När det stormar i en
rektors vattenglas

Hon tog Eduardo under armen och släpade honom runt i skolans salar, för att ge honom tillfället att deklarera notisen lögn. Han vägrade.

- Du, sa hon, var så säker. Jag gör rättssak av det har. På onsdag när åklagaren kommer hit till vår stad är det jag som lämnar in en anmälan mot dig och din tidning till domstol.

- Du, svarade Eduardo, gör det. Jag har bevis.

Bevisen i fråga var vittnena. Nu när rektorn gick sitt korståg vågade de inte berätta om diskrimineringen. Men de hade lovat att ställa upp om det gick till domstol. Rektorn insåg nog att risken att de skulle bli modigare då inte var särskilt stor.

Eduardo och Cristine ingår i den grupp ungdomar, söner och döttrar till fattigbönder och jordlösa i min delstat Sergipe, som sedan ett och ett halvt år tillbaka gör en liten landsbygdstidning tillsammans med mig. Med jämna mellanrum samlas vi en helg för workshops om allt från intervjuteknik till mänskliga rättigheter. Och varje månad skickar de notiser och enklare artiklar från sina byar. Det kanske låter idylliskt det hela, men vi befinner oss rätt långt från de röda stugornas charm. Genom vår Informativo Rural skapar vi ett medium som ger dessa fattigbönder en röst i bruset. I en delstat där alla kommunikationsmedel sitter i händerna på antingen nuvarande guvernör Albano Franco eller blivande (med all sannolikhet) João Alves, finns inte den platsen naturligt.

Och ungdomarna blir allt frispråkigare. Visst, vissa nyheter kan vi fortfarande inte trycka och vissa saker vägrar de berätta om av rädsla för repressalier. Men deras iver att hävda sin rätt att tala fritt blir allt starkare. Så till vårt senaste nummer beslöt Eduardo att skriva en liten till synes harmlös notis, som beskrev hur eleverna från landet runt staden där skolan ligger inte kommer in i skolan utan tenniströja med krage. Stadseleverna däremot kommer in i vanlig t-tröja utan krage.

Och det tog alltså hus i helvete. Fint, tycker Eduardo, tidningen blev superkänd i stan över bara ett par timmar. Något mindre lyckat tyckte Cristiane att det var. Hon jobbar nämligen som agênte de saúde, ett slags barfotasyrra som vandrar runt i byarna. Ja, för det finns några saker man måste förstå för att gripa rektorns utbrott.

Först och främst att det här med demokrati är ett relativt nytt fenomen i Brasilien, den nuvarande demokratiska epoken inleddes strängt taget först 1989, då de första fria valen efter militärdiktaturen hölls. Den där rätten att tala fritt är ännu inte självklar, åtminstone inte på landet såhär i nordöstra delen av Brasilien. Många storgodsägare, coronel, anser fortfarande att de har rätten att bestämma vem som ska få uttrycka sig och vad de i så fall ska uttrycka. Och många av hans undersåtar tycker att det är rimligt och enklast att fört kolla med sin coronel. Så att man slipper trubbel.

En annan tändande faktor var att Eduardo är son till kommunens främsta oppositionsagitator, Zé Antônio. Rektorn däremot tillhör gruppen runt den sittande borgmästaren (som inom parantes sagt är en synnerligen osympatisk mustaschprydd liten despot).

Och så har vi Cristiane, då. Jobb som hennes, som hälsoagent, är det just borgmästaren som delar ut. Till dem som han anser förtjänar. Eftersom Cristianes far är sin coronel lydig (Cristiane däremot tillhör oppositionen, vilket i sig är intressant eftersom det i princip är lag på att ungarna/kvinnan följer sin faders/mans politiska fotspår) fick hans dotter jobbet. Men lika godtyckligt som borgmästaren ger, kan han ta tillbaka. Och Cristiane är rädd att förlora sitt jobb.

Att bli stämd inom det brasilianska rättssystemet är ingen lustig historia - framförallt är den långdragen. Så jag åker dit för att prata med rektorn.

Gymnasieundervisningen pågår mellan sju och halv elva på kvällen. Strax före sju anländer jag till den pyttelilla staden och frågar mig fram till skolan, som visar sig ligga vägg i vägg med kommunfullmäktige. Det är kolsvart. Värmen har lagt sig och berett plats för en nästan svenskt daggstänkt kyla. I busslaster ser jag eleverna från byarna runt om staden komma, nyduschade, med böckerna i famn och med kragförsedd tenniströja. Rektorn själv dröjer.

Men så kommer hon. Och hon är en välklädd vit kvinna i medelåldern. Som det kommer fradga ur mungiporna på.

- Problemet med Eduardo och hela samhället i dag i Brasilien, menar hon, är att demokratin kom och vi var inte förberedda. Vi kunde inte hantera den plötsliga friheten och vi har fortfarande inte lärt oss det. Vi vet att demokrati innebär friheter men inte att den också innebär plikter. De flesta av oss brasilianare vill bara ha den halva av demokratin som är friheter, vi vill inte uppfylla våra plikter. Just så är det med Eduardo. Han ställer en rad krav på skolan och han ställer till en mängd problem, men han fyller inte sin del av demokratidealen. Han kommer till skolan i t-tröja utan krage och han förväntar sig att bli insläppt. Men han gör knappt sina läxor och blir allt bråkigare på lektionerna.

- Och det kan hända att jag låter stadsbarn slippa in utan krage men det är när de har ringt i förväg och sagt att deras tenniströja är smutsig och att de inte hinner tvätta den, fortsätter hon. Att ungarna på landet sällan har telefon är ett problem, men det är inte mitt problem. Därför händer det kanske oftare att en stadsunge slipper in utan krage än en landsunge. Men det handlar inte om diskriminering. Eduardo behöver lära sig disciplin.

Till slut lugnade sig rektorn såpass att hon gick med på att dra tillbaka sin anmälan mot att vi publicerade hennes svar på den lilla notisen. Vilket vi förstås gärna gjorde.

Ja, Eduardo var inte helt nöjd med resultatet, han tyckte att det hade varit kul att få knäppa sin rektor på näsan. Men Cristiane andades ut. Nu skulle hon nog få behålla jobbet. Och det roliga i historien är ändå att både Cristiane och Eduardo vägrade göra rektorn till viljes och ta tillbaka sin anklagelse. Tvärtom, stod de på sig och argumenterade för sin rätt att ge ord för vad de såg.

- Och, berättar Cristiane, efter att vi publicerade notisen har folk börjat komma upp till oss och berätta om övergrepp som de ser, som de vill att vi skriver om. Men först måste vi förstås undersöka hur det ligger till.