Ibland ligger Brasilien i
Afrika

Ednaldas far är nämligen strängt katolsk, ägnar sina dagar åt att läsa bibeln och sina nätter åt kyrkans hela-natten-lång-bönestunder. Det är sådana som han, men framförallt är det de växande evangelistiska kyrkorna, som har tagit död på en efter en av de kultplatser för candomblé som tidigare slogs om utrymmet i min statsdel. Nu återstår bara en handfull. Folket söker sig hellre till den minst sagt suspekta sekten i kyrkan Universal.

Svarta rörelsen

Den 20 november var det Dia da consciência negra här i Brasilien, dagen som uppmärksammar den svarta rörelsen. I delstaten Bahia några timmar söderut, där de svarta medborgarrörelserna är starka, firades dagen storslaget. Här i min stad lyckades jag hitta ett protesttåg med en handfull människor ledda av en bil med enorma högtalare, som gjorde föga mer än att stoppa upp den irriterade trafiken. På torget där det under eftermiddagen skulle bli manifestationer syntes vid halvsjutiden fortfarande bara några få själar. Black power är alltså inte stort i Sergipe, trots att delstaten enligt senaste folkräkningen har en av landets högsta andel svarta (en definition som i och för sig bjuder på bekymmer i ett land där alla är av mer eller mindre blandat blod, och där man dessutom gärna räknar sig som några snäpp vitare än vad man kanske är).

Dold religion

Men vissa delar av det svarta arvet lever trots allt vidare. Candomblé och umbanda är de främsta afrobrasilianska religionerna i Brasilien. Enligt katolska kyrkan räknar runt 2,5 miljoner brassar sig som adepter, medan Afro-brasilianska Federationen hävdar att siffran är 70 miljoner. Antagligen beror den stora skillnaden i uppskattning delvis på den historiskt tunga förföljelse av anhängare till candomblé och umbanda. Under slavepoken tvingades utövarna till undangömda, hemliga möteslokaler, och lärde sig att om tillfrågade kalla sig hängivna katoliker. Och deras gudar, orixás, fick snabbt se sig anpassade till ett katolska helgon. Så blev till exempel havets gudinna Iamanjá en variant av Jungfru Maria. Men trots mixen och trots förföljelsen lever candomblén fortfarande stark i delar av Brasilien.

Ett par kvarter bort från mitt hem ligger Sergipes mest kända kultplats. Dess guldålder dog med dess mãe santa-heliga mor, för några år sedan. Nu är det hennes dotter som övertagit rollen som överhelighet, och strömmen av kändisar som vill få sin välsignelse har torkat något. Men fortfarande är dess högtider välbefolkade.

Visa sin kultur

I fredags var det dags för Cosme e Damião, en stor fest både för alla brassar, men med sin grund i candomblén. Det var då jag tog med mig Ednalda. Det var inte första gången jag släpade med henne, hon börjar vänja sig nu, till och med tycka om det. Första gången, faktiskt för precis ett år sedan, gick hon med stor tvekan och ett inte oansenligt mått rädsla. Och det endast för att hon kände att det var hennes plikt som brasse att visa mig en del av sin kultur när jag nu envisades med att jag ville lära känna den. Hennes barndomsminnen av kultplatsen vägg i vägg med föräldrahemmet, och deras konstiga ceremonier som hon och syskonen vettskrämda brukade spionera på genom ett hål i väggen, när pappa var i kyrkan och bad förstås, satt fortfarande hårt inetsade. Nu tycker hon det är rätt kul, rädslan är utbytt med ett stilla avståndstagande blandat med nyfikenhet.

Afrikansk mat

Vet man inte om att det bakom det lilla slitna, en gång vita, stenhuset döljer sig en kultplats, hittar man inte hit. Inte i vanliga fall. Men just idag hörs musiken från trummor och tamburiner extra stark, och trottoaren framför huset är fullt av folk. Idag hör det nämligen till traditionen att, som betalning för uppfyllda önskningar, bjuda alla på carurú, en populär maträtt med afrikanskt ursprung gjord på en gegga av räkor, nötter och grönsaker. Till barnen bjuds det popcorn och godispåsar.

Vi tränger oss igen folkhopen. Böjer huvudena för att inte slå i den låga portbjälken och kommer in i en stearinupplyst slående svettig hetta. Först en smal entré, med bilder på orixás på väggarna och tända ljus i små altare på golvet, längst in en öppen gård med tak gjort av färglada pappersremsor. I bakgrunden sitter svettiga män och pojkar och trummar, dörren till det allra heligaste, dit bara invigda får komma, står öppen och visar gudastatyer och blomsterarrangemang. På gården framför dansar ett tjugotal kvinnor och några män, iklädda kritvitt. Kvinnorna i enorma kjolar och vita volangblusar, ett vitt skynke om huvudet och stora ringar i öronen. Dansen är monoton, runt i ring, stampande fötter. I mitten sitter den heliga mamman och sjunger med genomträngande röst en sång som blandar portugisiskan med det afrikanska språket yoruba. Då och då blir någon besatt av en ande och börjar dansa mer vildsint, utan kontroll på sina rörelser. Hon får hjälp av de andra för att inte falla, och hittar efter ett tag tillbaka in i cirkeln igen. Men allteftersom tiden går blir alltfler besatta och det blir svårare att ta sig tillbaka till verkligheten igen. En blir en supande, storrökande och svärande gammal man. En blir en liten flicka. En blir en dödsgammal tant.

Goda krafternas dag

Fredagar som denna är ägnade år de goda krafterna, det är bara vid sådana tillfällen som en utomstående som jag är välkommen. Tisdagar är de onda krafternas kväll. Det är då man samlas vid gathörnet ett kvarter bort från där jag bor, alldeles i utkanten av stadsdelen, tillika utkanten av stan, vid ett hus- och folktomt hörn av Aracaju, och offrar djur till gudarna för att få sina önskningar uppfyllda. Jag passerar hörnet på vägen till bussen ibland, och där stinker alltid as. Ofta är det tuppar, grishuvuden, en och annan hel get. Gamarna har fest där dagligen. Dessa ceremonier är svårare att få tillträde till, för en utlänning som jag. Hittills har det varit locket på. Dessutom tycker jag det är lite läskigt att gå dit ensam, och Ednalda skulle hellre dö än att följa med.