Chile - där
nyliberalismen fungerar
som det är tänkt

Detta innebär ett mycket individualiserat konsumtionssamhälle, där ett rikt fåtal tar hem vinsterna och lämnar majoriteten av befolkningen åt nakna drömmar.

Statens funktioner har privatiserats och sålts ut och makten över dessa ligger i dag hos utländska bolag eller enskilda chilenare. Märkligt nog återfinns bland de senare flera av de framträdande mördarna i militärjuntan och den stora statliga koppargruvan i norr har förblivit i statens ägo, kanske för att den konstitution som röstades igenom 1980 säger att tio procent av inkomsterna tillfaller armén. Konsekvens har aldrig varit konservativa ekonomers bästa sida.

Valfrihet gäller inom sjukförsäkringarna, du kan alltså välja mellan att betala ett ordentligt lagat mål mat om dagen hemma eller barnens skolavgifter eller en försäkring om du kanske skulle bli sjuk i framtiden. Fast än så länge tror du att du mår bra. På varje privat klinik finns tre gånger mer, bättre och nyare teknisk utrustning än vad som finns på en statlig lokal vårdcentral, som kan täcka mer än 30.000 personer, i områden med lägre medelklass eller fattiga med stora sociala och drogrelaterade problem.

Den offentliga arbetslösheten är också låg i Chile. Det brukar den vara i länder med tuktad fackföreningsrörelse och obefintlig a-kassa, du kan inte vara utan inkomst. En bussresa i rusningstid i centrala Santiago betyder tjugo olika personer som i tur och ordning kliver på för att försöka sälja godis, lotter, pennor, H C Anderssons Den Fula Askungen på spanska, kontokortshållare eller annat; de är studenter, familjeförsörjare, ensamstående mammor, pensionärer, blinda och barn som bildar en hes och desperat säljkö.

Och folk köper, även om de är fattiga. Dels för att den största solidariteten känner du med din egen sociala och ekonomiska klass, dels för att Chile sjunger konsumtionens lov.

Knappt någon annanstans finns det så många olika typer av kreditkort och knappast någon annanstans så många som fastnat i räntafällan och avbetalningarna.

Det är så konsumtionen hålls uppe, det är så industrin går bra och den privata företagssamheten på gatorna fungerar, det är så levnadsstatistiken om materiell välfärd höjs med alla prylar och tv-apparater som sjunger konsumismens lov i en genomkapitaliserad och föga pluralistisk massmediavärld.

Det är så nyliberalismen ska fungera, det är så Chile tänktes ut att fungera av Chicago Boys som Pinochet hade i sin drastiska ekonomiska räddningsplan för landet vid kuppen 1973, då en folkvald socialistisk regering störtades med våld och med hjälp av nordamerikanska pengar.

Visst, det humanistiska inslaget med att rikedomen ska sippra ned till det mindre bemedlade klasserna fungerar men denna droppe kommer aldrig kunna urholka systemet av inbyggd orättvisa. Men några byggjobbare har uppenbarligen fått arbete i de lyxgallerior som byggs i överklassförorten Las Condes och dit de fattiga dras som flugor kring skiten om söndagarna, utan att kunna köpa något.

Den genomförda nyliberala ekonomiska modellen innebär inte bara utsugning och exploatering av människor - såväl kvinnor och män som unga och gamla - utan också djur och natur. För närvarande protesterar ursprungsbefolkningen pehuenches i södra Chile mot att regeringen går emot sina egenstiftade lagar om bevarandet om indianernas kulturella mark och leverne, allt för att forsätta utbyggnaden av dammprojektet i floden Biobío.

Det innebär också att det saknas något gemensamt samhälleligt ansvar för att lösa det dagliga problemen med den smog som en miljon bilar, bussar och andra fordon orsakar i femmiljonersstaden Santiago. De omkringliggande bergen går knappt att se om vintern då inversionslocket ligger lika platt som politikernas löften och möjligheter att göra något.

Denna familjefader (det är bara män) som kör bussen privat och bara tjänar exakt vad han drar in på passagerarnas bussbiljetter och därför vrålkör motorn genom staden, hur ska denne övertalas att sakta ned i den stresskarusell där han befinner sig; med att betala sina kontokort, sina barns skolavgifter eller sjukförsäkringen åt sin hostande fru?