Löntagarfonder - inte
socialism men det duger

På sin makt- och ägandekonferens tidigare i vår kom vänsterpartiet att återlansera frågan om löntagarfonder. Dock - vilket är viktigt att poängtera - måste det handla om dess ursprungliga konstruktion, den som Rudolf Meidner och Anna Hedborg föreslog 1975 och som antogs på LO:s kongress 1976.

1983 antog Riksdagen förslaget om att inrätta löntagarfonder. De löntagarfonder som då klubbades skilde sig emellertid drastiskt från det som LO-kongressen föreslagit 1976. De hade, såsom Meidner påpekat, endast namnet gemensamt. Fonderna kom i praktiken att utgöra investeringsfonder.

Men det som hade fått ombuden på LO:s kongress 1976, att efter förslaget antagits, resa sig upp i bänkraderna, fatta varandras händer och sjunga Internationalen var av helt annan dignitet och hade ett helt annat syfte än att gynna kapitalbildningen.

Fondernas bakgrund och konstruktion

Bakgrunden till förslaget om inrättandet av löntagarfonder som förelades LO-kongressen 1976 var ett antal motioner som antagits på 1971 års kongress. Dessa tog sitt avstamp i den solidariska lönepolitiken, som medvetet ledde till en vid ena polen påskyndad strukturomvandling (icke konkurrenskraftiga företag slogs ut), vilket förutsatte en aktiv arbetsmarknadspolitik, och vid andra polen högre vinster än vad en mer marknadsanpassad lönesättningspolitik skulle gett. Dessa högre vinster - vanligen betecknad övervinster - ledde till en tilltagande kapitalkoncentration (de 15 familjerna som CH Hermansson beskrev fyllde sina penningpungar). Motionärerna ville se till att dessa övervinster - som skapats genom att arbetarna i de vinstrika företagen hållit igen sina löneanspråk - på något sätt kom under kollektiv förvaltning. Att motionerna antagits hade helt glömts bort av den dåvarande LO-ledningen. När förändringar skedde i LO:s ledning 1973, började den nya ledningen att titta över besluten från kongressen och fann då att man beslutat att utreda frågan. De lämnade över den till Rudolf Meidner.

Meidners och Hedborgs förslag lanserades i en bok 1975. Deras förslag var en logisk följd av den solidariska lönepolitiken, men det var samtidigt radikalt då det gick utöver denna logik och pekade ut en ny färdriktning för arbetarrörelsen, som bröt mot vad Meidner kallade "ett sällsamt mellanspel i partiets och arbetarrörelsens historia" - det vill säga tron att staten genom lagar och regleringar kunde kringgärda kapitalets makt, socialisera dess funktioner, det som kallats funktionssocialism. I stället konstaterade Meidner att "den som äger kapitalet bestämmer" och att "vi vill beröva de gamla kapitalägarna denna makt, som de utövar i kraft av sitt ägande". Detta skulle ske genom att delar av de så kallade övervinsterna i form av aktier i företagen fördes över till fonder som skulle kontrolleras av fackföreningsrörelsen. På så sätt skulle makten över näringslivet successivt tas över av lönarbetarna. Det utgjorde en tredje väg mellan funktionssocialismens återvändsgränd och förstatligande som ej i sig innebär att arbetarna får makten; man skulle rentav kunna beskriva grunddragen som syndikalistiska. Till deras stora förvåning möttes förslaget av en enorm entusiasm ute i de lokala fackföreningar, något som kom att dra med LO-ledningen och slutligen kongressen 1976.

Palme var emot löntagarfonderna, och efter att socialdemokratin förlorat valet 1976, inleddes förhandlingar mellan LO och det socialdemokratiska partiet. Resultatet blev 1983 års Riksdagsbeslut. Fonderna var i funktion fram till 1998, då de strax innan valet, tömdes av den borgerliga regeringen, som helt sonika stal pengarna - arbetarnas pengar - och överförde dem till stiftelser kontrollerade av deras oavsettbara kumpaner.

Idealisternas felaktiga tes

Ofta utmålas fonderna som orsaken till att socialdemokratin förlorade regeringsmakten 1976. Detta är troligen felaktigt. Förvisso slog LO-kongressens beslut ner som en bomb i valrörelsen, men den socialdemokratiska partiledningen tampades med en hel rad andra problematiska frågor.

En mer seglivad och betydelsefull myt är den roll som fonderna spelar i den idealistiska föreställningen om att arbetarklassens tillbakagång under 1980-talet var ett resultat av den högeroffensiv, som bland andra Timbro kom att inleda. Fonderna spelar i denna berättelse den dubbla rollen av att bryta den gamla samförståndsandan och av att utgöra väckarklocka för högern. Detta är en myt som odlas både från höger och från vänster, från högern för att påvisa hur framgångsrika man varit på det ideologiska planet, från vänstern för att (bort)förklara sina misslyckanden.

Att Löntagarfonderna överhuvudtaget blev ett hot berodde inte endast på att man ifrågasatte produktionen av mervärde - själva kapitalförhållandet - utan att det bars fram av en entusiastisk arbetarrörelse, det vill säga av fackföreningsrörelsens gräsrötter. Det avgörande var kort sagt inte att Meidner skrev ett förslag, utan att arbetarklassen kom att omfatta det. På samma sätt var förlusten av löntagarfonderna och alla de politiska bakslag som drabbat arbetarklassen under 1980- och 1990-talen, inte orsakade av att Timbro lyckades vinna propagandakriget. Tvärtom det som gjorde det möjligt för Timbrohögern att vinna det ideologiska övertaget var strider mellan klasserna i samhällets bas, vilka i allt högre utsträckning vanns av kapitalet. Detta märks i fördelningen mellan arbete och kapital. Från mitten av 1970-talet sjönk löneandelen av det totala produktionsresultatet, till att i mitten av 1990-talet bottennotera, på en nivå som motsvarar 1870 års nivå. På tjugo år lyckades kapitalet omintetgöra - i relativa termer - mer än ett sekels klasskamp. Det är från en sådan historiematerialistisk utgångspunkt som löntagarfondsförslagets uppgång och fall måste betraktas. Det fördes fram av en självsäker fackföreningsrörelse, men i ett läge då kapitalet alltmer lyckades skjuta fram sina positioner.

Bra vänsterpartiet, men

Det är förstås positivt att vänsterpartiet åter tar upp frågan om löntagarfonder och det ska naturligtvis stödjas. Envar som stödjer förslaget bör emellertid hålla två saker i bakhuvudet.

För det första, löntagarfonder är inte detsamma som socialism. Det innebär en successiv socialisering av produktionsmedlen, vilka kommer under lönarbetarnas kontroll, men socialism är det samma som kapitalförhållandets upphävande, vilket innebär lönarbetets avskaffande. Fonderna är en strategi för att minska kapitalets makt, men innebär i sig inte socialism.

För det andra är det ett förslag som läggs av ett parti utan någon koppling till arbetarklassen - snarare har det en bas bestående av akademiker. Problemet med vänsterpartiet är vidare att dess ledning är opportunistisk och dess så kallade vänster skrikig och tämligen antiintellektuell. Ska förslaget någonsin vinna kraft, krävs att det är den verkliga samhällsförändrande kraften som står bakom, och den representeras inte av Gudrun Schyman, inte Johan Lönnroth, ja inte ens av Kalle Larsson, utan denna utgörs av den arbetarklass som finns organiserad inom LO:s förbund. Det är först under sådana förhållanden som ett löntagarfondsförslag verkligen blir intressant och - hotfullt; arbetarrörelsen kan då åter formeras kring ett framåtsyftande socialistiskt-strategiskt projekt som inriktar sig på kapitalismens kärna, produktionen av mervärde.