heller de riktiga kravall- och sabotageguider som publicerats i landet tidigare. Det är begripligt. Säkerhetspolisen kan inte väcka sådana här åtal till höger och vänster hela tiden. Det är just Brand man vill åt. Det skulle vara allt för suspekt av Säpo att ständigt pressa fram nya tramsiga åtal av den här typen - även om de säkert gärna skulle vilja göra det. De måste välja strategiska måltavlor, och då framstår Brand som ett viktigt mål.

Genom att utmåla Brand som en tidning av och för galna terrorister hoppas man kunna göra precis samma sak som åtalen mot tidningen för hundra år sedan var avsedda att göra. Att förhindra spridningen av tidningens antiauktoritära idéer. I förlängningen hoppas man kunna begränsa eller till och med vända på tillströmningen av aktiva till den unga frihetliga socialistiska rörelsen där just Brand länge fungerat som ett förenande centrum för aktivismen.

Det är alltså inte alls konstigt att det är just Brand åtalas. Det farligaste som finns i maktens ögon är att människor ska börja inbilla sig att de kan styra sina egna liv och sina egna samhällen utan någon utsugande överklass och utan några maktfullkomliga politiker. Det farligaste som finns för makthavarna är att folk börjar tänka själva, för då kanske de kommer fram till slutsatsen att de inte behöver sina självutnämnda chefer och bossar. Brand har under lång varit en viktig portal för sådant fritänkeri. Brand har varit en öppning till en ständigt närvarande men ofta osynlig anarkistisk underström i den politiska historien, en underström som alltid hatats och attackerats av det fåtal som haft makten. Det är denna öppning mot idén om människans fullständiga frigörelse som Säpo och justitiekanslern nu gemensamt strävar efter att täppa till innan den gör mer skada än den redan gjort. Det är i själva verket denna idé som står åtalad i dag.

Det är alltså inte konstigt att vi tvingas stå här i dag för att försvara de politiska fri- och rättigheter som ofta tas för självklara. Vi får aldrig glömma att dessa fri- och rättigheter har vunnits av tidigare generationer genom outtröttlig kamp. De etablerade klasserna har aldrig gjort några eftergifter utan att först råka ut för ett hot underifrån mot deras privilegier. Yttrandefriheten, tryckfriheten, åsiktsfriheten och organisationsfriheten är inga allmosor från de styrande, utan resultatet av folkrörelsernas medvetna kamp. Det är särskilt viktigt att den kampen i dag fortsätter och att den får en förnyad kraft. Den kampen får heller inte stanna vid protester. Den måste i stället utvidgas till ett välorganiserad motståndsrörelse som försöker skapa ett samhälle där det är folket som styr och lagens bokstav inte längre finns till enbart för den som har den statligt sanktionerade makten att göra orätt.