Varför ska socialister
bry sig om djur?

Många socialister ser säkert djurrättsrörelsen som en borgerlig rörelse för den vita medelklassen. Men det stämmer inte. Kritikerna mot djurutnyttjande under 1900-talet var liberaler likväl som socialister. Socialisterna G(eorge) Bernard Shaw (1856-1950), Henry Salt (1851-1939; som bland annat inspirerade Mahatma Gandhi, 1869-1948), och Edward Carpenter (1844-1929), var alla aktiva mot exploatering och djur och människor. Carpenter såg i djurförsöken hur kapitalismen försökte bota sig från de sjukdomar den själv hade skapat. Frances Cobbe (1822-1904) var en aktiv feminist och motståndare mot djurfötryck, pornografi, samt våld mot kvinnor och barn.. Charlotte Despard (1844-1939), vegetarian och djurförsöksmotståndare, arbetade även för kvinnors rättigheter (för vilket hon hamnade i fängelse) och fred, var aktiv i både Labour och senare i kommunistpartiet i Storbritannien.

1907, i London, gick fackanslutna samman med feminister och djurförsöksmotståndare i motståndet mot djurförsök i vad som sedan blev känt som "Old Brown Dog Riots". Det ledde till hangripliga slag med läkare och läkarstuderande som fick upplösas av polis till häst. Både arbetare och kvinnor misstrodde läkarkåren och såg djurförsöken som symboler för deras eget förtryck. Även konkret användes arbetare, arbetslösa och fattiga som mänskliga försöksdjur.

Flera av de personer som kom att bli ledande i djurrättsrörelsen på 70-talet har varit aktiva i någon vänsterrörelse eller hade sådana sympatier. En mer nutida amerikansk djurrättsaktivist var Henry Spira (1927-1998). Han var fackligt engagerad och vänsteraktivist på 1960- och 70-talet. Han drev sedan stora (och framgångsrika) kampanjer mot djurförsök (särskilt inom kosmetikaindustrin) och för vegetarism. Filosofen Peter Singer (1946-), känd för den banbrytande boken Djurens frigörelse, har skrivit böcker om både Marx och Hegel (men är själv aktiv inom Australian Greens).

På 1990 års March for the Animals (stor amerikansk återkommande demonstration för djurens rättigheter) höll en anställd från köttpackarnas fackförbund ett passionerat tal för djuren, vilket tydligt visade hur han såg industrin som fötryckande av både djur och arbetare. I mars 1992 dog 25 människor (mest färgade kvinnor) i en brand i en kycklingfabrik i USA. De brann inne då fabrikens ägare hade blockerat nödutgångarna för att förhindra de anställda att stjäla kycklingar. För ägarna var både arbetarna och djuren förbrukningsvaror.

Den holländska filosofen och socialisten Barbara Noske har konstaterat att under dagens kapitalistiska jordbruk och biomedicinska forskning (som är tätt knuten till industrin och militären) så ses och behandlas djuren som maskiner, och är alltså förfrämligade (alienerade) från deras naturliga behov, andra djur och deras naturliga omgivningar. Precis som arbetare är i kapitalismen.

I Sverige levde och verkade runt förra sekelskiftet Lizzy Lind af Hageby (1878-1963) och Leisa Schartau (1876-1961), vilka åkte till England och där drev kamp mot djurförsök, dödsstraff, barnaga, tortyr, slaveri, prostitution, könsdiskriminering och sociala orättvisor. De var veganer. Deras kampanj mot djurförsök ledde ända till domstol. Lizzy Lind medverkade även i den svenska arbetartidskriften Lucifer ljusbringaren, i vilken även Hjalmar Branting, Hinke Berggren och Kata Dalström skrev. Utgivaren av tidningen, Valfrid Wilhelmsson, gav även ut den tidigare nämnde Henry Salts Djurens rättigheter på svenska.

I Sverige startades 1974 en tidning av ungdomsavdelningen hos Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, Djurfront. En av de drivande, Roger Fjellström, tidigare involverad i olika socialistiska tidskriftsprojekt, numera filosof vid Umeå universitet, beskriver djuren som den stora kategori som stod under arbetarklasssen i förtryck.

Andra namnkunniga svenska samhällskritiker och djurförespråkare var publicisten Johan Saxon (1859-1935), samt feministen Fredrika Bremer (1801-1865).

Vänsterfilosofen Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet hävdar att det centrala i socialismen är moraluppfattningen: "Vill vi få fatt i socialismens kärna bör vi söka oss till moralen. Det är framförallt som en moralisk lära som socialismen lever", (SvD 1999).

Det finns alltså en tradition av engagemang för djurens rättigheter hos arbetarklassen och vänstertänkare.

Vilka är djurrättssympatisörer?

År 2001 gjordes en undersökning på Institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet över läsare av tidningen Djurens rätt, Förbundet djurens rätts medlemstidning. Den kom fram till följande. Medlemmar i Förbundet djurens rätt var:

1. oftast kvinnor
2. något mer utbildada än genomsnittet
3. sysselsatta som i genomsnittet
4. hade relativt få har barn
5. jämnt spridda i landet
6. i störra grad än genomsnittet vänsteranhängare. 47 procent stod till vänster (eller klart till vänster), 31 procent i mitten, 16 procent till höger. Detta var ännu tydligare hos yngre medlemmar (61 procent vänster upp till 24 år).
7. mer engagerade i människo- och miljöorganisationer än genomsnittet

Birgitta Forsman skriver följande i sin avhandling Djurförsök. Forskningsetik, politik, epistemologi en undersökning av djurrättsrörelsen i USA: Rörelsen bestod år 1987 till dominerande del av kvinnor, i ledande positioner är dock könsfördelningen jämnare. Medlemmarna bestod även till större delen av människor med högskoleutbildning och de stod övervägande till vänster. Många var aktiva i radikala politiska frågor: fredsfrågor, feminism, världssvält, imperialism.

I praktiken finns det alltså även där en stark koppling: djurrättsengagerade är oftare än genomsnittet även vänsteranhängare.

Vilka är motståndare till djurrättstanken?

Mindre förvånande har vi ju här köttindustrin. Men även andra organisationen och personer har motarbetat djurrättskampen:

Ingemar Nordin, filosof vid Linköpings universitet skrev 1997 boken Djur är inte människor, utgiven av Timbro. En attack som varmt välkomnades av lederskribenter på de stora dagstidningarna.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten, fick förra året i uppdrag av liberalernas Bertil Ohlin-institut att författa boken Musse är ingen mus, en bok som har fått förödande kritik, utom på högerns ledarsidor.

Henrik von Sydow, en av moderaternas kandidater till riksdagsvalet nu i höst, har gjort sig känd som envis djurrättskritiker.

Förutom dessa finns även mer extrema grupperingar på den yttersta högern. Anti-AFA har till exempel registrerat djurrättsaktiva i flera år, med förklaringen att de ofta även är vänsteraktivister.

Även vänstern har agerat mot djurrättsrörelsen. Rörelsen har kritiserats för att handla om livsstilism. Jag skulle vilja hävda att dessa personer dels

1. inte har förstått (eller saknar kunskap om) djurrättsrörelsen historiska bakgrund
2. inte förstår frågans politiska dimension
3. inte har satt sig in i i djurrättsfilosofin (vilket inte är något unikt för vänstern)
4. som priviligierade inte kan se sina egna privilegier (och ifrågasätta och eventuellt uppge dem)

Det beror kanske också delvis på att vissa socialistiska traditioner (exempelvis marxism) har byggt på ett historiskt-ekonomiskt tänkande, inte ett moraliskt.

Jag tror även att delar av vänstern har uppfattat djurrättsrörelsen som en konkurrent till de etablerade politiska organisationerna. Ett faktum som inte stämmer, då djurrättsmänniskor alltså i högre grad är i någon mening mer engagerade även i andra frågor.

Min uppfattning är också att särskilt äldre vänsteraktiva tar frågan mycket personligt: skall jag som har arbetat för för rättvisa och solidaritet i tjugofem år vara förtryckare? Att frågan dessutom ofta har ställts av unga människor, ofta tjejer, har säkert bidragit.

Många förespråkare för djurrätt hävdar att djurrätt är en politiskt neutral fråga, och använder ofta en argumentation som till och med anpassas för att passa mottagaren bäst, beroende på om de är socialister, liberaler, konservativa. Talar de för liberal så använder de gärna ord och argument som faller i god jord hos just liberaler. Detta avpolitiserar frågan.

Egendom

Om vi ser socialism ur dess ekonomiska synvinkel, att vi socialister är emot privat ägande, ser vi något konstigt. Socialister kritiserar gärna privat ägande. Men när det gäller djur, som enligt svensk lag (och trots en djurskyddslag) ändå har status som saker, så accepterar många av oss gladeligen det privata ägandet av djur. Att stjäla ett djur är stöld, inte kidnappning. På grund av detta tenderar djuren att alltid förlora vid de tillfällen då människor och djur ställs mot varandra. Människor har rättigheter, djuren är saker. Konflikten i sig har också ofta uppstått eftersom människor på något sätt vill göra något med (exploatera) sin "egendom". På grund av dessa två olika synsätt är konflikten redan avgjord i förväg.

Under dagens kapitalism måste djuren kvarstå som egendom. De är helt enkelt nödvändiga som egendom. I praktiken varje industri: mat, försvar, kosmetika, kläder, mediciner och underhållning använder djur och djurprodukter. Detta återspeglas och konserveras i rättssystemet, även om enskilda människor tycker och försöker agera annorlunda.

När relationen mellan två medvetna varelser resulterar i en konflikt, kommer den varelse som räknas som "egendom", aldrig att vinna.

Ett tydligt svenskt exempel är att människor som befriar djur döms för stöld eller skadegörelse. Även i de fall då djurhållningen i fråga klart har brutit mot djurskyddslagen som säger att djuren skall ha rätt att bete sig naturligt. Och den ekonomiska skada de gjort väger så oerhört mycket tyngre än det eller de liv de har räddat.

Artism

Många socialister i dag vill inte ta tag i djurrättsfrågan. Därför fortsätter diskrimineringen av individer som tillhör andra arter. Denna diskriminering kallas för artism eller speciesism.

Artism betyder att det är individens arttillhörighet som är relevant för att bestämma hur mycket moralisk hänsyn som skall tas (till individen eller medlemmar i en sådan grupp). Många människor hävdar att djur saknar förmåga att tänka, tala, ha sociala relation mm, och påstår att avsaknaden av dessa egenskaper ger oss rätt att utesluta dem från vår moraliska sfär.

Men även människor med någon av dessa "defekter", ges större rättigheter än djuren.

Vad detta betyder är såklart inte att vi skall behandla djuren som människor. Det betyder bara att det inte är deras arttillhörighet som skall avgöra hur vi behandlar dem, på samma sätt som det inte är någons kön eller någons "ras" som skall avgöra hur vi behandlar en människa.

Med andra ord: det finns en mängd olika sätt att dela in individer i grupper. Efter kön, efter hudfärg, efter nationalitet, efter sexuell läggning. Varför är det arttillhörigheten som skall vara avgörande för vilken mängd moralisk hänsyn vi skall visa individen?

Argumentet att arttillhörighet är relevant kan även avvisas med ett enkelt tankeexperiment. Tänk om en art från någon annan del av universum kom på besök. De ser ut som oss, de beter sig som oss, men de är inte homo sapiens. De kom med vapen för att "jaga lite", som rekreation. Vilket de skulle kunna rättfärdiga med precis samma argument som den typiske speciesisten använder.

Den mest grundläggande rättigheten är rätten att bli behandlad med respekt. Och att livet har ett värde oberoende av dess värde för andra. En av de rättigheter djur måste få är rätten att inte kunna vara någons egendom. Av tidigare nämnd anledning: en individ som betraktas som någon annans egendom kommer alltid att förlora i en konflikt med dess ägare. När djur får denna rättighet, kan inte längre djurförsök, mat- och nöjesindustrin fortsätta som de har gjort.

Vilket även stämmer överens med hur vi ser på mänskliga rättigheter. Experiment på människor får inte ske utan människans medgivande, oavsett mänsklighetens eventuella vinst.

Varför ha rättigheter över huvud taget? Rättigheterna finns för att lösa de konflikter som hela tiden kommer att uppstå i ett samhälle. Det är därför vi har en moral, för att lösa de konflikter och prioriteringar vi måste göra (oavsett ekonomiskt system).

Solidaritet

Vad leder djurutnyttjandet till för den här planeten vad gäller miljökonsekvenser och resursfördelning?

Djur som föds upp för att bli mat konsumerar hälften av all föda som produceras varje år i världen. Samtidigt dör 24 000 människor varje dag av hunger eller hunger-relaterade sjukdomar. 38 procent av världens spannmål (vete, havre, korn med mera) och två tredjedelar av Sveriges odlade mark går åt till odling av djurfoder. Det går åt ungefär 10 kg foder för att producera ett kg nötkött. Djur skapar inte mat, de slösar bort det. Enligt Naturvårdsverket bör vi sänka konsumtionen av kött med 75 procent för att kunna föda alla.

En tredjedel av världens landade fisk blir djurfoder. 11 av världens 15 viktigaste fiskevatten och 70 procent av de viktigaste fiskarterna hotas i dag av utfiskning. Samtidigt ger EU 9 miljarder kronor i bidrag till fiskeindustrin varje år. Enligt statistik från Fiskeriverket har vissa år mer än 80 procent av all fisk som fångas i Östersjön malts ner till fiskmjöl som främst går till djurfoder.

Köttproduktion är dessutom ett stort slöseri med färskvatten, vilket är en av vår tids stora miljö- och överlevnadsfrågor: en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Det krävs 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. För att producera ett kilo sojabönor krävs bara 2 000 liter vatten.

40 procent av Amazonas har skövlats för storskalig djuruppfödning. I en studie utförd av SLU där vegankost, vegetarisk kost och blandkost jämfördes, så visade det sig att vegankost var bäst då den:

• innebar lägst utsläpp av metan, ammoniak och kväve
• krävde minst energi att framställa (nötkött kräver 15 gånger mer energi än baljväxter)
• använde 43 procent av markarealen jämfört med blandkosten (1 000 m2 i stället för 2 300 m2 per person)

EU betalar varje år ut ca 80 miljarder kronor till köttsubventioner. Staten och kapitalet upprätthåller gemensamt djurförtrycket.

I en värld där miljöproblemen antar existentiella former för både människa och hela planeten, finns det därför ingen ursäkt för att äta djur.

Men om vi nu släpper fram dessa resurser för att mätta de hungriga, så krävs det också en vilja, en politisk vilja att styra om dessa (ekonomiska) resurser. Till det krävs en ekonomisk demokrati. Socialism.

Djurens frigörelse är människans frigörelse

Vad skall vi socialister och djurrättsaktivister göra?

Först av allt måste vi göra skillnad på djurskydd och djurrätt. En djurskyddsförespråkare ser inget problem med att exploatera djur, så länge de behandlas bra. Därför kan en djurskyddspolitik ofta drivas av de som tjänar (ekonomiskt) på exploateringen. Men djurskyddet blir därmed även oförenligt med djurrättstänkandet. Djurskydd är inte tillräckligt.

När vi kritiserar artismen, kritiserar vi även alla andra former av förtryck av grupper av individer: rasism, sexism, homofobi. Alla dessa förtryck använder moraliskt oväsentliga faktorer för att upprätthålla förtrycket. Till exempel har en individs kön ingen betydelse för om individen skall få rösta eller inte (en självklarhet i dag, men inte i Sverige innan 1921). När vi i stället för grupptillhörighet tittar på individens intressen, kommer vi än närmare den gamla socialistiska devisen "åt var och en efter behov".

De socialister som är mot all mänsklig utsugning, måste ställa sig frågan varför de drar en gräns mellan människor och djur.

Artismen tillåter vissa människor att exploatera djur för vinst. Och det bör ses som fel av samma anledning som vi inte tycker om kapitalismens utsugning av arbetare. Djurens frigörelse kan alltså bara stärka de förtrycka människorna. Till detta bidrar även avskaffandet av djurindustrins miljöförstöring och resursslöseri.

De som säger sig vara emot artism, måste även vara emot all annan utsugning under kapitalismen.

Vi måste ta ställning mot allt förtryck av människor. Detta leder till en antikapitalistisk hållning.

En utvidgning av omsorgscirkeln är också ett hot mot det rådande systemet. Djurrättstänkandet är alltså en politisk fråga i allra högsta grad och en fråga som inte bara rör djuren. Den är systemkritisk, och enligt en engelsk studie (av människor som började med att kritisera transporter av levande djur) radikaliserande. Tankar och agerande kring djurrätt leder lätt till frågeställningar såsom:

1. pengars/kapitalets makt, storföretags agerande
2. demokrati, "makt ger rätt"
3. hur fungerar media, makten över informationen

Jakten på profit leder även till färre men större slakterier, fler transporter, och framavlade djur som biologiskt/genetiskt är förstörda (vilket leder till lidande). Strukturomvandlingar styrda av ekonomisk vinst drabbar arbetare och djur.

Vi socialister står inför en enorm utmaning. Att förändra detta. Argumenten finns i överflöd. När det gäller många andra frågor kan vi vara aktiva på olika sätt, ja till och med åsidosätta vår egen bekvämlighet och förändra får livsstill för att uppnå politiska mål (exempelvis bojkotta Israel). När skall vi alla sluta med lyxen och övergreppet att äta dödade djur? När miljontals djur lider och dödas, borde det ju vara varje socialists plikt, om vi nu skall ta våra ideal om frihet, jämlikhet och rättvisa på allvar, att agera.

I ett socialistiskt samhälle kommer inte storföretagens makt att behöva övervinnas. Djurförtryckande branscher behöver inte upprätthållas på grund av tillgång på (eller avsaknad av) arbetstillfällen. Vi kommer alltså att ha de allra bästa förutsättningar för att avskaffa ett av de allra största förtrycken när vi demokratiserar ekonomin.

Det kräver dock att de som sitter i styrelser och i andra centrala eller dominerande funktioner i de socialistiska organisationerna tar frågan på allvar. Jag tror inte att deras dövhet kommer att leda till att djurrättsaktiva börjar titta högerut, tvärtom. De kommer att titta, liksom de gjort sedan 1980-talet, mot anarkismen och de nätverksbaserade organisationerna. Djurrättsrörelsen kommer troligen att bli mer och mer politisk och veganism blir ett mer och mer ett politiskt val i stället för ett privatmoraliskt.

De socialistiska rörelserna kan ge djurrättsrörelsen kunskap om hur samhället fungerar, en samhällsanalys. Ett exempel på detta ser vi i Henry Spiras arbete. Och de socialistiska organisationerna kommer att få aktiva och engagerade medlemmar tillbaka.

Vi har alla, människor som djur, att vinna på en gemensam kamp. Därför är djurens frigörelse även människans frigörelse.

Debattartikeln baseras på ett föredrag som Staffan Melin höll på Socialistiskt forum i Malmö den 4 maj 2002.

Källa:
Lisa Gålmark, Djurrätt, Nya Doxa, 1998 (Lisa Gålmark har även författat ett magisterarbete i historia, Shambles of science, Stockholms universitet 1995, som handlar om Lind af Hageby m fl)