Marx, Engels och synen
på arbetslösheten

Jag tänker bortse från Söderbergs uppslutning kring mytbildningen om arbetets slut. Lönearbetet utgör ett grundläggande villkor för kapitalismen, och även om en del "vänster"-ungdomar idag liksom den flummigare delen av 68:orna gärna vill tro sig leva i den befriade tiden, så innebär detta lika lite nu som då någon social revolution.

Jag tänker inte heller ta upp hans oklarheter när det gäller Marx och frågan om arbetet. För den som vill gå till källan finns Marx kritik av Gothaprogrammet tillgänglig.Marxistiskt Forum har publicerat åtskilliga av marxismens klassiker på svenska på Internet. Se länk nedan för kritiken av Gothaprogrammet.

Jag börjar i stället där Söderberg slutar, när han deklarerar att "Arbetstidsförkortningen behövs inte för att fler skall kunna tröska i arbetslivet, utan för att alla ska få sin arbetsbörda minskad till ett minimum." Denna deklaration är nämligen något så ovanligt som en riktig slutsats byggd på felaktiga premisser.

Förlängning av arbetstiderna var en del av vad jag skulle beteckna som "Den stora kontrareformen" i Sverige. När årsarbetstiden i Sverige ökades med 89 timmar mellan 1990 och 1999,¹ vilket motsvarade mer än två extra arbetsveckor, ledde detta till två avgörande försämringar av arbetarklassens läge.

Dels minskade kvarvarande anställdas tid och ork att organisera sig till försvar av sina villkor. Ett mått på arbetarklassens försvarskamp är antalet strejker. Dessa minskade efter 1990 till mindre än en femtedel mot tidigare.²

Dels skapade massarbetslösheten en oerhörd skärpning av konkurrensen om återstående anställningar. Något som nu några år efteråt kan mätas i utbrända arbetare. Antalet borde kunna utläsas av Riksförsäkringsverkets statistik över långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Sjukförsäkringen är dock sedan 1990 ett viktigt målområde för kontrareformer och statistiken är därefter. Till exempel beror de extremt låga nivåerna 1996 och 1997 till stor del på att anställda då utnyttjade semesterdagar i stället för att sjukanmäla sig, Den synbara nedgången sedan 2002 förklaras av att sjukskrivna nu allt oftare enbart får ersättning på deltid och så vidare.³

Karl Marx beskriver förhållandet mellan arbetandes överarbete och industrins reservarmé i Kapitalet: "Överarbetet bland den del av arbetarklassen som har sysselsättning, bidrar till att öka de 'friställda' reserverna, som står utanför, medan omvänt det starkare tryck, som dessa arbetslösa utövar på de arbetande, tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet."⁴

Johan Söderberg gör också en annan riktig iakttagelse när han skriver att "Normen är att upptill 20-25 års ålder studera eller vara arbetslös."

Det vill säga om han med detta menar att detta för tillfället uppfattas som normalt. Förändringen av vad som utgör norm beror dock inte på att lönearbetet håller på att försvinna, och ännu mindre på "... den unga generationens avståndstagande från lönearbetet."

När detta avståndstagande, det vill säga ungdomars krav på vettiga anställningsvillkor och ersättning enligt normala lagar med kollektivavtal tillfälligtvis medförde vissa svårigheter att rekrytera arbetskraft till de mera utpräglade skitjobben infördes ungdomsgarantin. Pflicharbeit som det hette på tyska. En ganska besk kommentar från borgarstaten till Söderbergs påstående att "de nya generationerna inte omfattas av samma arbetsplikt som tidigare generationer."

Uppfinningsrikedomen är omfattande när det gäller att leva sitt eget liv fattig och fri - och utan att först befria mänskligheten från kapitalismen. Frågan är dock nu som alltid: Kan sparsamhet rädda proletariatet?

Försöken att kringgå det nödvändiga: Hela mänsklighetens befrielse, leder in i två nederlagslinjer.

Den första handlar om att försöka undvika strid genom att förbilliga konsumtionen. Detta har tagit sig alla möjliga uttryck, från kolonilotter till konsumentkooperation. Friedrich Engels behandlar detta tema i skriften I bostadsfrågan. Han avslutar där med att skriva "... så länge som den kapitalistiska produktionsformen består, så länge är det dårskap att separat vilja lösa bostadsfrågan eller någon som helst samhällelig fråga som rör arbetarnas öde."⁵

Den andra linjen går ut på att försöka dra undan sin egen arbetskraft och undgå alienationen genom att verka inom något som uppfattas som ett alternativ ekonomiskt system. "I aint gonna work on Maggies farm no more". Skivan sålde bra, och Bob Dylan kunde köpa sig fri från farmandet.

Förutom de ständigt tillgängliga sport, spel och populärkultur förekommer idag också så kallat entreprenörskap som en möjlig biljett till klassresan. Inte heller de som misslyckas med (den alternativa) karriären brukar kunna behålla en vettig klasståndpunkt, så både vinnare och förlorare går förlorade för kampen. Samma utveckling som dessa individer genomgår med tiden både producentkooperativ och arbetarägda företag.

De grundläggande problem som både anarkister och reformister stupar på är nödvändigheten av den socialistiska revolutionen och det därefter följande samhällsskicket där, för att hämta orden från Blå Tåget, "... frihetens villkor dikteras av proletärer i alla länder".