KPML(r) baktalar
antifascister

KPML(r) och dess ungdomsförbund Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) har under de antirasistiska mobiliseringarna i Stockholm lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Detta i linje med det beslut man tog efter Göteborgsdemonstrationerna i juni förra året, att undvika samarbete med Antifascistisk Aktion och andra grupper. Även om man inte deltog i förberedelserna inför demonstrationen i Salem får man därför ändå se det som positivt att man i kalendariet i Proletären nummer 49 (2002) kunde läsa att RKU i Stockholm kallade till samling för att gemensamt åka till Salem och delta i demonstrationen. Ett antal kamrater från RKU var också mycket riktigt på plats och deltog i blockaden.

I Proletären nummer 50 (2002) förklarar Torbjörn Björkman KPML(r):s syn på demonstrationen. Artikeln innehåller flera grova sakfel likväl som en felaktig politisk analys av fascismen och hur den ska bekämpas.

I stycket med rubriken "Anarkistisk provokation" beskriver Björkman händelseförloppet som att "...en grupp maskerade killar bildar kedja. De är anarkister från bland annat AFA. De organiserar ett anfall mot polisen med käppar och flaskor. Polisen tvingas till försvar och tar fram hästarna, vilka hindrar ytterligare angrepp. Maskeringarna blir ett sätt att dölja sig för polisen."

Det här är en bild som säkert många som var där har svårt att känna igen. Strax efter klockan 14 valde polisen att försöka göra ett angrepp mot demonstrationen. Kedjor hade vid det här läget bildats framme vid polisavspärrningarna, då det låg i luften att en attack från polisens sida var närstående. I dessa kedjor ingick folk från vitt skilda grupper, exempelvis Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Ung Vänster, Arbetarmakt, Revolution, Antifascistisk Aktion och SAC. Genom att uppträda disciplinerat lyckades man stå emot polisen. Förmodligen håller de flesta av de deltagande demonstranterna inte med Björkman när han utnämner försvaret till en "provokation". Detta visas av att den överväldigande delen av de närvarande antirasisterna valde att stanna kvar trots polisens försök att driva oss därifrån.

Det stämmer att enskilda individer kastade flaskor och annat, i vissa fall tjänade detta ett rent självförsvarssyfte, i andra fall spelade det ingen produktiv roll. Funktionärer (från samtliga ovan nämnda organisationer och många andra) lyckades dock minimera detta genom att skarpt uppmana folk att sluta kasta saker.

Gällande maskering så är det en konkret fråga man måste behandla från fall till fall. Det finns exempel där kommunalanställda maskerat sig på demonstrationer mot nedskärningar. Detta för att undgå repression från sina chefer. Även "illegala" invandrare kan ha skäl att maskera sig för att dölja sin identitet för polisen. Arbetarmakt gör ingen fetisch i frågan om maskering - som en del inom det "frihetliga" lägret gör - men i vissa situationer är det fullt berättigat och taktiskt korrekt. I Salem använde sig nazister av videokamera för att kunna kartlägga motdemonstranter. De som då stod i fronten för att försvara demonstrationen kan absolut ha skäl att maskera sig för sin egen säkerhets skull.

Syftet med demonstrationen var att stoppa nazisternas marsch. Planen var att stå på torget och därmed förhindra dem från att samlas. Man lyckades stanna på torget så länge som planerat, men inte stoppa fascisterna, eftersom de valde en annan samlingsplats. Och tur är nog det tycker väl Björkman som hyllar att "polisen gör sin demokratiska plikt" som försvarar nazisternas demonstration. Resonemanget blir än mer diffust då han skriver att "De högerextrema måste bekämpas med demokrati, inte med våld". Han avslutar artikeln med att föreslå att den antifascistiska demonstrationen borde ha samlats en annan dag. Hur detta hade kunnat stoppa fascisternas demonstration går Björkman inte in på.

Man bör ändå påpeka att KPML(r):s inställning i den antirasistiska kampen samtidigt inte är helt förvånande, utan en konsekvens av dess stalinistiska ideologi och reformistiska inställning till den borgerliga nationalstaten. Stalinismens stadieteori innebär att kampen mot fascism och för demokratiska rättigheter är en helt annan kamp än den socialistiska. Då ska man underställa sig "borgerliga demokrater," och förlita sig på polisen och nationalstaten i stället för vänsterns och arbetarrörelsens egna krafter. Det är att bortse ifrån att liberaler och borgerligt demokratiska institutioner konsekvent kommer förråda sina egna demokratiska ideal om kapitalets klassintresse står på spel. Detta har visats genom historien om och om igen, till exempel i samband med spanska inbördeskriget. Också då var stalinisterna mer intresserade av att bekämpa anarkister och andra radikala socialister än fascismen.

Arbetarmakt har alltid argumenterat för att högerextremismen och fascismen fysiskt måste konfronteras på gator och torg, detta genom beslutsamma massaktioner. Det kan vara när de demonstrerar, när de har konsert eller när de har flygbladsutdelning. I varje läge måste arbetarrörelsen och antirasister vara där och försöka driva bort fascisterna. Det var just denna taktik, med tusentals deltagande antirasister, som lyckades stoppa fascisternas demonstrationer på 30:e november i början av 1990-talet. Varken pacifism eller sekterism är rätt väg att gå.

I år lyckades man inte stoppa fascisterna i Salem, även om det jämfört med tidigare år är ett stort steg framåt. Förhoppningsvis kan vi nästa år göra ytterligare framsteg. Om vi då blir ett större antal organisationer och människor som deltar i förberedelserna så ökar möjligheterna för att vi ska kunna bli fler och på allvar kunna störa fascisternas marsch.