Bosättningarna är
problemet

"För första gången har arabvärlden i ett förenat beslut erbjudit fullt erkännande av staten Israel i utbyte mot att Israel överger alla de tidigare arabkontrollerade områden som man sedan sexdagarskriget 1967 ockuperat, samt en palestinsk stat med sin huvudstad i östra Jerusalem."

Toppmötet i Beirut är avslutat, Yassir Arafat förblev i Ramallah, instängd av sin mästares överväldigande styrka, för att inte tala om sin egen nationella rädsla. Två dagar senare och Arafats högkvarter är stormat av israelisk pansar och kommandostyrkor. Fysiskt isolerad likt så många gånger tidigare men med ett näst intill enat stöd av det palestinska folkets nu påtvingade insikt om Arafats livsviktiga betydelse.

Alla talar de om denna "unika fredsplan". Arabvärldens diktatorer, lika blinda inför folket som inför sin egen makt, USA vars enda intresse är att kvarhålla "stabilitet" i regionen, (med andra ord kontroll över oljan och dess herrar), EUs ministrar som alltid fördömer och förhandlar utan insikt eller avsikt. Varför inte även nämna Ryssland som ständigt ska formulera en "oro" över den rådande situationen.

Alla talar de om freden utan att varken lyssna eller betrakta vad de egentliga aktörerna har att säga. Hur kan vi överhuvudtaget tro eller tala om ett frivilligt Israeliskt tillbakadragande när premiärminister Sharon tillkännager att "20 000 soldater i reserven har mobiliserats för att stärka armén i den nya offensiven mot det palestinska självstyret"? Samma man uttalade dessutom följande ord, som ett direkt svar på de senaste dagarnas fredsinitiativ: "Det finns ett folk här som måste fortsätta att överleva. Det kan inte bege sig någon annanstans. En återgång till 1967 års gränser skulle förstöra Israel".

Samtidigt fortsätter självmordskandidaterna att brisera likt konsekvenser av sina egna handlingar. Varför kan vi inte öppet erkänna att de har en enorm betydelse i den nya intifadans kraftansträngningar, varför kan vi inte öppet erkänna att Arafat behöver de fundamentalistiska aktörerna för att överhuvudtaget vinna mark i vad som nu verkar utvecklas till ett regelrätt inbördeskrig i samma plågsamma anda som i Libanon?

Israels bosättningar är och förblir konfliktens kärna. Över 150 strategiskt utplacerade bosättningar sargar hela det ockuperade Palestina. Samma Palestina som ursprungligen varit hem åt de nu över fyra miljoner flyktingar vars ända önskan och syfte är återvändo. Varför inte översätta ordet återvändo till FNs resolution 242? Varför kan vi inte öppet erkänna att det är ur bosättningarna som Israel finner sin ideologiska grund. Varför kan vi inte öppet erkänna att Israel aldrig kommer överge sin bosättningspolitik då det för att citera Sharon "skulle förstöra Israel"?

Israel kommer att tvingas överge sina bosättningar. Israel kan fortsätta att vinna och vinna men kommer aldrig kunna förlora mer än en gång.