Jakten på pistolmän

Nu ska en representant för departementet för landsbygdsutveckling komma till Aracaju, för att försöka skapa frid i området. Diskussionen gäller dock hur, innan regeringens fredsmäklare kommer, vi ska kunna skaffa fram bevis på att sockerfabrikören har hårt beväpnade revolvermän patrullerade området och ständigt hotande Lagoa Novas befolkning. Ända lösningen är att åka dit och fota dem.

Jag anmäler mig, efter alla dessa historier om pistolmännen har jag fortfarande inte sett en enda. Förresten är det dags för ett litet äventyr.

Och det är bråttom. Om vi vet att fredsdomaren från Brasília är på väg, kan man vara övertygad om att sockerrörsproducenten också vet det. Antagligen har han fått veta det ett bra tag före oss. Vi åker genast.

Vid fyra-tiden är vi framme, solen står redan lågt. Längs ner i Lagoa Novas enda gata håller Paulo, byledaren, på att bygga byns första hus av tegel, ett stort steg för någon vars lyxigaste bostad hittills varit konstruerad av lera och halm. Lagoa Novas manliga befolkning hjälper honom, med en blandning av stolthet och avundsjuka. Paulo blev invald i komunfullmäktige i senaste valet, och det är med pengar från den lönen han lyckats köpa teglet till huset. Enligt nyräknade siffror lever en tredjedel av Sergipes 1,7 miljoner invånare under FN:s absoluta fattigdomslinje på 1 dollar om dagen, så numer är Paulo en i det närmaste rik man. Fast han får betala dyrt för sin lön, så mycket korruption och fiffel han har upptäckt inom kommunfullmäktige som han inte vågar anmäla av rädsla för sitt liv. Nyligen mördades en komunfullmäktigeledamot och syndikalist i Sergipe, känd för sin hårda linje mot maktmissbruk och framförallt mot barnarbete. En borgmästare från en liten grannstad sitter anhållen för att ha beställt mordet, och ytterligare två borgmästare är misstänkta för medhjälp.

Så Paulo är rädd. Och inte bara för borgmästare, han är rädd för att följa med oss in i det tättbevuxna sockerrörsplantaget. Ja, hela byns samlade manliga församling vägrar, fast de inser vikten av att dokumentationen sker.

Vi ger upp, min kollega Cleia och jag, och beslutar att leta rätt på Vandette och Genilza, två av byns ledande kvinnor. Genilza hittar vi på vägen upp från sjön strax intill bosättningen, men en plåtbalja tvätt på huvudet. Hon tvekar inte en sekund, tar leende den tunga baljan från huvudet, ställer ner den på den dammiga marken och försvinner in i sin lilla lerhydda. Två sekunder senare kommer hon tillbaka, iklädd sina fina kläder och med lite parfym för att dölja svettlukten. Nästminstingen gråter hjärtskärande, mamma har varit borta hela dan och nu kliver hon in i främlingarnas bil och reser iväg igen.

Vi vill ha tag på Vandette också. Hon är sedan ett tag tillbaka anställd av kommunen som barfotasköterska och vandrar runt i byarna för att hjälpa till med lindringare sjukdomar. Just i dag ska hon ha gått till grannbyn, sägs det. Vi tar bilen dit. Frågar i varje hus, men Vandette har redan gett sig av. Tillbaka i Lagoa Nova har hon fått veta att vi letar efter henne och står och väntar oss utanför sin hydda. Planen är att vi alla ska iklä oss barfotasköterskorna uniform och säga till pistolmännen att är på väg till ett möte, och på så sätt bli insläppta i sockerrörsfälten. Vandette tvekar en sekund, men ber en snabb bön och hämtar sedan t-tröjor till oss alla med kommunens logo på. Vid det här laget har förstås det som skulle vara en hemlighet bara för invigda, för att undvika att ryktet sprids till pistolmännen innan vi hinner dit och för att undvika repressalier för icke inblandade, spritt sig till hela byn, som samlats utmed den lilla grusvägen för att bevittna vår avfärd.

- Hmm, ska ni åka nånstans?, frågar en kvinna nyfiket genom bilrutan.

- Nä, bara göra en liten dokumentation om lantarbetarkvinnorörelsen här, svarar jag som överrenskommet och trycker på gaspedalen.

- OK, för jag har nyheter, ropar hon när vi kör iväg.

- Nyheter?, vad för nyheter har hon?, frågar Cleia, och jag backar tillbaka.

- Jo, för, säger kvinnan, igår stoppade pistolmännen en bil med kommunaltjänstemän i sockerrörsfältet. De hölls fångna hela dan, borgmästarn var tvungen att åka dit för att de skulle släppas.

- Hmm, okej, men vi ska bara prata lite med kvinnorna.

Vi åker ut ur byn, svänger höger upp mot plantaget och snart är vi inne i en tättvuxen mur av sockerrör.

- Varför vågar inte männen följa med oss?, frågar jag, för i ett machosamhälle som detta tycker jag att situationen är något konfunderande.

- De är en hög fegisar, helt enkelt, svarar Genilza trött. Har alltid varit.

- Och de ber inte tillräckligt, tillägger Vandette.

Vi hinner just svänga runt hörnet och där kommer de oss mötande. Jag, som trodde det hela var lite överdrivet, hade inte riktigt tänkt mig att de verkligen skulle finnas där, åtminstone inte så uppenbara, så hotande, jag blir nervös. Tre män täcker upp den lilla grusvägen mitt i sockerplantaget, med meterlånga gevär över axeln. De kommer oss till mötes, hindrar bilens fortsatta färd, jag blir tvungen att stanna.

- Hej, säger vi.

- Vi är på väg till fabriken, ska ha ett möte där.

- Mhm, säger de och mönstrar oss och bilen, okej.

Vi får åka vidare. Det finns en poäng i att vi bara är kvinnor - vi utgör inget större hot. Men fotograferandet blir det inget av, männen följer oss med blicken tills vi svänger runt hörnet och de skyms bakom de mänskohöga sockerrören. Vi passerar förbi det lilla huset vi förvarnats om. Där bor pistolmännen, ytterligare tre av dem sitter och pratar på den lilla verandan framför huset, med geväret inom räckhåll.

Vägen som leder genom plantaget fram till sockerfabriken är i uselt skick, knappt framkomlig för en vanlig personbil som vår. Vi enas om att fortsätta så länge att det inte väcker misstankar och därefter vända tillbaka och förklara för pistolmännen att det inte gick att fortsätta, att vi var rädda för att behöva åka tillbaka när solen gått ner och bli fast nånstans på vägen. Vi åker en bit, vart man ser bara de meterhöga sockerrören, tätt, tätt intill varandra. Efter ett tag vänder vi tillbaka. Nya planen är att Cleia, med ursäkt att hon måste kissa, ska tränga sig in i sockerrörsfältet och därifrån, osedd, kunna fota männen.

Vi möter dem på samma ställe, avvaktande och misstänksamma. Men vi förklarar och det hjälper att jag är gringa, de blir lite nyfikna. Jag kliver ur bilen, medan Cleia kilar iväg. Vill fråga dem om gevären, men en av dem står under hela vår konversation och leker med de stora kulorna, ett par centimeter i diameter och säkert fem på längden, så jag hejdar mig lite. Laddar geväret, laddar ur. Laddar, laddar ur. Jag börjar med att fråga om de är från trakten.

- Nä, vi bor i Recife, kom hit för bara nån dag sen. På natten, så vi känner inte området än.

En taktik från sockerrörsproducenten. Inte känna samhörighet med trakten innebär mindre motstånd mot att döda samt mindre risk att bli igenkänd. Ju mindre de vet, desto bättre.

- Jaha, var det svårt att få jobb där?

- Nä, vi jobbar för denhär mannen i Recife, vi gör tjänster åt honom där han behöver. Reser mycket. Här ska vi stanna i två månader.

- Och vad gör ni här då?

- Vaktar sockerplantaget, det finns många onda människor här som vill bränna ner plantaget.

- Och om nån kommer som inte får vara här, skjuter ni då?

Tystnad. Ladda, ladda ur.

- Vi får inte skjuta. Men vi har order om att hindra dem som vill tända eld på stället. Är du amerikanska?

- Nä, jag är svenska. Är här för att jobba ett tag. Är det bara ni här, och de tre i huset?

- Nä, det finns ett tjugotal till, jag vet inte så noga.

Nu kommer Cleia tillbaka.

- Kom, vi åker, säger hon.

- Gick det bra?

- Nä, men vi åker nu.

Enda luckan att gå in den tättbevuxna sockerrörsplanteringen hade visat sig vara en djup grop ner, där det inte hade gått att fota mer än pistolmännens huvud och Cleia hade inte vågat. Hursomhelst, utan gevären på samma bild skulle sockerfabrikören fortsätta hävda att det inte finns pistolmän på området. Vi åker tillbaka. Frustrerade.

I lördags var det dags för mötet, mellan fredsmäklaren, Lagoa Nova och sockerrörsproducenten. Vi väntar på Incra, regeringsorganet som ansvarar för jordreformens införande i Brasilien. Ingen sockerrörsproducent. Efter en timme ringer han och ber att vi kommer till hans kontor I stället, för att ha mötet på "neutral mark".

Med advokater och säkerhetschef tar han emot, gråhåriga män med feta magar och arrogant attityd.

Som tur är visar det sig att fredsmäklaren från Brasília har krävt av Incra att få åka och besöka området. Utan att sockerfabrikören aviserats i förväg - vilket är nästintill sensationellt och ackompanjerad av polis och ämbetsmän från Incra, åkte han dit i torsdags. Och mötte även han hårt beväpnade pistolmän, som när de fick syn på polisbilen rymde in i den täta sockerplanteringen. Så när sockerfabrikören säger:

- Det finns inga pistolmän på området, det enda som finns är vakter, tränade av polisen och helt inom lagens riktmärken.

Så kan fredsmäklaren säga:

- Jag har sett dem. Polisen tränar inte pistolmän, och ingen vakt inom lagens riktlinjer springer och gömmer sig i sockerrörsplantage när de ser en polisbil närma sig.

Det är en vinst för Lagoa Nova, och sockerfabrikören tvingas, efter sju timmars möte och aggressiv diskussion, lova att snarast ta bort pistolmännen från området. Men det Lagoa Nova hoppats på, att sockerproducenten äntligen ska ge dem deras mark, det behandlas inte med ett ord. Det är inte fredsmäklarens uppgift. Så sockerrörsplantaget står kvar, kanske försvinner de synligaste pistolmännen under en period men låter hoten mot Lagoa Nova lär knappast släppa.