Socialismen måste byggas
underifrån

Med all respekt för Kommunistiska manifestet och Fred Torssander - det finns dystra erfarenheter från de leninistiska partiernas revolutioner som vi måste dra slutsatser av om vi inte ska springa rakt in i väggen gång på gång.

Dagens nyliberala härjningar i de före detta realsocialistiska länderna är en logisk följd av den konkursade idén om elitstyrda revolutioner och framkommenderad socialistisk medvetenhet. Jag har skrivit om det förut, år 2001, i artikeln Det är bara resultatet som räknasDet är bara resultatet som räknas Artikeln skrevs som svar till en av de få kvarvarande maoisterna i Sverige, när han försökte analysera syndikalism och anarkism. Det räcker att läsa andra hälften av artikeln.

Några kommentarer till konkreta argument från Torssander:

Kina och Ryssland påstås ha varit halvkoloniala och halvfeodala före revolutionerna, vilket förmodligen ska läsas som ett försök att bortförklara misslyckandena. För Rysslands del är det felaktigt, det var visserligen efterblivet i många avseenden men ändå en imperialistisk stat. Vladimir Lenin borde duga som referens. Till exempel en rad från slutet av första världskriget, där han polemiserar mot Georgij Plechanov (i Ryssland) och Philipp Scheidemann (i Tyskland): "... det är uppenbart för alla att båda slåss för att försvara var och en sin kapitalisternas imperialistiska regering".Citerat ur Defense of Imperialism Cloaked with Deceptive Phrases (se länk).

Torssander säger att Ryssland och Kina trots kapitalistisk restauration är ekonomiskt starka. Jag lånar en invändning från Julio Gambina, argentinsk vänsterekonom (intervjuad i Arbetaren nr 43/03): "I verkligheten finns det två ekonomier, en för de rika och en för de fattiga." Om den nya borgarklassen (och i Kinas fall partibyråkraterna) är ekonomiskt starka, bidrar det knappast till att föra arbetare och bönder närmare socialismen.

Något av det mest uppmuntrande som hände under förra århundradet var Sovjetunionens sammanbrott. På grund av befolkningens passiva motstånd (utan nämnvärd politisk medvetenhet, på gränsen till apati) förlorade en av världens största militär- och polismakter, trots sina omätliga resurser i fråga om statsstyrda media, angivare, fängelser och läger, gradvis kontrollen. Sovjetmedborgarna visade sig ha samma makt som vi har: antingen jobbar man eller också jobbar man inte. Till slut klarade inte ens högsta partiledningen av att hålla färgen. Michail Gorbatjov försökte rädda vad som räddas kunde, men det var 70 år för sent.

Den norske fredsforskaren Johan Galtung hävdar att han var den ende som förutsåg Sovjets kollaps. Nu förutspår han USA:s kollaps inom en överblickbar framtid.

Det som ser ut att vara ett oerhört starkt imperium skulle kunna vara lika svagt som Sovjet och falla samman av sin egen tyngd. Men vad ska komma i stället? Om vi sköter oss som hittills, med en splittrad vänster där stora delar inte gjort sig fria från Lenins partiteori, kan vi få ett system som är ännu sämre än det vi har idag.

Där kommer kolonilotterna in, kanske. Jag menar att socialismen måste byggas upp underifrån, genom samarbete på gräsrotsnivån, i existerande eller nyskapade oberoende fackföreningar, hyresgästföreningar, kulturföreningar, naturvårds- och djurrättsrörelser, feministiska och antirasistiska rörelser, freds- och globaliseringsrörelser, producent- och konsumentkooperativ och så vidare, utom räckhåll för arbetararistokratin och partierna. På basplanet finns några som är övertygade om att socialismen är både nödvändig och möjlig, men den övertygelsen behövs inte för att ta initiativ till eller ansluta sig till det ena eller andra projektet, den kan komma med tiden.

Vi måste helt enkelt öva oss (och andra) i politiskt självförtroende och praktisk självverksamhet och visa Svensson att det funkar, annars lyssnar hon inte på våra abstrakta samhällsanalyser. Vänstern kan överleva på att dra fram motståndarnas brott, men den kan inte vinna utan att praktisera andra och bättre förslag.

På Karl Marx och Lenins tid var klassmotsättningarna uppenbara. Idag lever vi i något som en av mina polare kallar för "frivillig fascism". Även om det låter som en lätt överdrift, måste vi räkna med den rådande indoktrineringen (som så många tycks direkt njuta av) och hantera den med praktiskt arbete, inte bara med ord.

Jag är rätt säker på att Kalle Marx, om han levt idag, skulle ha gillat Yelah. Även med Fred Torssanders nostalgiska inlägg. Det är mycket vi behöver resonera om.