Bird kartlagd i flykten

Det är är Miles Davis som beskriver Charlie Parker så i sin självbiografi. Och tvivelsutan är Parker ett av förra seklets stora musikaliska genier alla kategorier. I nästan allt han gjorde förenades denna otroliga idérikedom med en enastående lätthet, och det inom en av de svåraste discipliner som tänkas kan: den improviserade konstmusiken. Andra jazzmusiker må förblekna, men Charlie Parker består. Han spelade på ett sätt som ingen annan före honom egentligen hade varit i närheten av.

Av allt samlingsmaterial som har sammanställts i efterhand tar The Complete Dean Benedetti Recordings of Charlie Parker (7 CD i en box från Mosaic Records) priset, över 400 olika upptagning från engagemang på tre klubbar under de flödande Parker-åren 1947-48. Att höra dem är något av en ynglingadröm som går i uppfyllelse. Och trots den primitiva inspelningstekniken de är dels upptagna på acetatskivor, dels på allt annat än beständiga pappersbaserade rullband är ljudåtergivningen förbluffande god.

Dean Benedetti. Låter namnet bekant? Det borde det göra för envar som har läst Ross Russells bok Bird lever. Där är Benedetti en tragikomisk figur, en misslyckad före detta musiker som slängde sin altsax i havet när han fick höra Charlie Parker, för att sedan nästla sig in hos sin hjälte som knarkhandlare och passopp i största allmänhet. Därtill var han besatt av att spela in alla Parkers solon på en trådbandspelare, satt hopkrupen med sin apparatur under bord och på toaletter, formligen krälande i stoftet för sin mästare.

Då Parker dog, skriver Russell, återvände Benedetti till Italien; hans liv saknade nu mening och han försvann under mystiska omständigheter. Och med honom de många hundra trådbanden. Det slutgiltiga misslyckandet: att inte ens kunna bevara detta åt eftervärlden.

Inte ett ord härav är sant. Russells bok, som även i många andra stycken är tvivelaktig, passerar här gränsen för det äreröriga.

Det finns i denna svartmålning en hetta som låter ana personliga motiv. Russell drev det lilla skivbolaget Dial som hade tecknat kontrakt med Bird. Kanske såg han en framtida konkurrent i Benedetti, kanske har vi att göra med krämarens undermedvetna skräck för en sann musikälskare utan ekonomiska baktankar?

I själva verket var nämligen Dean Benedetti en begåvad och målmedveten jazzmusiker som insåg det tämligen självklara; nyckeln till Charlie Parkers hemlighet fanns i hans solon. Benedetti var själv saxofonist och ledde åren 1945-47 ett litet band i Los Angeles. Flera av medlemmarna skulle senare vinna världsrykte, i synnerhet gäller det mannen som verkar ha varit Benedettis bästa vän under dessa år, trombonisten Jimmy Knepper. En dryg kvart av det väldiga Benedettimaterialet ägnas åt hans egen musik, och det står helt klart att det inte rörde sig om någon dilettant.

Redan före 1947 bedrev Benedetti intensiva Parker-studier, framför allt via skivor (han upprättade en närmast fullständig solografi över Bird) och transkriptioner. Idén till att själv spela in Parker tycks han ha fått ifrån vad som idag är känt som The Home Cookin Records, upptagningar av Parkersolon som de medverkande musikerna framställde för eget bruk vid en jam session hemma hos trumpetaren Chuck Copely.

Benedetti spelade in Parker på tre olika klubbar, Hi-De-Ho i Los Angeles samt The Three Deuces och The Onyx i New York, mellan mars 1947 och juli 1948.

Inspelningarna består huvudsakligen av Parker-solon varav många är ganska korta. Det spelar egentligen ingen roll detta musikaliska underbarn dansar överallt fram på smittande lätta fötter men där finns också ett tiotal riktigt långa nummer om 5-6 minuter, gjorda i en tid då 78-varvsskivans treminutersdiktatur inte lät sig bevekas.

Speciellt värdefulla är de många improviserade variationerna på samma melodi. Här är det möjligt att studera Parkers skapande i detalj och det var givetvis också därför som Benedetti spelade in dem. Alltihop bärs upp av en härlig, intim klubbstämning och flera av numren finns över huvud taget inte i andra inspelningar. En komposition som tenorsaxofonisten Don Byas Byas a drink förekommer till exempel i hela nio versioner. Den som inbillar sig att detta blir enahanda har aldrig lyssnat på Charlie Parker.

Lika lite som någon annan av tidens jazzmusiker undslapp Benedetti Parkers dubbla arvedel, men drogberoende på allvar tycks han inte ha varit, och inte heller verkar han ha dilat sig fram. "Vi var helt enkelt för fattiga för att bli riktigt torsk", säger Jimmy Knepper lakoniskt i albumtexten. Det var i stället en obotlig muskelsjukdom, Myasthenis Gravis, som bröt ner Benedetti. Den diagnosticerades 1948 och efter bara några år var han för svag för att ens blåsa altsax. I juli 1953 förenade han sig med sina föräldrar som hade återvänt till Italien. Inspelningarna lämnade han kvar hos en farbror i USA.

Han fortsatte att komponera och arrangera fram till sin död vid 34 års ålder den 30 januari 1957. Bland hans efterlämnade papper fanns en anteckning som han gjorde vid Charlie Parkers död två år tidigare.

"Arme C.P. också du. När möts vi härnäst."