Dödsstrategi mot
journalister i Colombia

Drygt 20 journalister har mördats bara de senaste två åren. En av de som klarat sig är Holman Morris, reporter på tidningen El Espectador. Han förklarar att morden inte är enskilda företeelser utan en medveten dödsstrategi från landets ultrahöger.

Holman Morris är inbjuden till Sverige av föreningen Reportrar utan gränser för Pressfrihetens dag som firade tioårsjubileum förra veckan. Inför publiken, som inbjudits av bland annat Utrikespolitiska föreningen vid Umeå universitet, berättade han om den svåra situationen för journalister i Colombia.

Fick fly landet

Under 1990-talet mördades flera av landets ledande personer i rörelserna för de mänskliga rättigheterna. 1989 mördades tre presidentkandidater och över 3 000 fackföreningsaktiva har fått sätta livet till i gerillakrigen. Över 100 journalister har mördats under perioden 1977-1989, inte ett enda av morden har utretts. En gemensam nämnare för alla de som hotats är att de arbetat med frågor som rört mänskliga rättigheter och freden.

Själv mordhotades Holman Morris när han bevakade just dessa frågor för sin tidning El Espectador. Han tvingades fly landet och lever nu i exil i Spanien, där han fortsätter att skriva för sin tidning.

Startskottet för vågen av mordhot, framför allt riktade mot vänsteranhängare, fackfolk och journalister, kom den 12 augusti 1989. Då mördades en av de viktigaste regimkritikerna och därefter har paramilitären, knarkmaffian och gerillan via hot om våld tvingat journalister att fly landet - eller rentav mördat dem.

Medierna saknar trovärdighet

- Colombianska journalister är rädda. De som inte är det befinner sig utanför landet.

Det är en kortväxt kvinna som heter Elizabeth Vargas som säger det. Hon är chef för Fundación Para la Libertad de Prensa (på svenska ung. "Fonden för pressfrihet"). Hennes organisation arbetar med att anmäla och uppmärksamma de brott mot pressfriheten som förekommer i Colombia. Hon berättar att det finns lagar som garanterar yttrandefrihet och pressfrihet i Colombia, men att de bara existerar på papperet. I verkligheten efterlevs de inte.

Elizabeth Vargas anser att Colombianska medier saknar trovärdighet. Journalisterna kan inte sköta sitt jobb eftersom de är rädda och en hög grad av självcensur förekommer. Man vågar inte skriva om vissa ämnen och ansvariga nämns inte i artiklar. Hon ser paramilitären som pressens huvudfiende, men även att medierna i allt högre grad ägs av en liten skara penningstarka.

Samtidigt som hoten tog ny fart under 1990-talet så växte en ny våg av journalistik fram i Colombia. Det var unga journalister som tröttnat på medier som rapporter om 40-talet döda på dagen - och senare på kvällen sänder skönhetstävlingar. De ville inte längre vara en del av vad Holman Morris kallar "en glömskans journalistik".

En journalistik för freden

- Vi ville bevaka kriget och mänskliga rättigheter på ett nytt sätt. Vi ville ha en journalistik för freden och en kultur för mänskliga rättigheter, säger Holman Morris.

Länge behandlades de dödade i Colombia enbart som siffror och statistik av medierna. Man glömde bort att bakom varje offer för konflikten i Colombia hade det funnits en människa med en alldeles egen historia - en historia som var värd att berätta.

- Vi journalister har ofta syndat genom att inte berätta offrens historia, säger Holman Morris.

Man började samla in information från anhöriga till människor som dött. Man ansträngde sig för att skapa personliga berättelser. I medierna har man också lyckats skapa utrymme för dessa. De tre största dagstidningarna har i dag "fredsredaktioner" som arbetar med mänskliga rättigheter och fredsfrågor. På samma sätt som vi har sportreportrar har man lyckats få in reportrar på tidningarna som ängar sig specifikt åt mänskliga rättigheter.

Så trots att arbetet som journalist är förenat med livsfara i Colombia så har en annan sorts journalistik börjat ta plats - en hågkomstens journalistik.