Skallens story

Debatten fick ett uppsving sedan Globo-journalisten Tim Lopes, som gjort dokumentärer om droghandeln, kidnappades och mördades härom veckan. I några fall har det gått så långt att polis och myndigheter helt tappat greppet, favelorna styrs helt av de kriminella gängen.

Det här är Caveiras, alias Douglas, berättelse. Han är smågangstern från Porto Alegre i sydligaste Brasilien som växte upp och blev graffitikille. Fast just i kväll sitter han på en liten sluskbar med röda plaststolar och skärande hög frevomusik i utkanterna av Recifes gamla stan. En tjugotreåring som säger att han "redan sett för mycket, alldeles för mycket". Lite corny, kanske, men han säger det med en intensitet som möjligen överdriver men knappast ljuger.

"Min mamma är döv, jag brukade skämmas för henne. Ja, hon brukade skämmas själv. Vägrade lära mig teckenspråk, så det var svårt att kommunicera med henne. Nu har jag den största respekt för henne. Min morfar, han är domare, körde min mamma på porten när han fick veta att hon var gravid. Hon levde på bröd från soptunnor när jag föddes. Men jag har aldrig, sedan dess jag blev så mycket människa att jag har minnen, behövt äta andras rester.

Sen jag var liten skateboardare har jag tillhört ett gäng. Ett av de mer kända i Porto Alegre. Men jag är stolt över att kunna säga att jag aldrig rånat någon, aldrig ens ryckt en handväska i förbifarten. Det är klart att jag gjort en del, dragit fördel av stunder. Och jag har alltid burit vapen. Jag har skjutit på många, men gudskelov aldrig dödat. Jag har blivit skjuten på själv, men aldrig allvarligt. I dag har jag revolvern hemma. Jag har ansvar för min mamma och min syster och jag vet att det kommer fortsätta dyka upp människor som vill se mig död. Som söker upp mig hemma. Jag måste kunna försvara min familj. Men jag bär inte längre vapen ute.

Vill du veta varför jag gick ur mitt gäng? Det var inte svårt, det var naturligt. Det var inte jag som gick ur. Vår vän sköts till döds, och vi upplöstes. Jag såg det så här: Nu har jag två val. Antingen går jag djupare in i det här, in på riktigt. Eller också slutar jag. Just i den vevan erbjöd kommunen en workshop i graffiti, och jag hittade ett annat sätt att uttrycka mig. Ett annat sätt att söka det förbjudna, att få spänning i min vardag. Sen dess har jag hållit på med graffiti. Det är tre år sedan.

Min kompis satt på trottoaren och rökte en joint när killen kom i bil och prejade ner honom. Och tre andra. Killen bor i favelan, kåkstaden, som är granne med min. Det pågick ett krig mellan gängen i de båda favelorna. Vi gick aldrig in i hans favela, hans gäng gick aldrig in i vår. Men han själv var ett undantag. Han dejtade en tjej i min favela, så vi lät honom vara. 'Men det är Lucias pojkvän, låt honom gå', sa vi.

Han som sköt ihjäl min kompis är fri nu. Han fick två år. Jag såg honom i hans hus när han precis blivit utsläppt. Han hängde ut genom fönstret, halva kroppen ute. Han spelade dataspel. Jag hade revolvern innanför byxlinningen. Det var de värsta sekunderna i mitt liv, jag har aldrig mått så dåligt. Jag åkte bakpå en motorcykel och min kompis, som körde, skrek: 'Men skjut då. Skjut! Eller ge mig vapnet, så skjuter jag.' Om jag såg honom i dag skulle jag skjuta. Men jag kände min döda vän så nära, jag kände att han satt bredvid mig och han sa: 'Gör det inte. Han är inte värd att tillbringa resten av livet i fängelse för. Jag kommer ju inte tillbaka.'

Min mamma har alltid stött mig i allt. Hon har aldrig förbjudit något. Hon har vetat vad jag har hållit på med, men hon har trott på mig. Och det började inte för att vi ville starta ett gäng. Vi ville inte bråka. Vi var skateboardkillar. Men vi tröttnade på att bli slagna på, bli bestulna, hela tiden. Det blev, 'jamen, vill du ha min klocka? Ta den då, men du får den inte gratis'. Det började så. Och ur det utvecklades det. Men vi ville aldrig bråk. Det var en nödvändighet för att överleva där jag bodde. Bor. Fast nu ska jag nog sticka därifrån.

Det finns så många ställen i Porto Alegre dit jag fortfarande inte kan gå. Så många platser jag måste undvika. Det har blivit ohållbart. Min mamma har precis flyttat till en annan stad, jag tror att jag flyttar med henne. Porto Alegre har blivit ett fängelse. Graffitin har gett mig en väg ur. Jag har den i blodet. När jag lyssnar på hiphop vill jag ut och kriga. Men på ett annat sätt."