Civil olydnad ska inte
idealisera straffet

Toivo Jokkala skrev en suverän ledare om civil olydnad i Yelah.net. Jag har bara några tankar jag skulle vilja pröva. För det första: Det är farligt om plogbillsrörelsen styr definitionen av civil olydnad. Jag har uppfattat det som att plogbillsrörelsen bara försöker förstå vad det är som skapar styrkan i civil olydnad. Det har man gjort genom dialoger, genom läsning av Henry David Thoreau och andra klassiker och genom att testa i aktioner. Alla har lika rätt att ifrågasätta de tankar som florerar i plogbillsrörelsen, oberoende om man är passiv eller aktivist, liberal eller anarkist.

Flera plogbillar jag känner, inklusive jag själv, vill riva alla fängelser och avskaffa straff. Anne Montgomery, Jean Holloday, Phil Berrigan och flera andra som har gjort en rad plogbillsaktioner och spenderat flera år i fängelse betonar straffet som statens yttersta instrument för makt. Phil Berrigan hävdar att staten bygger på lagen som bygger på straffet.

Precis som Henry David Thoreau, när han 1849 lanserade tankarna bakom civil olydnad, så är kampen för många i plogbillsrörelsen inte riktad mot regeringen eller ledarna. Civil olydnad ses i den här traditionen som riktad mot lydnaden. Det är alltså inte ledarna eller regeringen som är problemet utan alla som protesterar men ändå lyder.

Genom att utmana rädslan för straff så tänker man sig att fängelset avskaffas och till slut rivs. De blir meningslösa precis som de rester som finns kvar av Berlinmuren. Fängelset är vår rädsla för straff. Om jag förstått tankarna rätt så stärker strikt laglighet eller hemlighetsmakeri rädslan för straff och därmed statens makt.

Plogbillsrörelsen betonar alltså direkt aktion. Utför målet direkt. Vill du ha bort vapen så avrusta vapen. Men direkt aktion blir naivt om en maktanalys saknas. Det är inte aktionen som förändrar utan möjligheten att skapa ett nytt system som undergräver det gamla. Om en grundpelare i statens makt är lagen och vår lydnad till den så måste den direkta aktionen vara både en direkt lösning på problemet (avrusta, proppa igen avloppsrör, ge flyktingar fristad) men den måste också utmana det orättfärdiga systemets grund - lydnaden. Om direkta aktioner inte utmanar lydnaden så blir de inte systemöverskridande (revolutionära), lika lite som protester.

Om man ska dra denna analys till sin spets så innebär det att lagliga aktioner, eller civil olydnad med låg risk, inte har någon större verkan för att undergräva statens fundament - lagen. Rädslan för fängelse och skadestånd måste utmanas ordentligt. Många plogbillar ser alltså straffet som viktigt eftersom det skulle vara statens grundpelare. Precis som Toivo Jokkala skriver finns det ingen anledning att idealisera straff eller mystifiera det. Proteströrelser vänder sig mot makthavare. Men en revolutionär rörelse måste vända sig mot systemets fundament. Och det är ytterst lydnaden vi kämpar emot.