Arbetararistokratins
klasskomplex

Det "moral-ideologiska komplex" som Johan Söderberg beskriver, alltså politiker, fackrepresentanter, vänsterjournalister, och marxistiska akademiker - alla dessa som har erhållit biljett till klassresan genom insatser som "företrädare och uttolkare av arbetarnas kamp" beskrivs betydligt bättre med beteckningen arbetararistokrati.

Det vill säga i de fall dessa individer faktiskt i något avseende fortsättningsvis kan betraktas som arbetarklass. Att som Johan beskriver saken göra "motståndet mot kapitalet till heltidssyssla" innebär bland annat att heltidssysslarens försörjningsmässiga intresse blir att hålla sams med sin arbetsgivare och undvika revolution.

En klassisk formulering av detta är revisionisten Eduard Bernsteins, "Rörelsen är allt - målet intet".

Söderbergs resonemang om "desertering" som "en enda moralisk väg" tyder faktiskt på att han ser saken ganska tydligt, även om han hävdar borgarklassens moral, inte proletariatets.

På senare år har dock möjligheterna att försörja sig inom rörelser av olika slag minskat dramatiskt. De verksamheter som fortsatt bedrivs inom den så kallade ideella sektorn ställs inför effektivitetskrav precis som andra. Globaliseringen innebär bland annat att morötterna till den lojala oppositionen i de imperialistiska länderna har kunnat bytas ut mot piskan. Priset - i lojalitet räknat - för att behålla sin plats i sopp-kön har ökat. Ett par verkligt patetiska exempel är när nu vänsterpartiets nyskrivna programförslag och samtidigt ett avsevärt antal av miljöpartiets förtroendevalda överger kravet "Sverige ut ur EU", trots framgången - folkets uttalade nej till EMU i folkomröstningen.

"Fördömanden och moralism av" ... "karriärsträvan" uppskattas inte av karriäristerna skriver Söderberg. Detta är jag väl medveten om. Än mindre uppskattar förmodligen Söderberg detta:

När han påstår att "Utmaningen för vänstern är att formulera en kollektiv handlingsplan för att omedelbart expandera livsutrymmet utanför lönearbetet" kan detta mycket väl tolkas som en förberedelse inför att det "moral-ideologiska komplexet" och Söderberg själv så småningom kommer att bejaka workfare - fast då naturligtvis i vänsterfraser, till exempel som parollen om "aktivitetsgaranti".

Denna omvärdering av tidigare omistliga värden har redan genomförts av miljö- och vänsterpartiernas riksdagsgrupper, även om vare sig partiprogram, kongressbeslut eller medlemsopinion hängt med riktigt i svängarna.

Söderbergs uttalande om utmaningen för vänstern är faktiskt så oklart att det också är möjligt - även om betydligt mindre sannolikt - att han förespråkar en socialistisk revolution. Att verka i det kommunistiska partiet, för den socialistiska revolutionen innebär definitivt "att formulera en kollektiv handlingsplan för att omedelbart expandera livsutrymmet utanför lönearbetet".

Dock. Om "De flesta av Yelahs läsare sympatiserar med, ingår eller aspirerar på att ingå i det moral-ideologiska komplexet", detta komplex som enligt vad Johan Söderberg medger tillsammans med kapitalet frodas på (andras) lönearbete, då är bejakandet av workfarestaten - med eller utan vänsterfraser - givetvis det enda tänkbara på sikt. Men jag tvivlar.

Marx och kolonilotterna

Visst citerar Karl Marx Dr Julian Hunter i Kapitalet. Ett av citaten lyder också mycket riktigt "Några få acres jord invid stugan skulle göra arbetaren alltför oberoende", men Marx har kompletterat citatet i en fotnot. I denna kan man läsa fortsättningen av Dr Hunters uttalande:

"Den areal jord som" (i de gamla lagarna) "anvisades, skulle man numera betrakta som alltför stor och snarast ämnad att förvandla dem till små arrendatorer".

Den som även tar del av fotnoten får två därmed saker klart för sig:

1. Dr Hunters uttalande om "några få acres jord" var inte en borgerlig cynism från hans sida, utan tvärt om en bitande kommentar till det elände som lantarbetarna utsattes för.
2. Några acres egen jord gällde "i de gamla lagarna", och det aktuella nödläget berodde - åtminstone delvis - på ändrad lagstiftning.

Kapitlet där detta citat kan återfinnas har rubriken Den så kallade ursprungliga ackumulationen. Där analyserar Marx hur borgarklassen utnyttjade sin nyvunna kontroll över staten (det vill säga klassdiktatur) för att slutgiltigt "befria" den jordbrukande befolkningen från all deras återstående jordegendom.

Denna rövarkapitalism är dock inte något för all framtid passerat stadium. Den är i allra högsta grad aktuell - som Johan Söderberg klarsynt påpekar - i angreppen mot de generella välfärdssystemen. Privatisering av statliga företag och annan tidigare offentlig verksamhet utgör en anslående parallell till när godsägarna inhägnade allmänningarna. Monthly Review har publicerat en utmärkt artikel om kapitalistisk restauration, The Necessity of Gangster Capitalism: Primitive Accumulation in Russia and China. (Se länk nedan.)

En stor skillnad jämfört med Sverige och i dag är att här och nu stiftas lag åt rövarna. Borgarklassen sitter säkert i sadeln. De förändringar de önskar utreds med självklarhet omedelbart av myndigheterna. Regeringarna skriver proposition och riksdagsledamöterna får sedan utföra sina enda återstående uppdrag: Att legitimera besluten, och försöka förankra dem bland väljarna. Det sistnämnda kräver allt oftare hjälp av specialiserade reklammakare.

När svenska folkets tidigare allmänning - den offentliga sektorn och de statliga företagen - nu inhägnas genom lagstiftning, och alltså inte vare sig genom olaglig expropriering eller ens godkänd först i efterhand, då är den svenska underklassen chanser att få försörja sig på kolonilotter, genom alternativrörelser, på socialistiska öar och så vidare naturligtvis ännu mycket mindre än när Marx skrev Kapitalet.

Marx och Engels gjorde för övrigt upp räkningen med kolonilotternas revolutionärer redan i Det kommunistiska partiets manifest:

"Den kritiskt utopiska socialismens och kommunismens betydelse står i omvänt förhållande till den historiska utvecklingen. I samma mån som klasskampen utvecklar sig och tar gestalt förlorar denna fantastiska upphöjdhet över den, detta fantastiska bekämpande av densamma, allt praktiskt värde, allt teoretiskt berättigande. Om än därför upphovsmännen till dessa system [Robert Owen, Claude Saint Simon, Charles Fourier med flera] i många hänseenden var revolutionära, så bildar deras lärjungar likaväl reaktionära sekter. De håller fast vid mästarens gamla åskådningar trots proletariatets historiska framsteg."

Proletariatets viktigaste historiska framsteg under 1900-talet kan nog sägas vara erfarenheten att krossandet av den borgerliga statsapparaten och upprättandet av proletariatets diktatur är en nödvändig - men inte tillräcklig - förutsättning för socialism.

Att i detta läge fortsätta svamla om autonoma produktioner och alternativa försörjningslinjer till och med utanför varumarknadens och lönearbetets terräng - och allt detta under fortsatt kapitalism (!) är att bekräfta manifestets beskrivning av utopisterna:

"De söker därför konsekvent avtrubba klasskampen och utjämna motsättningarna. De drömmer alltjämt om att på försök få förverkliga sina sociala utopier, stifta enskilda falangstärer, grunda hemkolonier, upprätta ett litet Ikarien - ett nytt Jerusalem i fickformat -och för uppbyggandet av alla dessa luftslott måste de vädja till det borgerliga hjärtats och penningspåsens filantropi."