Arbete är nödvändigt och motsättningen mellan arbetare och arbetslösa ligger inbyggt i kapitalismen. Att minimera arbetet är en lösning på kort sikt, men ohållbart i längden, skriver Erik Lindgen i ett svar till Johan Söderberg.

Johan Söderberg ifrågasätter arbetet och vänsterns, den så kallade arbetarrörelsens, romantiserande av detsamma, främst då kroppsarbetet, typ industri- eller byggjobbare. Han framhäver att vänsterns mål inte borde vara att öka arbetet i samhället, utan att minska det. Han beskriver vidare arbetet som om det endast vore ett gissel för människan, ett ont som med tiden inte längre är nödvändigt. Vad han då bortser ifrån är att arbete är det som krävs och är nödvändigt för att nå den höga levnadsstandard som vi svenskar har i dag. Arbete är det som skapar och tillvaratar både tillgångar och möjligheter.

Arbete, liksom investeringar, krävs för att få ett samhälle att fungera. Således måste samhällets invånare arbeta, samtidigt som de måste investera. Detta leder till att man måste få betalt för sitt arbeta, och vips, lönearbetet föddes.

Det må vara jobbigt att jobba, men arbetet och arbetsplatsen är mer än bara syssla och plattform. Att dagligen bli aktiverad har många fördelar. Förutom att man i dagens samhälle får betalt för, och kan försörja sig på, en uppsjö av olika aktiviteter är ofta själva arbetet i sig stimulerande på olika plan. Kroppen mår bra av fysisk aktivitet och då lösgörs endorfiner i hjärnan som gör att vi mår bra psykiskt. Vidare bygger kroppen upp muskler och man blir van vid arbete och fysisk aktivitet. Även detta är positivt eftersom det gör individen mer mångsidig. Alla arbeten är meningsfulla, annars skulle de inte finnas nödvändighet att utföra dem, och framförallt, de skulle inte vara avlönade. Således har man en anledning att vara stolt efter utfört arbete, eftersom man uträttat något värdefullt. Att det sedan finns en snedfördelning i lönestorleken är fullkomligt klart, och något som man måste komma till rätta med, men det innebär inte att man kan trolla bort arbete.

Det finns alldeles säkert jobb som är mindre givande än slitande, och som dessutom är så enkla att man skulle kunna konstruera maskiner för dessa sysslor. Frågan är ju bara varför det finns människor som väljer dessa arbeten? Kanske för att de är de minst dåliga i situationen, för att samhället tvingar dem, för att de är nödvändiga att utföra. Detta är ett samhälleligt konstruktionsfel som inte kommer lösas av att man förespråkar mindre arbetande, utan snarare mer.

Om man inte kan döda lönearbetet, så återstår endast olika former av lönesystem. Klart är att i dagens samhälle skapar lönesystemet - och hela systemet i sig - stora problem eftersom en grav snedfördelning av lönepengarna sker, där man bland annat tar större hänsyn till utbildningens längd i tid, än till de skadeverkningar som arbetet har på den arbetandes kropp. Vidare har de högst betalda flest förmåner genom jobbet, något som även det är en snedfördelning eftersom man ger mest till dem som behöver minst. Detta ger signalen av att det är viktigare att vara kontorsslav än att utbilda människor, eller uppfostra barn. Detta är en konstig signal eftersom alla tre sysslorna är fundamentala i vårt samhälle.

Motsättningen mellan arbetande och arbetslösa kommer av kapitalismens profitkrav och är därför ett problem som ligger inbäddat i samhällsmaskineriet som ställer de lägre klasserna mot varandra. Något som ligger i de högre klassernas intressen. Därför är problemet i det närmaste olösligt i dag eftersom arbetslöshet är ett måste i en kapitalistisk värld. Om det inte fanns arbetslösa, skulle det inte bli någon konkurrens om arbetsplatserna, vilket skulle innebära att de arbetande i princip skulle kunna ställa vilka krav som helst på arbetsgivaren.

Den enda lösningen på kapitalismens problem kan komma uppifrån, från arbetsgivaren, de styrande politikerna, eller samhällsordningen, eftersom det beror på faktorer som är svåra att direkt påverka för arbetarna. Antingen minskar man profitkravet, eller så sänker man priset på livsnödvändiga varor, vilket i sig öppnar för en lönesänkning, som i sin tur öppnar för möjligheten att anställa fler på företaget om företaget omsätter lika mycket pengar som förut.

Om alla människor arbetar blir arbetsbördan för den enskilde minimal, precis som Johan Söderberg påpekar. Just därför är det önskvärt att sätta så många som möjligt i arbete, då kan man korta arbetsdagen, utan att produktionen minskar. Således skapas mer tid till intressen och andra oavlönade aktiviteter som ändå tjänar människorna. Man har även minimerat den enskildes insats i det fungerande samhället, precis som du strävar efter.

Resonemang om de som inte arbetar och lever på bidrag, att de "valt" en lägre levnadsstandard och nöjer sig med den, är ett falsarium, eftersom man ska leva bra snålt på bidrag. Dessa drygar ofta ut kassan med hjälp av olika former av brottslighet och fusk, därför att de vill ha en bra levnadsstandard, men de vill inte arbeta. De är därför en börda för samhället, både som bidragtagare och brottslingar och uteblivna intäkter. Sedan finns ju trots allt de som vill ha ett arbete, men som inte får något eftersom samhällssystemet behöver arbetslösa.

Att lösningen på konflikten mellan arbetslösa och arbetande är att minimera arbetet i samhället i stort är en lösning som på kort sikt skulle göra alla nöjda, men som på längre sikt är fullständigt ohållbar och antagligen skulle bringa hela samhället på fall.

Angående den marxistiska principen att arbetaren har rätt till det hon skapat och borgarnas skattelättnadsargument "det skall löna sig att arbeta", så torde det vara uppenbart att de som tjänar mest på att saker och ting är gemensamt finansierade är de som är lägst avlönade. Något som många lågavlönade har fått erfara i liberaliseringens kölvatten. Det är bara en tidsfråga innan man inser det.