Arbetarrörelsen utan
arbete

Kapitalet är inte ensamt om att frodas på lönearbetet. Det gör också det moral-ideologiska komplexet av företrädare och uttolkare av arbetarnas kamp. Samtidigt som de två ideologiska motpolerna konfronterar varandra, förenas de i sitt beroende av lönearbetets fortsatta existens. Inte är det konstigt att debatten om arbetet är så förljugen, när både den stora hegemonin (borgarpressen) och den lilla hegemonin (vänster/arbetarrörelsen) står sida vid sida.

"Känn dig själv" manade Aristoteles till. Att analysera och fördöma kapitalets utsugning är lätt. Svårare (och intressantare) är att granska vår egen sida och dess roll i att cementera kapitalistiska relationer. De flesta av Yelahs läsare sympatiserar med, ingår i eller aspirerar till att ingå i det moral-ideologiska komplexet (mig själv inräknad). Många har nått till sina övertygelser efter negativa erfarenheter i arbetslivet.

I motsats till Fred Torssander är jag inte övertygad om att dagens generationer, efter att ha fått smaka på friheten under uppväxt-, arbetslös- och studietiden, föredrar att avstå denna frihet ens för en anställning med kollektivavtal och medinflytande. Istället frodas förhoppningen hos individen att undandra sig alienerade relationer i dagens samhälle genom att göra karriär i mediayrken eller bli entreprenörer. Drömmen hos tusentals människor, säger Torssander, att för egen del undslippa arbetets mödor (och därmed lämna kvar folkflertalet i relationer av underordning och tristess), gör att dessa flyende människor går förlorade för kampen.

Det finns ytterligare en biljett till klassresan: att göra motståndet mot kapitalet till heltidssyssla. Hit kan vi räkna politiker, fackrepresentanter, journalister i vänsterpressen, och marxistiska akademiker. Går också dessa människor "förlorade" i kampen för arbetarnas sak?

Nej, inte per automatik i varje fall. Den egenhändigt upplevda frustrationen, att få sin kreativitet och frihetslängtan strypt av ekonomisk rationalitet, är en mäktig källa att ösa ur för engagemanget mot lönearbetet. Frihetslängtan måste få söka sitt utlopp både i individuella och kollektiva aspirationer, och tillåtas hämta kraft i varandra. Fördömanden och moralism av denna karriärsträvan, att förbättra sina egna livsvillkor under rådande förtryckande samhällsform, är förödande från en taktisk ståndpunkt för vänstern, och i sista instans, blir själv förtryckande.

Jag tror inte på en Prometeansk lösning - ett "arbetets slut" genom tekniska framsteg. Tvärtom, min poäng var att när automatiseringen slussar ut folk ur industrin så uppfinns nya arbeten inom servicesektorn. Men dessa arbeten tillkommer inte för att sysslorna behöver utföras, utan därför att cirkulationen av kapital kräver det. Det sociala arbetet (telemarketing, catering, branding och så vidare) har som enda funktion att rista in de kapitalistiska relationerna ännu djupare i mänskligheten. Vad hjälper det då att på facklig väg, inifrån utveckla och "linda in" denna aktivitet, när den är rutten i grunden och aldrig borde få förekomma?

Ur denna destruktiva cirkel påkallar sig en enda moralisk väg, desertörens. Men det centrala här är inte vad desertören lämnar bakom sig, utan den levnadsrymd som hon kan skapa dit hon beger sig. Det är inte individens flykt som är politiskt sprängstoff, utan frigörandet av hennes sociala, kollektiva arbetskraft, som nu kan styras om till konstruktiva (och potentiellt revolutionära) verksamheter. Ett utmärkt bevis på detta är fri programvaruutveckling (inte att förväxla med Open Source). Det mest välkända exemplet är GNU/Linux, där arbetarna/hackers organiserar sin kollektiva skaparkraft i en produktionslinje parallell med kapitalets produktion (Windows), och segrar!

Förutsättningen för uppkomsten av autonoma produktioner är att arbetarnas egen försörjning är tryggad. Skapandet av alternativa underhållslinjer utanför varumarknaden och lönearbetets terräng är därför kritiska moment i kampen för avskaffandet av lönearbetet. Strategin är här att invertera den process som påbörjades och pågått sedan inhägnadsrörelsen [enclosure movement] då bonden/arbetaren separerades från tillgången till sitt eget livsuppehälle - jorden. Den tidiga primitiva ackumulationen omfattade mer än bara privatiseringen av landet, därtill kom de grymma bestraffningarna för landstrykeri och tiggeri, och de barbariska jaktlagarna. Michael Perelman citerar William Blackstone som 1775 bekräftade att: "Den enda rationella anledningen till att vi betraktar det som ett brott, [att överträda jaktlagarna] är att i låga och utblottade personer så frammanas lättja och de undandras från sina passande anställningar och sysslor." (2000, p.46) Många bondefamiljer, sen de blivit vräkta, föredrog att överleva i skogarna och på vägarna istället för att underordna sig fabriksrutinen.

Likaså (angående den påstådda nederlagslinjen i kolonilotter) citerar både Michael Perelman och Karl Marx (Kapitalet, vol.1, p. 881) en viss Dr Hunter, som vid denna tid insiktsfullt tillråder makthavarna att: "Några få tunnland till torpet skulle göra arbetarna alltför självständiga". Resonemanget har sin direkta resonans i liberalernas angrepp på de generella välfärdssystemen idag. Marian Radetzkis formulering står inte efter i slagkraftig brutalitet: "Hungriga lejon jagar bäst". Den vikt som högern tillmäter att stampa ut självförsörjning bland folket och att etablera en "workfare state", visar på frågans betydelse för kapitalismen fortbestånd.

Utmaningen för vänstern är att formulera en kollektiv handlingsplan för att omedelbart expandera livsutrymmet utanför lönearbetet. Då först kan frihetslängtan hos arbetarklassungdomarna kanaliseras bort från den individuella förhoppningen om kändisskap och karriär, (eller söka sin tillflykt i bidragssystemen), och styras om till en mäktig politisk kraft för förändring.