Queerfeminism i Bättre
folk

Malin Hellkvist-Sellén Bättre folk Koreografen själv skriver att "Verket förhåller sig till frågor om estetik som maktutövning, normativa genusframställningar och kroppens funktion och värde i vår samtid". Och allt börjar lovande. Ingen rekvisita på scenen, bara ett gråtonigt golv med likfärgade väggar och bakgrundsridå. Allt för att placera de fyra dansarna helt i handlingarnas centrum. Inget tal, inga texter. Bara dansarna som rör sig med fascinerande vighet över scenen.

I början är också tolkningen av uppträdandet en ganska enkel match. Dansarna, alla kvinnor, rör sig som vore de män, med resoluta rörelsemönster och upprepade höftfrustanden med tydliga, sexuella, potensanspelningar. In och ut. In och ut. Oförtröttligt. Dansen övergår sedan för en kort stund till att bli en maktkamp mellan dansarna, en typiskt maskulin tuppuppvisning kring vem av dem som är den mesta mannen (läs= kan röra sig mest maskulint). Rörelserna blir här, genom sin repeterande framställning, av träffsäkert parodiskt slag, och det är inte för inte som jag själv, pinsamt nog, kommer på mig att ha använt vissa av dem när jag varit ute och dansat.

Men där tar det också slut för min del. Resten av föreställningen, för att inte tala om andra akten, är för mig helt obegriplig. En fantastisk uppvisning i kroppens rörlighet javisst, och en möjlig kritik mot uppdelningen mellan "rätt" och "fel" rörelsemönster likaså (både anträffande vad som är korrekta rörelser för kvinnor och män samt för mänskligheten i stort), men som ett djupare politiskt inlägg, väldigt, väldigt svårfångat.

Å andra sidan kanske föreställningen inte heller ska övertolkas. Kanske handlar det bara om att för en gångs skull, i detta isolerade sammanhang, ge kvinnor utrymmet att helt hänsynslöst dominera dansgolvet, låta alla kvinnor i publiken inspireras att ta den rätten själva, samt få männen i publiken att pinsamt erkänna sig träffade. Och kanske räcker det som budskap. Men för egen del tycker jag det känns lite platt, och jag undrar vad som finns där bakom som jag inte lyckats tolka fram.

Så för all del, om ni har tröttnat på Sudoku och "Lyckochansen" och söker andra mentala utmaningar, gå och se Malin Hellkvist-Selléns Bättre folk. Om inte annat så för att berika skribenten av denna recension med en ny tolkning, för jag har en känsla av att det finns lika många tolkningar av föreställningen som antalet personer i publiken.