Tisdag 01 oktober 2002
Brott mot mänskliga rättigheter förekommer i alla länder. Vi ignorerar dem lätt och finner gärna naturliga förklaringar till dem. Men det är trots allt få som öppet förespråkar brotten. Ett undantag är den mänskliga rättighet som står som artikel 23 i FN-deklarationen, rätten till arbete. I de marknadsliberala ekonomiska teorierna är det grundläggande att arbetslösheten "på kort sikt" måste få finnas. Man talar om den "naturliga" arbetslösheten.
Varför kan man inte ge alla som vill, arbete, genom att erbjuda dem jobb, där kapitalet kommer från någon kollektiv kassa? Exempelvis som en extra hjälpande hand inom skolan eller vården? Eller för att bygga bort bostadsbristen? Nej, då stiger inflationen. Bortom vår kontroll. Pengarna förlorar sitt värde. Men "långsiktigt" kommer man inte att behöva välja mellan inflation och arbetslöshet. Båda kommer att falla, bara man beter sig på rätt sätt, sägs det.
Som oftast inom ekonomin, rör det sig om teorier. Ambitiöst genomtänkta teorier, men fortfarande bara teorier. Det som är unikt med just ekonomiska teorier är att de kan få en sådan stor påverkan på hela samhället. Politikerna riskerar nämligen att börja tro på dem, och pengarna styr en stor del av vår välfärd. Under de senaste decennierna har de marknadsliberala teorierna varit särskilt i ropet. Den arbetslöshet vi har anses därför som "naturlig" och "kortsiktig". Frågan är hur länge man ska behöva vänta innan det blir "lång sikt".
Inom EU har man väntat i drygt tjugo år. Så länge har området styrts av ett låginflationsmål. Och arbetslösheten har sedan dess pendlat mellan åtta och elva procent. Under tiden har man delvis genomfört marknadsliberala "reformer" för att både inflation och arbetslöshet ska kunna sjunka samtidigt. Bland annat sänkt vissa skatter och luckrat upp arbetsrätten. Men det är tydligen inte nog. Man skulle behöva ge moderaterna, eller företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, fria händer över skatter och arbetsrätt, för att något ska hända.
Att som ekonom påstå att det finns viktigare saker än inflationen, är nästan som att svära i kyrkan. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, är en av få som vågar svära. Detta fåtal menar att det inte finns några hållbara bevis för att det på något sätt vore sämre för samhället att bry sig om annat, som exempelvis rätten till arbete, och låta inflationen stiga lite grann. För detta har de blivit hårt angripna, men inte överbevisade. Kejsaren har tydligen inga kläder.
Det finns ingen vettig anledning att kränka folks rätt till arbete, hur man än vänder och vrider på det. Ändå sker det dagligen. Vi överför nu resonemanget på andra rättigheter. Att vissa av oss är hemlösa accepterar de flesta andra, även om de kanske skänker en tia till en hemlös då och då. Att krigsfångarna i Guantánamo och de fängslade demonstranterna från protesterna i Göteborg, enligt människorättsorganisationerna, kan ha utsatts för tortyr och rättsövergrepp av de parlamentariska demokratierna USA och Sverige, accepterar de flesta andra med en axelryckning.
Tänk om det dyker upp genomarbetade teorier som säger att vi "på kort sikt" måste acceptera en viss "naturlig" hemlöshet, eller övergreppsnivå? På "lång sikt", det vill säga, när vi marknadsanpassat världen tillräckligt, kommer hemlösheten och missnöjet försvinna. Skulle vi acceptera dessa teorier som rumsrena? Jag är rädd för att steget är mindre än vi tror.