Skvaller från en
sergipansk by

Att det på detta i mitt tycke ganska harmlösa antagande skulle följa en så kompakt och ytterligt chockerad tystnad, det trodde jag inte. Jag kan i min vildaste fantasi inte förstå vad det skulle ändra i det stora hela, Jesus kan väl fortsätta vara Guds och Marias son för den som så önskar. Men det ska du veta, att aldrig har något jag sagt eller gjort spritt sig så likt en löpeld. Kanske var det bara inbillning, men jag tyckte att morgonen därefter tittade alla än mer förundrat på mig än tidigare. Fast det är klart, min närvaro i byn märktes med eller utan Jesus.

Jag satt på jordgolvet i en lerhydda i byn Lagoa Nova och tittade på O Clone, senaste brasilianska såpan, på hennes batteridrivna svartvita lilla burk, när nåt i programmet eller småpratet fick mig att slänga ur mig idén. Hade gett mig av hemifrån i gryningen, i min lilla svårflörtade vita fiat, för att åka de två timmarna norrut från mitt hem. Regnperioden hade börjat skölja över oss, med den sorts öppna himlar som bara tropiska klimat kan bjuda på, och jag var orolig för att fiaten skulle totalvägra i nån vattenpöl nånstans på vägen.

I pyttestan Pacatuba, döpt efter en hövding för en av de sen länge utrotade sergipanska indianstammarna, plockade jag upp Genilza. Hon hade tagit fyrabussen in till stan för att se om doktorn kanske trots allt skulle komma som han lovat. Fyra lördagar i rad hade hon stigit upp före gryningen för att hinna till sin bokade tid. Genilza ville nämligen ta ultraljud på sin bäbis. Hon gjorde det aldrig på de fem tidigare, men den här gången tyckte hon att ungen rörde sig konstigt. Den skulle snart födas, men änglamakerskan i byn hade sagt att ungen låg fel, och det oroade Genilza. För ska det till kejsarsnitt måste hon in till Aracaju och föda, och då är det bäst att inte vänta till sista sekund för då lär ungen födas nånstans på grusvägarna i bushen. Men inte heller den här lördagen kom doktorn med sin ultraljudsanordning och skaran väntande mödrar fick återigen lämna den lilla sjukstugan med ogjort ärende.

- Nej, nu struntar jag i det här, sa Genilza när sköterskan frågade om hon vill boka tid till nästa lördag.

- Jag är säker på att de vet att han inte kommer, de försöker bara hålla skenet uppe, ropade hon till mig när vi sprang genom regnet till bilen. I förra månadens upplaga av vår lilla tidning, skrev Genilza en notis om läkarna som kommer till Pacatuba, stannar nån vecka och sen sticker igen. Varför är det så? undrade hon. Varför står vår läkarstation utan läkare större delen av året? Det numret av tidningen vågade Genilza inte distribuera i Pacatuba med omnejd. En kommunalledamot hade nämligen på mystiska vägar lagt vantarna på ett exemplar, innan tidningen ens hunnit fram till Genilza. Han gjorde sig besväret att åka den dryga timman på usla grusvägar fram till byn där Genilza bor, för att ställa henne mot väggen.

- Så du går runt och snackar skit om vår borgmästare, fru Diva, skrek han. Det kommer att stå dig dyrt. Genilza förstod för sitt liv inte vad han menade. Hon hade inte sagt ett ljud om fru Diva i notisen, tvärtom hade hon ansträngt sig mycket för att det inte skulle låta som en anklagelse mot borgmästarinnan.

Genilza vet nämligen vems spelregler som gäller.

Så tog vi oss den resterande timmen på gropiga grusvägar fram till Genilzas by, Lagoa Nova. Bilen överlevde, men hade flera gånger vatten upp till halva framrutan. Jag förberedde mig på att få stanna, inte den planerade veckan, utan fram till regnperioden behagade ta slut. Tänkte ut strategier för hur jag skulle klara det. Utan el, telefon, vatten, internet, tidning, toa, mat och i lerhus stort som halva min stockholmsetta. Med fem ungar, gravid kvinna och en man som inte vågar vistas i samma del av huset som jag. Och som lyckades undvika det, vilket är imponerande med tanken på husets minimala yta.

- Säg nåt på ditt språk, ropade han från sitt mörka hörn om kvällarna. Och jag gjorde honom till viljes, sen skrattade han tills han somnade. Och det enda som hördes sen var ljudet av hundratals kackerlackor som sprang runt på väggarna, mellan hålen som bildas mellan en påslängd lerkaka och nästa.

Jag var ett vitaminrikt tillskott till det dagliga byskvallret och det utnyttjades maximalt. Första kvällen när jag satt i totalmörkret, med undantag av en liten fotogenlampa, och pratade med Genilza, avbröt en ständig ström av ungar varandra i dörröppningen till hyddan.

- Är det sant att du äter bröd med tomat på?, frågade en. Det sa Ninha.

- Det där håret du har, växer inte det?, sa nästa och kände på mitt kortklippta hår. Ditt hår duger bara att sätta peruk på, bedömde han sen.

- Varför har du ringar på tårna? Och i näsan?

Men det där med Jesus och kvinnorna, det var så stort att det vågade ingen ens snudda vid i min närvaro. Kompakt och nervös tystnad. Sen kom männen hem från åkern med en dödad två meter lång kobra i släptåg, som de tyckte var hemskt kul att visa upp för gringan.

Det är imponerande så mycket skvaller det får plats i en liten by som Lagoa Nova. Kanske är det bristen på tidningar och teve, information från stora världen, bristen på nya intryck, usel utbildning, fantasi på kostiga vägar. Enda nöjet är skvallret. Kanske skvallras det lika mycket hemma, jag har glömt, men i effekterna, de ödestigna, uteslutande, som skvallret får för de utsatta, där finns en stor skillnad. Och det finns tusen och en regler för vad man får och, framförallt, inte får göra om man vill undvika att bli utsatt. Man får till exempel inte gå hem från tvagningen vid den lilla vattenhålan i skogen iklädd t-tröja och handduk över höfterna. Man får överhuvudtaget inte tvätta sig annat än iförd komplett klädsel. Om man är man får man inte bära vatten. Om man är kvinna får man inte bestämma över sitt liv.

På fredagen kom Margarette, som jobbar i samma organisation som jag, ut till Lagoa Nova för en sen länge stående inbjudan från byns kvinnor om gemensam utflykt till havet.

Paradisstranden, med helt orörda enorma sanddynor och ett knallblått hav, ligger två timmars gångväg från Lagoa Nova, dit leder inga vägar. Men när Genilza bad om ordet på bymötet, "Fröken här ville visst säga nåt", sa byledaren, inte utan nedlåtande ton i rösten (han visste redan vad det handlade om), då visade det sig att den där utflykten nog inte skulle bli som planerat.

- Till stranden går de kvinnor som inte har nåt att göra, sa byledaren. Min fru har arbete att sköta i hemmet.

Och det var det. Av den stora uppslutning kvinnor som gjort planer för utflykten, återstod när lördagsmorgonen kom bara jag, Genilza och Margarette, samt ett tjugotal ungar. Inte en enda kvinna, utöver Genilza som aldrig ber om tillåtelse för något, lyckades få tillstånd av sin man att gå till stranden med oss. Inte gå till stranden är således ytterligare en regel. Vi gick ändå, och det skvallras än om mig och Margarette i bikini. Inte bikini är en annan regel. Framförallt skvallras det dock fortfarande om Jesus och kvinnorna. Ja, inte när jag hör, men Genilza rapporterar.