Chile - bättre eller
sämre?

Det är inte mitt drömsamhälle - men vilket är det? Alla ges inte samma förutsättningar och det pågår en våldsam rovdrift på miljön för allt levande.

En sopletare, recolector eller cartonero, som dök upp i samband med den ekonomiska depression som drabbade Chile 1982. Folk tvingades samla kartong på gatorna och sälja till fabriker för att få mat.

Materiellt sätt går det bra. Färre klassas som fattiga, kåkstadsinvånarna flyttar till statssubventionerade lägenheter som de själva sparat ihop insatsen till; det byggs och renoveras rent allmänt i fattiga och rika bostadsområden samt i stadskärnor vilket förbättrar bostadsstandard, ger jobb och investeringarna sätter fart på ekonomin.

Tillväxten är tillbaka på höga sex procent, även om den öppna arbetslösheten är fortsatt höga tio procent och 30 procent av de arbetsföra tillhör den informella sektorn utan försäkringar eller rätt till pension.

Analfabetismen är låg och nästan alla går ut grundskolan och de flesta fortsätter på gymnasiet och genomsnittet som land ger alltid en plats bland de tre främsta i Latinamerika i skolämnena.

Förhandlingarna om mänskliga rättigheter (MR) mellan representanter för militären och MR-advokater, övervakade av ministrar, präster och intellektuella, gav ett genombrott. Nu börjar enskilda soldater träda fram och berätta om övergreppen under diktaturen 1973-1990, massmedia rapporterar och uppemot 45 säkerhetsagenter kommer inom ett par månader att få livstids fängelse för sin medverkan i dödsskvadronerna mot regimkritiker och väpnade vänstergrupper efter amnestilagen 1978 och framåt. Inget hade förvisso hänt om inte "Pinnen", den gamle mördaren Augusto Pinochet gripits av världens forna militära imperialistmakt, England. Nu har han blivit av med sin parlamentariska immunitet.

Anhörigföreningen för avrättade försvunna politiska fångar under en av de många demonstrationer som anordnades efter exdiktatorn Augusto Pinochets häktning i London 17 oktober 1999 till 2 mars 2000.

Högern backar i retorik och plockar upp populistiska sociala budskap. Företagarna sviker militärsolidariteten eftersom deras syfte - som alltid - är att få ut maximal profit oavsett regeringsmakt, inte stödja ledare som tidigare gynnade dem under juntatiden.

Nåväl, vad återstår:

• Upprättelse och sanning för alla gripna, torterade, försvunna, avrättade och psykiskt misshandlade i befolkningen.
• En grundlag som om inte folklig i varje fall raderar de väpnade styrkornas inflytande i en normal borgerlig demokrati.
• Mindre orättvist valkretssystem och rösträtt för alla exilchilenare.

Återstår sjukvård, skola och miljö. Staten i Chile är en nyliberal dröm, den är maximalt privatiserad och har minimalt inflytande. Fackliga, kvinno- och sociala rörelsen är svag men sköter med hjälp av statliga allmosor och kvardröjande utländskt bistånd de grundläggande rättigheter som även FN:s minsta gemensamma nämnare kommit fram till att alla invånare har.

Arnaldo Pichumilla tillhör mapcuhes liksom en miljon av Chiles 15 miljoner invånare. Han bor i ett indiansamhälle, comunidad, utanför Temuco i södra Chile och försörjer sig på småjordbruk och etnoturism.

Här bestäms all kvalitet och trygghet av vilka pengar familjen förfogar över. Förutsättningar är vansinnigt orättvisa vad gäller val mellan köer på utslitna statliga vårdcentraler och akuter eller fräscha privatkliniker med fler läkare än patienter; medelmåttig och engagerad undervisning av överarbetade kommunala lärare eller toppskolor som borgar för en politisk karriär oavsett partifärg. För att inte tala om att i Santiago kunna bo nära bergen där luften fortfarande går att andas eller tvingas leva sitt liv i smog i den fattiga tratten mot vägen till kusten.

Så, MATERIELLT sätt och med all statistik går det bra och ger fortsatt optimism om utvecklingen. Medan den OJÄMNA RESURSFÖRDELNINGEN och militärens införda normer individualism och konsumtionshets skapar sådan likgiltighet att inte ens en nyvald socialistisk president (Lagos) kan hinna ändra något under sina sex år.

Och vet du vad, Sverige sneglar på Chile som föredömligt exempel. Vi som hade en samhällsmodell som var åtråvärd av fattiga världen över. Kom ihåg vad jag sade om företagarnas solidaritet, Saltsjöbadandan sköts ihjäl med Palme och globaliseringen håller på att skapa ett tvåtredjedels Walt Disneyförtryck av världsliga mått.

Vad gör du och jag?

¡Vive Chile mierda!