Själv är bäste dräng

Jag har lagt ner det där med att försöka få hjälp av diverse myndigheter och andra instanser med att få bostad och jobb. Dels för att jag är mer än hjärtligt less på inkompetenta myndighetspersoner och dels helt enkelt för att om man vill ha något gjort så är det bäst att göra det själv och att det blir oftast bäst så. Jag har insett att jag faktiskt har kontroll över mitt eget liv igen och att jag inte behöver vända mig till andra för att få hjälp med minsta lilla. Och det gav resultat snabbt, jag har ordnat så att jag har hyrt ett rum i Stockholm från och med muck. Det är en bostad och det är en början, sen kan jag ju söka bättre alternativ därifrån. Sen återstår att se hur jag ska betala hyran på 3000 kronor i månaden och alla kringavgifter, men det ska väl lösa sig det med. Helt sjukt egentligen att det ska kosta pengar att ha en bostad kan jag tycka, men men.

Sen var det ju det där med att ta det lugnt… det går väl sisådär, kan man säga. Kämpar och sliter just nu med att få klart min b-uppsats, jobbar på min praktik på en av lokaltidningarna, håller på att ta körkort, diverse ideella åtaganden och att få alla bitar i mitt sociala liv att gå ihop. Ibland känner jag mig helt matt och vill skita i allt men det är ju inte ett alternativ. Det är ju mest att jag har varit van vid ett helt annat tempo (eller snarare total avsaknad av tempo) så länge, att allt det där som liksom bara hör livet till är helt nytt för mig men förr eller senare vänjer man sig väl. Eller?

Jag blir fortfarande kall när jag går förbi häkten, fängelser och andra byggnader som bär kriminalvårdens emblem. För att inte tala om när jag ser TPT-bilar. Varje gång jag åker till Stockholm ser jag Hallfängelset från tåget strax när det passerat Södertälje Syd. Det känns så otroligt ofattbart att jag har varit där, och att det över huvud taget är en plats som man förvarar människor på. Att allt detta finns, mitt ibland oss hela tiden, men att folk inte reflekterar över hur sjukt det faktiskt är.