Vänsterns syn på
arbetet

Arbetet är det fundament som vänstern byggt upp sin identitet och sitt tankesystem kring. Därför har det varit svårt att från en socialistisk utgångspunkt förutsättningslöst ifrågasätta arbetets natur. Likafullt måste diskussionen tas. I takt med att synen på arbetet förändras i samhället, har arbetet blivit till en akilleshäl för vänstern.

Vänsterns syn på arbetet som gissel eller välsignelse var från första början problematisk. Paul Lafargue klagade i Rätten till lättja över arbetarnas offervilja att pina sig själva i fabrikerna, till den grad att när de äntligen slapp ur slaveriet så ställde de till stora demonstrationer och krävde att få släppas in i helvetet igen.

Inom den breda vänstern råder idag som axiom tanken att alla vill arbeta. Detta axiom nyanseras aldrig, eftersom uppfattningen om arbetslöshetens orsaker är så polariserade mellan höger och vänster. De två motsatta förklaringsmodellerna till arbetslösheten, att felet är den arbetslöses eget eller att det beror på strukturen/arbetsgivaren, har stora politiska konsekvenser. Inget vatten får spillas på borgarnas kvarn!

Så när arbetstidsförkortningen idag lanseras av framsynta vänsterpolitiker, gör de det paradoxalt nog med argumentet att arbetena skall delas lika för att fler skall kunna glädjas åt ett arbeta!

Inte bara för lönens skull?

För en del år sedan läste jag i tidningen Arbetet en ledare om viljan till arbete. Krönikan kommenterade statistik i DN, som för första gången visade att det i vissa fall lönar sig bättre med vissa kombinationer av bidrag än att jobba. Sådana påståenden hade tidigare gjorts, men avfärdats som mytbildning.

Skribenten bemötte nu denna statistik med att säga att det var sant, men att man också måste väga in icke-ekonomiska värden i arbetet. Arbetstagaren fick tillfredsställelse av att utföra något meningsfullt, hölls stimulerad av arbetsuppgifterna, skaffade sig sociala kontakter med arbetskamraterna, och uppnådde personlig utveckling i arbetet. För att innebörden av resonemanget skall stå i full dager, räcker det med att tänka sig samma ord i munnen på en arbetsgivare.

Dessa incitament är säkert viktiga i många jobb, men störst i de jobb som är välbetalda medelklassyrken, såsom exempelvis journalistyrket. Typiska arbetarklassyrken, däremot, domineras lika mycket av monotona arbetsuppgifter, låg eller obefintlig personlig utveckling, större utslitning och skaderisk, hög stress, mobbning, liten uppskattning eller rent av förakt från samhället, och låg lön. Ja, det är just i dessa otacksamma yrken som lönen är lägre än vad vissa bidragskombinationer kan ge.

Att en majoritet av befolkningen ändå stannar i lågavlönade arbeten beror på en kombination av pliktkänslor, social stigmatisering mot den arbetslöse, vana, samt de positiva, icke-ekonomiska sidoeffekter som många ändå finner i sitt arbete. Poängen är att dessa sido-effekter inte kan tas för givna, och därför inte kan rättfärdiga en orätt inkomstfördelning mellan arbetare och icke-arbetare.

Det mest osmakliga rättfärdigandet av lönearbetet är försöken att blanda ihop det med dess motsats, behovet hos människan att skapa. Om arbete vore en sådan förmån, varför är det då så viktigt att slå fast att alla vill jobba? Varför riktas då en så stark avund mot de som inte arbetar?

Arbetet i överflödssamhället

Det är inte min mening att peka ut några grupper som arbetsskygga, så som högerns ideologer gör. Min avsikt är tvärtom att framhålla, att ingen vill arbeta. Lönarbete är per definition något man gör av nödtvånget för att försörja sig, och innehåller alltid ett element av ofrivillighet. Att bemöta detta påstående med anekdotiska exempel om IT-programmerare, vittnar enbart på en bristande insikt i arbetets villkor för majoriteten av Sveriges befolkning.

För att ge arbetarna rättvisa måste det erkännas att arbete är en uppoffring. En uppoffring som förtjänar samhällets uppskattning i form av respekt och lön.

Detta är särskilt viktigt att slå fast eftersom de nya generationerna inte omfattas av samma arbetsplikt som tidigare generationer (David Cannon, Generation X and the New Work Ethic 1994). Det finns en utspridd ovilja mot att kasta bort sina enda liv i grottekvarnen.

Förändringen i attityder beror på att arbetslivet inte längre är ett naturligt tillstånd för unga människor. Normen är att upptill 20-25 års ålder studera eller vara arbetslös. Detta skapar andra förväntningar på livet och nya mönster av sociala nätverk och prestige byggs upp vid sidan av arbetslivet. Den stress och hänsynslöshet som arbetslivet i dag är genomsyrat av spär förstås på den unga generationens avståndstagande från lönearbetet.

Marxismen och icke-arbetarna

Inom marxismen finns en motsättning mellan de två rättviseprinciperna, från förmåga till behov, samt arbetarens rätt till det hon skapat. Denna motsättning besvärar oss inte så länge rättvisekraven lyfts mot överklassen. Deras rättsordning bryter mot båda rättviseprinciperna: kapitalisten är inte i behov av sin förmögenhet och han har inte heller arbetat ihop den i eget svett. Men de två principerna ställs mot varandra när konflikten mellan arbetare och arbetslösa lyfts fram.

Marx var medveten om denna potentiella motsättning och skrev bl.a. i Grunddragen: "De tiggare som slog sig ner i klostren och hjälpte dessa att förtära deras merprodukt tillhör samma kategori som feodalherrarnas följen, och detta visar att merprodukten inte kunde förtäras av sina få ägare." Men vänsterns lösning på konflikten har varit olycklig, att förneka motsättningen och betrakta arbetet enbart som en förmån, inte som ett gissel. Denna handlingsplan börjar bli ohållbar, eftersom föreställningen om arbetet som något enbart gott inte svarar mot de mångas erfarenheter.

När högern belåtet skanderar att det skall löna sig att arbeta, så åberopar de en av Marx två rättviseprinciper, att arbetets frukter skall tillfalla arbetaren. Och det är en rättviseprincip som har gehör hos den arbetande delen av arbetarklassen. André Gorz har under sitt långa författarskap varnat för att den krympande skaran av arbetare kommer att förskansa sig i sina fasta anställningar och bli en reaktionär klass. Rädslan för att tappa privilegierna som är kopplade till en hotad anställning blandas med en känsla av orättfärdighet över att vara ensamma om att "dra lasset".

Vem är det egentligen som är tärande?

Arbetarnas rättvisekrav och känsla av oförrätt vänds från kapitalisten mot de arbetslösa. Det är naturligt eftersom det är en konflikt som är "synligare" för den arbetande befolkningen (men inte för medelklassvänstern). När den arbetsskygge grannen pysslar i trädgården hela dagarna så sticker det i ögonen på alla, medan ingen ser Wallenberg på golfbanor runt om i världen.

Skatteuttaget från lönen är skrivet i svart och vitt ner till minsta krona, men det (betydligt större) mervärde som arbetsgivaren tillskansar sig är diffust och osynligt. Effekten blir att solidariteten inom arbetarklassen försvagas, och en kil drivs in mellan den arbetande befolkningen och den självpåtagna intellektuella vänstern.

Vid det här laget har säkert läsaren protesterat, att arbetslöshet och arbete inte är olika grupper utan två tillstånd för samma arbetarklass. Det är delvis sant, men invändningen får inte användas för att slippa se den reella intressemotsättning som också finns mellan arbetare och arbetslösa. Så länge vänstern blundar för konflikten, lämnas Timbrohögern ensam på kommandohöjden med att formulera svar som passar dem. För att kunna bemöta högerideologerna med trovärdighet måste vi erkänna fakta (arbetsskygga människor finns), så att vi sen kan problematisera och ställa de relevanta frågorna.

För är inte en förmögen man som lever på sitt kapital utan att uträtta något för samhället lika tärande som socialbidragstagaren? Den självvalde socialbidragstagaren har i alla fall accepterat en lägre konsumtionsnivå. Och räcker det som krav för att vara solidarisk med samhället att man arbetar, även om sysslan kan sägas vara onyttigt eller direkt skadligt? I den senare kategorin kan man placera reklamdesigners, börsspekulanter och vapeningenjörer. Är det inte en större moralisk insatts att vägra arbeta med något sådant, på samma sätt som det kan vara en demokratisk plikt att vägra delta i ett falskt val?

En ny tid med nya värderingar

De värderingar som bärs fram av de nya generationerna borde hälsas med värme av vänstern. I bakgrunden ligger den växande känslan av arbetets meningslöshet, som formulerades 1971 av Murray Bookchin i Post- Scarcity Anarchism: "när elektronisk och automatiserad tillverkning kan reducera slitet till nästan försvinnande litet, inget är mer meningslöst för unga människor än ett livslångt slitande".

En av kapitalismens största utmaningar är att hantera en växande folkrörelse som föredrar att leva fattig och fri. Vi vägrar att ställa oss i kapitalistens fabrik och vi är ointresserade av att köpa hans varor.

I dagens samhälle är dessa människor också egoister. Det lass som inte en drar måste någon annan bära. Vänstern sitter fast i en debatt om ifall några slipper undan, och i så fall hur man klämmer åt dem. Det är en i längden ohållbar position. Vänsterns enda utväg ur högerns grepp är att ställa den avgörande frågan, det önskvärda i att alls bära hela denna börda.

"Men kapitalets tendens är alltid å ena sidan att skapa disponibel tid och å andra sidan att omvandla denna tid till merarbete" Arbetarrörelsen (och framförallt socialdemokraterna) måste ta den fundamentala konflikten som Marx manade till om merarbetet. Annars, om den reformistiska vänstern väljer att hålla kvar vid sitt samförstånd med kapitalet om önskvärdheten i oändlig tillväxt, så får den se sin position erodera bort till inget.

Lewis Mumford varnade redan på 30-talet vänstern - "att knyta arbetarens rätt till uppehälle uteslutande till hennes insats i produktionen är (efterhand som produktionskrafterna fulländas) att såga av grenen hon sitter på". Och i The End of Work är Jeremy Rifkins slutsats att arbetarklassen måste kräva sin del av de effektiviseringsvinster som företagen gjort av automatiseringen. Det är en frontalkrock med kapitalet som kommer riva upp allt vad samförstånd och kompromissvilja heter, och den måste tas om vänstern skall vara relevant om tjugo år. Det är hög tid att slåss för arbetets frukter, istället för arbetet i sig.

Arbetstidsförkortningen behövs inte för att fler skall kunna tröska i arbetslivet, utan för att alla skall få sin arbetsbörda minskad till ett minimum.