"Vi har inte ens vågat
gå tillbaka och titta"

- Ingen var vågat gå tillbaka hem än, ingen, säger "Manuel", Zapatistanhängare och tzotzilindian. (Klicka på bilden för en större version.)

Han rättar till den röda halsduken han på Zapatistvis har täckt ansiktet med, och "Manuel" är förstås inte hans riktiga namn. Rädslan för terror är stark här i flyktingbyn strax ovanför Polho i centrala Chiapas.

- När Zapatisterna kom hit, levde vi inte bra, vi tjänade dåligt på vad våra jordar gav och det hantverk vi kunde sälja. Och regeringen hjälpte oss ingenting, tvärtom. Men Zapatisterna förklarade vad de ville, att vi skulle organisera oss. Vi diskuterade om allt, några var förstås tveksamma, men ingen var till slut emot att vi började stödja dem.

När Zapatisterna gjorde uppror på nyåret 1994 hade förhållandena för den indianska ursprungsbefolkningen och andra inflyttare varit nära misär länge. ârhundraden av ivägjaganden från sina jordar av de spansktalande ättlingarna hade till sist tvingat upp indianerna till höglandet. Här på de branta sluttningarna är jordarna nästan obrukbara. Och de senaste 30 åren av pesokriser, strukturreformer, befolkningsökning och inflyttning av fattiga jordsökare från övriga Mexico hade skapat ett stort missförhållande, och den statliga programmet för att minska fattigdomen i början på 90-talet nådde aldrig hit.

Så byborna i "Manuels" hemby gick med Zapatisterna, deras situation var desperat och någon hjälp från regeringen kunde de inte räkna med. Men det tog inte länge innan deras by attackerades.

- Det var paramilitärer ihop med polis och armén som kom in i vår by. De skjöt, jagade iväg oss och rånade allt. Mitt hus brändes ned och vi flydde hit.

Som svar på Zapatisternas uppror attackerade armén, och för att sköta det långvariga "lågintensiva" kriget som har varat sedan dess, låg provinsregeringen bakom skapandet av paramilitära grupper. Byar mutades med elektricitet, vattenbrunnar och vägar och olika mer eller mindre kriminella element rekryterades och beväpnades. Sen dess har otaliga människor från Zapatistvänliga byar mördats och jagats iväg.

I flyktinglägret bor ett femhundratal människor, alla tzotzilindianer. "Manuel" visar oss husen han bor i med sin familj, ett enkelt träskjul med jordgolv, i mitten en eldstad för matlagning och värme.

Här har de bott nu i tre år, ingen har ens vågat gå tillbaka hem och titta. "Manuel" tar oss ut på sluttningen och visar sin hemby, bara på andra sidan dalen. Men mellan ligger en "regeringsvänlig" by där de paramilitära gänget finns.

- Vi kan inte ens gå tillbaka hem och titta, ingen vågar för paramilitärerna är där, ihop med armén. Vi skulle åtminstone vilja skörda våra kaffebuskar nu, men det går inte.

Det är nu kaffesäsong, men bären riskerar att förgöras på buskarna. Men det finns trots allt en ljuspunkt: efter 71 år vid makten förlorade regeringspartiet PRI valet i juli, och den nye presidenten Fox, som kommer att tillträda posten den 1:a december, har lovat att ta krafttag för att lösa Chiapaskonflikten.

Men något större hopp om en snar förändring har inte "Manuel".

- Vi har inte mycket hopp till den nya regeringen för de är i grunden samma, allt för många av dem har för mycket samarbete med paramilitärerna, säger "Manuel". Men om de kan lösa krisen här och skapa säkerhet så vi kan återvända, då ska vi tro på dem. Fast vi får se.