Inte revolutionär av
egen kraft

Låt mig inleda med Lars-Erik Morins avslutande fråga, som han genom det föregående försöker etablera som varande relevant.

"Kanske till och med koloniodlarföreningarna gör större nytta för en socialistisk framtid än stora delar av dagens och gårdagens revolutionärer?"

När denna fråga ställs ensam framstår dess svagheter än tydligare. Den leder enbart till mängder med nya frågor, som: Vilka koloniodlarföreningar avser skribenten? Det sionistiska projektet med kibbutzer som "får öknen att blomma" - och där nybyggarna stulit marken från palestinierna?

Projekten på Kuba, där man arbetar för att odla grönsaker ända in i städerna, projekt som är ett svar både på USA-blockadens konsekvenser och på folkets och jordbrukets behov? Eller kanske till och med de svenska koloniträdgårdarnas föreningar? Och vilka av gårdagens revolutionärer anser han är av mindre värde?

Jag avstår från att försöka analysera Lars-Eriks frågor, och tar i stället itu med hans påståenden. Dessa är:

1. Våra (?) föregångare i kampen för socialismen har undervärderat den subjektiva faktorn.
2. Objektivt sett har världen varit klar för socialism i minst hundra år, subjektivt sett är vi (?) fortfarande inte mogna.
3. De misslyckade försöken (?) under de leninistiska partiernas ledning ledde som bekant till terror och koncentrationsläger (?).

Mina frågetecken är inte (enbart) oförskämdheter. Det framgår av Lars-Eriks tredje påstående att han är motståndare till samtliga genomförda revolutioner, vilket faktiskt placerar honom på motsatt sida av barrikaderna. Lars-Erik deklarerar att alla socialismens framgångar (utom kanske Pariskommunen?!) var misslyckanden, och avfärdar dem med den borgerliga propagandans "terror och koncentrationsläger".

Det skulle vara hedrande om Lars-Erik kunde tänka sig att bli lite tydligare på denna punkt, och kanske redovisa någon enstaka källa. Dessutom tycker jag faktiskt att de ryska och kinesiska folkens påtagliga framsteg under socialismen borde vara värda någon liten notering även i borgerlighetens tillrättalagda historieböcker. Det borde också vara bekant att båda länderna före sina revolutioner var halvkoloniala och halvfeodala länder, och att de fortfarande idag, efter kapitalismens restauration, visar avsevärda tecken på ekonomisk styrka?

De "vi" som Lars-Erik skriver om i den närmast föregående meningen, som inte är mogna för socialismen, kommer troligen inte någonsin att bli det av egen kraft. "Om de är revolutionära, så är de det med hänsyn till deras förestående övergång till proletariatet, så försvarar de icke sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar de sin egen ståndpunkt för att ställa sig på proletariatets." (Det kommunistiska manifestet)

När det gäller Lars-Eriks subjektiva faktor får jag lov att medge att jag inte får helt klart för mig vilken av alla subjektiva faktorer han avser. Däremot står det klart att de tidigare förutsägelserna om att socialismen skulle gå att genomföra snabbt och enkelt - kanske till och med utan att borgarklassen startade inbördeskrig eller att imperialismen intervenerade - har slagit fel. Kampen mellan kapitalism och socialism har blivit långvarig och blodig.

En viktig faktor som kan kallas subjektiv är just arbetararistokratin. Dessa gynnade "företrädare och uttolkare av arbetarnas kamp" hindrar att arbetarklassen enar sig med de förtryckta folken mot den egna imperialismen, arbetararistokratin som inför det första världskriget förrådde sina förtroendeuppdrag och sände arbetarklassen till slakt i skyttegravarna.

Ifall det är denna faktor som Lars-Erik menar, så är han i detta helt enig med Lenin.

Vem är förresten den där Svensson som måste bli övertygad? Borgarklass eller proletär?