Det går inte att
reformera en mordmaskin

Vilka talar jag om? Jo, om dem som talar om "oförvållad misär" och hänvisar till det globala ekonomiska systemets misslyckanden utan att gå in på orsakerna. Det är fullt förenligt med kapitalets profitintresse och fritar detta i själva verket från allt ansvar, vilket är mycket lämpligt då man är ute efter att genomföra reformer men ändå vill låta allt bli vid det gamla. Själva entydigheten i historien om det världsekonomiska systemet - som inleds med konferensen i Bretton Woods och grundandet av Internationella Valutafonden (IVF) och Världsbanken - borde egentligen göra det omöjligt att ens uttala det eufemistiska ordet "reform".

Hundra miljoner svältdöda, en social ödeläggelse i hittills okänd omfattning och flyktingströmmar som drivs runt med den ekonomiska piska som IVFs villkor innebär; det representerar inget misslyckande.

Det handlar istället om avsiktliga resultat av den senaste - och i kapitalismens historia enorma - "reformen" inom världsekonomin, som på samma gång var den egentliga målsättningen med det andra världskriget. Och när reformivrarna nu är ute efter att reformera denna reform, så innebär det bara att man vrider på apparaturen i maskineriet.

Nästan alla teorier, som för närvarande bevisar allas vår oskuld, utgår från att Bretton Woods-systemet framför allt lade grunden till en lång våg av välstånd, lika välkommen som oförutsedd. Det skedde i samband med fordismens (eller keynesianismens) etablering; nu däremot bevittnar vi en fas av genomgripande förändringar. Men: vad sådana utsökta formuleringar döljer är att det inte handlade om en lång våg av välstånd, och att den långa vågen av utveckling och utrotning var allt annat än överraskande, vad beträffar just kombinationen av välstånd och misär.

När den ledande tjänstemannen i Morgenthaus finansministerium, Harry Dexter White, jublade över att ha genomdrivit sin idé om IVF och Världsbanken i Bretton Woods 1944, då firade han den idé som han hade utvecklat redan i början av 1940 i ett utkast till en "panamerikansk kartell". Det var i sin tur en kopia på nationalsocialismens nyordning i Europa. Kopian var så uppenbar att Culbertson, fd statsekreterare i USA och expert på Latinamerika, endast kunde finna följande lakoniska etikett: "outhitlering Hitler" (ung: att övertrumfa Hitler). När Keynes, som sedan krigets början samordnade hela den engelska ekonomin, 1944 berömde sig över att ha gjort allt för att, i kampen om världsekonomins utformning, införa huvudtankarna från sin modell om en Clearing Union, då visste bara några få utom honom, att han - i öppen beundran inför de nya teknikerna i nationalsocialismens ekonomiska imperialism - hade propagerat för en kopia av den Zentralclearing som fanns med i den nationalsocialistiska nyordningen. Men vad alla visste och faktiskt också sade offentligt var följande. Den sistnämnda Zentralclearing-institutionen var den finanstekniska kärnan i den nationalsocialistiska reorganiseringen av imperialismen, som öppet kombinerade jordbruksutveckling med utrotningen av "överflödiga" människor, som flätade samman rationaliseringen av jordbruket med utplånandet av livsmiljöer och mobiliseringen av vandringsarbetare till nya industriella centra. Det nationalsocialistiska projektet syftade i korthet till att skapa profit i ny skala genom en omfattande rationalisering av samhället. Allt detta var bekant när Keynes och White sökte kopiera och överföra nationalsocialismens utvecklingsstrategier och finanstekniska instrument på global nivå.

Denna del av historien har systematiskt försummats i historieskrivningen sedan det nazityska krigsmaskineriet stoppades utanför Moskva, vilket innebar en vändpunkt i kriget. Det är inte svårt att förstå varför, ty sanningen skulle med detsamma beröva den nuvarande reformvågen dess oskyldiga sken. Men sanningen är avgörande för oss. Utifrån den måste var och en av oss välja sida: den sida som hjälper till att reformera mordmaskinen eller den sida som kämpar mot den. Det är ett på samma gång politiskt och moraliskt beslut, som inte underlättas av att vi har levt länge och väl av maskinens frukter. Uppenbarligen är det först nu i kristider som vi kan mobilisera tillräckligt med kritik - men därigenom blir också reformen lättare att genomföra.

Väl att märka. IVFs och Världsbankens förhistoria är inte historien om en mordkomplott. Kapitalet mördar inte för nöjes skull eller av konspiratoriska skäl. Det är värre än så. Upplysta reformistiska ansatser erkänner förvisso, att IVF genom diktatet om integration i världsmarknaden har slagit sönder villkoren för underklassernas försörjning (självhushållningen, den offentliga sektorn och den inhemska borgarklassens exploatering), med svält och förintelse som följd. De erkänner också att detta diktat är en förlängning av den rationalisering av jordbruket och industrin i världsmarknadens periferi som sker i det multinationella kapitalets intresse. Men: denna sönderslagning och förstörelse var den egentliga målsättningen för såväl det nazistiska Tyskland som USA och Storbritannien, och instrumentet var redan från början det som kallas utveckling. Det är den rationella kärnan i den utvecklingsstrategi som med hjälp av ny teknologi stampade fram en avkastning ur den samhälleliga förstörelsen. En avkastning som genom det ojämlika bytet närde kapitalets tillväxt i metropolerna och vårt "välstånd".

Nyordningen som vapen mot underklasserna

Den sociala ingenjörskonstens overkill kan bara förstås ur ett historiskt perspektiv. Jag ska dock enbart skissera de väsentliga momenten för nyordningens historia; de som är väsentliga i den aktuella diskussionen om IVF och skuldkrisen. Både den tyska och den amerikanska nyordningen var en reaktion på trettiotalets stora ekonomiska kris och utgick från de mest utvecklade fraktionerna av respektive lands monopolkapital. Kapitalackumulationen var blockerad både i metropolerna och i den imperialistiska periferin. Även om jag inte närmare kan gå in på det här, vill jag ändå betona att det inte i första hand var konkurrensen mellan olika kapitalfraktioner som hämmade genombrottet för nya tillväxtsektorer. Tvärtom var det underklassens mångfaldiga motstånd som tvingade kapitalet att reorganisera grundvalen för den affärsdrivande verksamheten, först på regional nivå och sedan på global nivå. (Vad gäller Tyskland har framför allt Tim Mason visat detta i ett flertal publikationer; i fråga om USA föreligger ännu ingen grundlig undersökning. Jag avser att i annat sammanhang visa, att det var klasskampens tillspetsning 1935-37, med t ex fabriksockupationer, som medförde att den världsekonomiska krisen förvärrades drastiskt 1937-38 och tvingade kapitalet - även i USA - att söka efter ett nytt koncept för världsekonomin.)

För tillfället är det intressantare att se till blockeringen av kapitalackumulationen i imperialistisk skala. Men då måste vi reflektera över sociala och ekonomiska villkor som befinner sig utanför blickfånget för en borgerlig ekonomisk terminologi, om vi ska förstå den verkliga, sociala karaktären hos hindren för kapitalackumulationen. Det räcker inte med att resonera i termer av "utsugna länder" och "bristande avsättningsmarknader", för på så sätt avskärmas en viktig del av konfliktområdet. Naturligtvis kan man säga att kapitalet för sin överlevnad är hänvisad till att erövra nya marknader, att expandera in i nya marknader, men att det på 30-talet förelåg hinder för en sådan expansion. Men det träffar inte det avgörande förhållandet: att produktionens tillväxt och exploateringen av arbetskraften i metropolerna var beroende av en ökad utsugning i periferin. Och det var just detta som kapitalet och dess vetenskapliga propagandister lärde sig förstå i takt med att krisen fördjupades.

Det var nödvändigt att öka avkastningen i "tredje världen" för att garantera och stödja tillväxten i metropolerna. Men ur de dåvarande koloniala formerna för jordbruksproduktion var det inte möjligt att öka avkastningen. Dessutom utnyttjades sammanbrottet i världshandeln av en ny nationalistisk borgarklass, vars kapitalackumulation delvis frigjorde sig från metropolerna. I regeringskretsar i västvärlden klagade man under 30-talet i ökad utsträckning över att de nya investeringarna i många pereferiländer hade frigjort sig på ett farligt sätt. Det fördömdes som "ekonomisk nationalism". Ackumulationskrisen i metropolerna kunde alltså bara övervinnas genom att en ny process av avhängig utveckling inleddes, inom såväl jordbruket som industrin. Det var så "krisen" framtonade i kapitalets föreställningsvärld. Samtidigt fanns det en annan och avgörande orsak till kapitalackumulationens blockering: det hot om social revolution som utgick från underklassernas agerande. För att göra det tydligt ska jag koncentrera mig på det område som också är det viktigaste: social revolution kontra exploatering inom jordbruket.

Social revolution som avgörande hinder

I den globala ekonomiska krisen konfronterades kapitalet på ett dramatiskt sätt med den sociala karaktären hos hindret för dess reproduktion, det vill säga med den socialrevolutionära potentialen hos det mest betydande befolkningsskiktet i det dåvarande världssamfundet: de lantliga underklasserna. Två tredjedelar av världens befolkning på den tiden var knuten till jordbruksproduktionen, i "tredje världen" rörde det sig om 80%. Därav ingick större delen - ja man kan nästan säga alla dessa hundratals miljoner människor - i självhushållningen, med dess tekniska och sociala villkor. Det rörde sig om självförsörjande byar och arrenden med bestämda dagsverken och uppbörder som arrendeavgift åt adel och jordägare. En mindre mängd produkter cirkulerade på den lokala marknaden. Till och med de koloniala plantagearbetarna, antingen de var daglönare eller arrendatorer, levde tillsammans med sina familjer inom ramen för en självhushållning i vilken kvinnorna spelade en framträdande roll. Det gällde även större delen av säsongsarbetare inom hantverk och industri.

Den dominerande formen för social produktion och reproduktion var den "halvkommunistiska" eller "bondekommunistiska" bygemenskapen, som var organiserad på ett liknande sätt över hela världen (med förbehåll för det långt framskridna sönderfallet genom arrendesystemets inverkan). I Jugoslavien kallades bygemenskapen zadruga (ännu på 30-talet fanns det 90 000 zadrugas), i Ryssland mir eller obsjina och i Mexiko ejido. De präglades alla av föråldrade tekniska produktionsmedel (som t ex oxar och träplogar), av tendensen att anpassa produktionen efter behoven (utvidgningen av odlad mark följde i stort sett befolkningsutvecklingen), av frånvaron av privat ägande av marken (det var oftast inte tillåtet att sälja mark), av den stora omfattningen av kollektivt ägd mark för gemensamt bruk (allmänningar) och av vedertagna normer som skulle garantera hela byns överlevnad i händelse av matbrist. Alla dessa egenskaper satte gränser för produktionen av överskott och därmed för ett inlemmande i en marknadsekonomi. Det vore förvisso malplacerat att romantisera bysamhället (det finns en fatal historisk linje som löper fram till andra världskriget och fascisternas försök att gripa tillbaka på bygemenskapen). Men vad som är viktigt är att de revolutionära konflikterna - t ex den rumänska revolten 1908 eller de hundratals uppror som var den ryska revolutionens egentliga motor - tydligt visade att de traditionella formerna för att öka avkastningen hade nått en absolut gräns: garantin för underklassernas överlevnad. En höjning av arrendet skulle ha inneburit att de människor hade undanröjts som ur exploateringssynpunkt var överflödiga konsumenter. Men detta var dömt att misslyckas på grund av att bysamhällets sociala skyddsnät, som garanterade allas överlevnad, ännu var verksamt. Dessutom strandade alla ansatser att införa nya tekniker, inte minst på grund av deras koppling till försöket att öka avkastningen.

Konfrontationen mellan å ena sidan kapitalintressen och å andra sidan underklassernas ekonomiska tryck och hävdande av existensrätten kom inte bara till uttryck i revolutioner, revolter och upplopp. Även de tafatta reformerna för att tygla underklasserna - t ex jordreformerna och jordfördelningsprogrammen som säkrade Versaillesfreden i Europa på 20-talet - var tecken på kraftlösheten hos kapitalet och dess agenturer gentemot de lantliga underklasserna. De olika varianterna av jordreformer, som gick ut på en uppstyckning och omfördelning av jordägandet, tenderade att ytterligare minska det exploaterbara överskottet.

Det finns inte här utrymme att utveckla sammanhanget mellan å ena sidan konfrontationen mellan kapitalet och den socialrevolutionära potentialen och å andra sidan krisen i världsekonomin. Men det står klart att villkoren för exploatering försämrades ytterligare i och med krisen. De krediter med hjälp av vilka USA-kapitalet hade subventionerat sin egen exportökning kunde inte betalas tillbaka, därför att det inte gick att pressa fram ytterligare profit ur underklasserna i periferin. Stoppet av skuldåterbetalningen, framför allt från Latinamerika och Sydösteuropa, var den form i vilken underklassernas missmod återverkade på metropolerna. Vad det handlar om är att dynamiken i kapitalackumulationen hade blockerats i periferin och hindren var på en och samma gång teknologiska, ekonomiska och sociala, utan att dessa moment kan skiljas från varandra. Survey of International Affairs i London urskilde i början av 30-talet en tillspetsad förrevolutionär situation i Sydösteuropa, medan USA hotades av de mexikanska lantarbetarnas revolt, som utspelade sig åren 1934 och -35 och fortsatte ända in i Kalifornien, av den sandinistiska revolutionen och de kubanska bondeupproren 1933 (som var den egentliga motorn till 1933 års kubanska revolt). Därför var kapitalackumulationen, det kapitalistiska systemets överlevnad beroende av en politik som gick ut på att krossa den sociala basen för de lantliga underklasserna, och det i en global omfattning. Den sociala och kulturella grundvalen skulle förstöras, alla "överflödiga" människor fördrivas och de därigenom frigjorda resurserna skulle användas till produktiva investeringar. Om kapitalet skulle överleva så hängde det på att det världsvida rationaliseringsangreppet blev framgångsrikt.

Detta anger bakgrunden till och funktionen hos "utvecklingshjälpen" i dess karaktär av socialteknologiskt klassvapen. Jordbruksinvesteringar, bistånd, rationalisering, social ruin, fördrivningen av de sålunda frambringade flyktingströmmarna bestående av onödiggjorda människor, och slutligen skapandet av en "rikedom" av ekonomiska värden som byttes ut mot en tillväxt i metropolerna (där standardhöjningen blev ett begrepp) - allt detta är bara olika uttryck för samma strategi. En strategi som i slutändan gick ut på att undanröja de grupper av fördrivna som saknade ekonomisk funktion genom att fysiskt förinta dem, i förintelseläger (den nationalsocialistiska varianten) eller i svältläger och fullständigt utblottade regioner (den "liberala" efterkrigsvarianten).

Utveckling inom ramen för tredje riket

Redan i mitten av trettiotalet drog IG Farben, som hade fått en ny funktion som central agentur för 4-årsplanerna, konsekvenserna av exploateringshindren inom jordbruks- och kemisektorn. Det handlade om u-hjälp i bästa "gröna revolutionen-stil", världspremiären för den dödsbringande soja-strategin. IG Farben skickade iväg kolonner av jordbruksexperter och biståndsrådgivare till Sydösteuropa, där de understöddes av den lokala bourgeoisien. De skulle skapa de tekniska förutsättningarna för en storskalig odling av soja och andra oljeväxter, samtidigt som en omfattande kreditgivning förbereddes. Man valde avsiktligt ut sådana växtsorter vilkas profitskapande ställning - i egenskap av cash crops - garanterades av att de inte tillhörde baslivsmedlen, och därigenom inte riskerade att konsumeras upp av de "överflödiga munnarna" (som det hette på den tiden). Den här u-hjälpen var den elastiska kärnan i en utvecklingsstrategi, där t ex Tengelmann gick in i handeln med oljeväxter och Reemtsma ombesörjde utvidgningen av tobaksproduktionen - en annan cash crop - i Bulgarien och Grekland. Parallellt inleddes en kreditfinansierad utvinning av råvaror i industriell regi. I slutändan handlade det om en form av kapitalbildning vars teknologiska utformning siktade till att förstöra självhushållningens sociala bas.

Därigenom påbörjades en process av avhängig utveckling, som genom koncentrationen på en bestämd region avskildes från det engelska och amerikanska kapitalets imperialistiska konkurrens. Den isoleringen bildade samtidigt den funktionella ramen, som säkrade utövandet av teknisk, social, ekonomisk och politisk makt i ett enhetligt och sammanhängande område. Krisdynamiken i den nationalsocialistiska ackumulationsstrategin tvingade staten slutligen att militärt säkerställa dessa ramar, genom en följd av blitzkrig, bara för att ytterligare förstärka de socialteknologiska rationaliseringsåtgärderna. Redan under de första dagarna efter överfallet på Polen inleddes - helt öppet, inför hela världens ögon - det samlade programmet för en rationalisering på regional nivå. I det programmet ersattes instrumenten i de civila "biståndsprojekten" med militära åtgärder, eller intensiverades blott med hjälp av de senare. Utrotningen och fördrivandet av judiska och icke-judiska polacker i det ockuperade området förbands på ett strategiskt sätt med rationaliseringen av förvaltningen, produktionen och reproduktionen. Syftet var att sålla fram utländska arbetare och att låta de resterande dö, först i arbetsläger och sedan i förintelseläger. Förändringarna av underklassens sammansättning organiserades hädanefter på internationell nivå, med nya befolkningspolitiska ambitioner. Rangordningen startade med de tyska förmännen, därefter kom de importerade utländska arbetarna och sist hamnade de som valdes ut till förintelsen i "IG Auschwitz" och koncentrationslägren. (De teknologiska och ekonomiska sambanden mellan utrotning och utveckling i den nationalsocialistiska jordbrukspolitiken i Polen har dokumenterats väl i ett arbete av Susanne Heim och Götz Ali, Ein Diener der Macht.)

Den nya internationella arbetsdelningen, med produktion av kapitalvaror i metropolerna och utvinning av råvaror och produktion av halvfabrikat i periferin, lade grunden till den avhängiga utvecklingens dynamik. Den finanstekniska, förmedlande mekanismen i denna nyordning var den tidigare nämnda Zentralclearing, senare Clearing Union. Det var den modell som sedan utvidgades till alla nya områden som erövrades. Den utformades som en övernationell kreditmekanism utan begränsningar, som skötte om överföringen av profit från periferin och förmedlade långfristiga krediter i högst varierande storleksordning från metropolerna, för t ex utvecklingsprojekt. Det var ett system av fasta växelkurser som dominerades av den ledande valutan, riksmarken, och det förgrep många av det efterkommande Bretton Woods-systemets väsentliga kännetecken. Här ska jag bara nämna diktatet att justera valutakursen, som påtvingades centralbankerna i de kringliggande länderna och som under sin korta existens föregrep nästan alla de utvecklingstendenser som återfanns i Bretton Woods-systemet under drygt två årtionden efter andra världskriget. Genom diktatet att justera valutakursen kunde till exempel inflationen i metropolerna exporteras till periferin; och därigenom inleddes en dold vinstöverföring till metropolerna, på samma gång som det uppstod en kreditmängd för kapitalexport. Tysklands imperialistiska karaktär framträder som allra tydligast Zentralclearing-institutionen, hävdade Franz Neumann i Behemoth . Han är en av de få som har gjort en riktig bedömning av den centrala betydelse som institutionen hade (naturligtvis med undantag för alla dem som återskapade den efter kriget). Zentralclearing var avsedd att fungera som den finanstekniska motor som skulle fullända den nationalsocialistiska nyordningen i fredstid. Så blev det också, fast inte utifrån Tyskland som centralmakt men utifrån USA.

USA fullföljer nyordningen

I väntan på de första skotten i Polen förberedde USA att skapa ett snarlikt projekt, en panamerikansk ekonomisk sfär, som skulle samexistera med den motsvarande nationalsocialistiska nyordningen i Europa. Bakom projektet stod en allians bestående av keynesianskt inspirerade monopolister, keynesianer från inrikes-, handels- och finansministerierna, det inflytelserika SEC (Securities and Exchange Commission) och slutligen socialimperialistiska fackföreningsledare från AFL och CIO. Roosevelt, den dåvarande presidenten, deltog entusiastiskt och under den första tiden efter angreppet övertog han till och med initiativet i den interna propagandan. Målet var att genomdriva en utvecklingsmodell i hela den amerikanska regionen, en ny ordning utformad som en panamerikansk "nord-syd axel", som det hette i det interna språkbruket. Denna nord-syd axel var medvetet tänkt som en motpart till "axeln Berlin-Rom-Tokyo", med vilken den skulle konkurrera och samarbeta.

Harry White, i egenskap av företrädare för finansministeriet och direkt underställd Morgenthau, lotsade fram det första utkastet till en internationell valutafond: den interamerikanska banken. Från och med USAs inträde i kriget fram till konferensen i Bretton Woods kopierade och förstorade han detta koncept tills det nådde en global omfattning. För inrikesministeriets räkning kompletterade Collado, senare den förste ordföranden för Världsbanken, med idén om en gigantisk central myndighet med säte i Washington. Den skulle anpassa hela Latinamerikas produktionsstruktur enligt modellen om avhängig utveckling; produktionen skulle inriktas på varor som endast kunde säljas till USA. Därvidlag hade Nelson Rockefeller en nyckelroll, handplockad av Roosevelt att bli "interamerikansk koordinator"; det var han som skulle samordna de tekniska, sociala och ekonomiska åtgärderna i den nya utvecklingsstrategin. För att undvika upprepning ska jag bara säga, att det handlade om samma tekniker - för att omvandla jordbruket i riktning mot en storskalig rationalisering och ett totalt beroende av kemiindustrin och teknologin i metropolerna - som också ingick i nationalsocialismens nyordning. "L-dollarn", som bara skulle gälla i Latinamerika, var tänkt som ett finansiellt medium (Roosevelt föredrog beteckningen "unitam"). Handelsförbindelserna mellan de båda ekonomiska sfärerna, den amerikanska och den nazityska, skulle enbart löpa över en central myndighet i Washington. Det latinamerikanska kapitalet skulle förlora rätten att handla direkt med omvärlden.

I idén om den interamerikanska banken och den centrala myndigheten i Washington förelåg redan alla tekniska instrument som kom att ingå i IVF och Världsbanken: uppbyggnaden kring en ledande valuta, kvotering (vad gäller handelsvolymen, där USA försäkrade sig om en vetorätt) och tekniker att flexibilisera kreditinstrumenten. Dessa instrument skulle säkra en långsiktig integration i den nya internationella arbetsdelningen och den avhängiga utvecklingen. De personer som arbetade på att förverkliga idéerna var för övrigt entusiastiska - även om de inte visade det i offentliga sammanhang - över de revolutionerande fördelarna med nationalsocialismens finansiella verktyg. Om den amerikanska regionen rationaliserades totalt så skulle det, enligt Roosevelts fasta övertygelse, medföra gigantiska investeringsmöjligheter för USAs monopolkapital.

Trots kriget var det inte mycket tal om England. USA behövde England för att avgränsa den amerikanska ekonomiska sfären gentemot den nazityska, vilket skedde genom den engelska blockaden till havs, men annars planerade man att ärva det engelska imperiet. När det engelska utrikesministeriet den 3 juli 1940 bad att få ingå i de amerikanska planerna, erhölls ett förödmjukande svar: England har inget att hämta i detta projekt. Men i det segdragna inomimperialistiska skyttegravskriget på politisk nivå lyckades ändå Churchill och Keynes att för USA förklara värdet av det engelska motståndet mot Nazityskland. Därefter kunde Keynes ge sig in i kampen om nyordningen med sitt förslag om en Clearing Union. Denna Clearing Union var helt öppet och uppenbart en kopia av den nationalsocialistiska Zentralclearing, men avsedd för en brittisk ekonomisk sfär. (Keynes har förklarat att han hade mycket att tacka den nazityska modellen för,vid utvecklandet av sin Clearing Union. I juni 1940 kommenterade han den nationalsocialistiska propagandan om en nyordning på följande sätt: "mycket tillfredsställande, utifall att namnet "Tyskland" eller "axelmakterna" byttes ut mot "Storbritannien".)

Det imperialistiska grälet mellan USA och England - Tyskland försvann ur bilden efter nederlaget vid Moskva - är emellertid av sekundär betydelse. Visserligen är detaljförändringarna i modellen för efterkrigsekonomin inte utan historiskt intresse, men representerar blott anpassningar till krigslyckans växlingar. Den panamerikanska modellen kollapsade officiellt i juli 1940, på grund av det latinamerikanska motståndet. I efterhand kan man konstatera att den bara var ett försökslaboratorium, varifrån de bärande imperialistiska teknikerna och idéerna direkt överfördes till nyordningen i Bretton Woods.

Bretton Woods-systemets oöverträffade framgång

Det är inte bara nonsens att anklaga Bretton Woods-systemet (IVF och Världsbanken och utvecklingshjälpen) för att ha misslyckats på den grundvalen, att det inte har kunnat förhindra ett hundratal miljoner svältoffer, en världsomfattande misär och förstörelsen av ekonomiska strukturer. Nej, tvärtom var Bretton Woods-systemets institutioner framgångsrika, just därför att de presterade exakt vad som förväntades av dem. Det hör till systemets framgångar, och är långtifrån ett olycksfall i arbetet, att det med hjälp av borgerliga ekonomiska mekanismer skapade en klassammansättning som var en avbild av det som det tyska kapitalet genomdrev före 1945 i ett direkt och överlagt angrepp: utsugningspyramiden med de fast anställda i metropolerna i toppen, ner till flyktingarna och de som jobbar för blotta överlevnaden i arbetslägren i trikont (food for work) och slutligen de som systemet inte längre ger någon chans att överleva - offren för ett statistiskt beräknat folkmord. (Se Autonomie nr 10 och det just utkomna häftet Materialien gegen die imperialistischen Flüchtlingspolitik.)

I en angreppsvåg som varat i fyrtio år har jordbruket världen över rationaliserats i tekniskt och socialt avseende, på så sätt att hundratals miljoner människor har fördrivits från den jord som de brukade samtidigt som den sociala struktur som säkrade deras överlevnad förstördes. Denna angreppsvåg, som skapade ett ekonomiskt värde ur förstörelsen, liksom utvann guld ur tillintetgjorda liv, garanterade monopolkapitalets tillväxt i metropolerna, vilket i sin tur möjliggjorde den storskaliga produktionen av livsnödvändigheter såsom kärnkraftverk, kemiska gifter och vapen.

Under hela det teknologiska angreppet har ovannämnda institutioner vidareutvecklat sina instrument, vilka kan sammanfattas i begreppet "världsmarknadsintegration". Det rör sig om teknologiska och organisatoriska beroendeförhållanden i en ny internationell arbetsdelning i vilken exploatering, kontroll och styrning har sammanflätats. Världsmarknadsintegrationen var framgångsrik och det betydde att överlevnaden underkastades penningens diktat. ("Pengar är orsaken till att svältande nationer inte har något att äta", hette det mycket riktigt i International Herald Tribune 1984 med avseende på Brasilien, som är världens tredje största exportör av livsmedel och djurfoder.)

IVF, Världsbanken m fl var också framgångsrika däri att de genom sitt teknologiska kommando krossade de lokala småborgerliga skikten (Lumpenbourgeoisien). Därefter framträdde institutionerna gentemot de inhemska klasserna såsom en transnationell styrning från monopolkapitalets katedraler, skenbart oangripliga. En annan orsak till framgången var att alla befrielserörelser inskränkte sig till sina respektive nationella ramar - de nationer och positioner som fanns att erövra och "befria" var enbart administrativa poster, underkastade kapitalackumulationens transnationella diktat.

Det faller utanför ramen för den här artikeln att mera noggrannt undersöka, hur skuldkrisens mekanismer på senare tid fullföljt och skärpt den sociala förstörelsens strategi och världsmarknadsintegrationen, kort sagt utrotning genom utveckling. IVFs skuldsanerings- och stabiliseringsprogram, och greppet att överföra dem till Världsbanken under etiketten "strukturanpassningsprogram" (för att tills vidare ta IVF ur skottlinjen), talar ett tillräckligt tydligt språk och andas en kontinuitet på alla punkter med nyordningen av år 1940.

Men observera! Nu handlar det inte bara om att inse att Bretton Woods-systemet, IVF och Världsbanken är kapitalets vapen. Det handlar framför allt om konsekvenserna av den insikten. En konsekvens är att man ingalunda kan reformera dessa vapen - lika lite som man kan reformera en stridsvagn - och att de enbart kan bekämpas. Att inskränka sig till att kräva reformer, på det sätt som sker idag från vänsterhåll, innebär inget annat än att springa kapitalets ärenden, att slipa vapnen; en hyperkänslig bearbetning av terrängen så att vapenarsenalen avpassas efter motståndet och blockeringarna. Det betyder också att ännu en gång överta uppgiften som garant och föregångare till det kapitalistiska maktmaskineriet; en uppgift som den reformistiska vänstern som bekant är särskilt lämpad för. Alla som talar om "omvandlingar", som låter sina föreställningar om reformer flyta in i kapitalets senaste ackumulationsstrategier, ställer sig också i dess tjänst. I själva verket är de medvetna om att kapitalet är beroende av denna förmedlande roll. De hinder för kapitalackumulationen som restes till följd av klasskonflikterna sedan slutet på 60-talet skulle inte ha varit möjliga att bryta genom utan den internationella, vänsterreformistiska socialpolitiken. Och låt oss inte glömma att det var de vänsterkeynesianska utvecklingsivrarna som smörjde maskineriet i den våldsvåg som nyordningen satte igång i samband med andra världskriget. Det kan vara svårt att ta till sig den här insikten om man befinner sig i metropolerna. Beredskapen försämras av det faktum att vi också drar fördel av systemet. Då blir det lätt så att man ställer in sig på att reformera det vapen som kapitalet nuförtiden smider på övernationell nivå, för att omorganisera utsugningen.

Artikeln är hämtad ur Neuer Internationalismus und IWF-Kampagne, en samling texter som gavs ut som diskussionsunderlag till internationalism-dagarna i Bremen, 14-17 april 1988, vilka bildade upptakten till kampanjen mot IVFs och Världsbankens kongress i Västberlin i september samma år.

I nr 14 av den tyska vänsterradikala tidskriften Autonomie, omtryckt 1988, ger Detlef Hartmann en mer utförlig skildring av Bretton Woods-systemets uppkomst. Där betonas bland annat likheterna mellan USAs och Hitlertysklands imperialistiska nyordningar. I samma artikel, som bär namnet Völkermord gegen soziale Revolution, kan man dessutom hitta några litteraturhänvisningar.