Hökarna i Washington
flyger högt

Hökarna i Washington flyger högt. Bytet är siktat, genomlyst och definierat. Rykten säger att innan februari är slut ska invasionen ha inletts. Amerikanska folket måste få sitt. Bushadministrationen sitt och mediakonglomeraten sitt. Kom inte och säg att ni är förvånade. Kom inte och säg att kriget kom som en blixt från klar himmel, även om Iraks befolkning förmodligen kommer att uppleva anfallet så - av helt andra orsaker - förmodligen av missiler. Vi ha nu ett par månader på oss att organisera ett motstånd. Över nationsgränserna, över generationsgränserna - och inte minst över könsgränserna. För krig är inte fred. Vad än Bush junior säger. Vad än hans allierade säger. Vad än dom må hitta på.

Vi har sett det förut. Kom inte och säg att det är tidsandan. Kom inte och påstå att kriget har altruistiska förtecken. Kom inte med argument att kriget är nödvändigt för våra allas överlevnad, för våra barns, barnbarns, och oföddas skull, som Bush försöker få det till.

Det handlar om makt. Det handlar om prestige och det handlar om krig - inte fred. Det handlar om pengar, det handlar om naturresurser. Det handlar om imperialism. "Det är alltid idé att följa pengarna", sa en klok historieprofessor till mig för ett par år sedan. Jag är övertygad om att han har rätt. Stormaktsambitioner med illa dolda förtecken. För var finner vi världens mest eftertraktade energikällor? Inte i USA, inte i Europa utan i länder som rubricerats som "ondskans axel": Iran och Irak. Dom är nu lovligt byte och kom ihåg att hökarna flyger högt. Det är "vi mot dom", berättar historien. Vems historia? Maktens eller omaktens?

I Bushadministrationen har dessa hökar, dessa kapitalstarka krigshetsare, funnit en fristad. Det har varit ett faktum allt sedan den intellektuella dvärgen, George Bush junior, intog presidentposten. Det är ingen tillfällighet att en utrikespolitiskt oerfaren, vit medelålders man med olja som hobby, fått makten över världens i dag enda supermakt. Det är ingen tillfällighet - utan i högsta grad ett resultat av penningstarka intressen, av stormaktsambitioner. I dag ser vi inte vita män i tropikhatt och linjal i näven utan kostymprydda män och kvinnor som springer maktens ärenden. Vems makt? vems intressen? Är det mina? Är det dina? Det är hög tid att fråga vilket samhälle vi vill leva i. Än finns det utrymme för motstånd - den organiserade omakten - vi skulle i ett slag bli majoritet. För hur få är dom inte egentligen, de självutnämnda korsfararna. Dom ryms i ett sammanträdesrum i FN.

Om kapplöpningen om Afrika för etthundrafemtio år sedan tog sig obehagliga uttryck så har vi lika raffinerade schackdrag att vänta i mellersta östern och i centralasien i dag. Kom inte och säg att ni blir förvånade. Geopolitik är patriarkatets egenhändigt konstruerade schackspel. Man väntar ut sin motståndares drag, använder sina löpare diagonalt över världen för att avsätta drottningen och få kungen i matt. Regeringar byts ut genom väl genomtänkta drag, oheliga allianser uppstår och shackets bönder, fotfolket, får gå i bräschen och ta smällen.

USA håller på att krakelera, inför våra ögon, just därför använder landet just nu all sin kraft för att få våldsspiralen att eskalera. Det är ju först när USA har "onda" imperier som fiender, som landet kan legitimera sin ställning som stormakt och gendarm. Likadant med Israel. Israel existerar endast med Palestina som antagonist, dom använder Palestina för att legitimera sitt existensberättigande. The uses of the other, det vill säga man definierar och pekar ut en fiende för att själv kunna mobilisera stöd och därmed överleva politiskt och som stat.

Hur historielösa vi än må vara så kan väl ingen komma och säga att vi inget förstod, att vi inget anade. Maktens strukturer går igen. Vems makt?