Det leninistiska partiet
är nödvändigt

Lars-Erik Morin anklagar mig för att försöka bortförklara de socialistiska revolutionernas nederlag i Ryssland och Kina. Dessa nederlag är dock omöjliga att förklara bort. Detta är naturligtvis inte heller min avsikt - nederlagen måste studeras som förberedelse för nya segrar. När jag påpekar att dessa båda länder före revolutionen var halvfeodala och halvkoloniala* är det för att försöka visa på utgångsnivån för deras fantastiska framgångar. Något som uppenbarligen faller platt inför den visdom som betraktar restaurationen av kapitalismen i Ryssland, den slutgiltiga bekräftelsen på nederlaget, som "något av det mest uppmuntrande som hände det förra seklet". Sådan visdom är inte revolutionär.

För proletariatet och de förtryckta folken är naturligtvis oktoberrevolutionen, segern över Hitlerismen med vändpunkten i Stalingrad, den kinesiska revolutionen, kulturrevolutionen och Vietnams seger över USA-imperialismen oerhört mycket mer uppmuntrande. För att nu bara ta upp 1900-talets verkliga höjdpunkter.

Att det leninistiska partiet, revolutionen och krossandet av den borgerliga statsapparaten är nödvändiga för varje något så när varaktig framgång för proletariatet kan inte efter 1900-talets alla erfarenheter ifrågasättas av den som söker sanningen ur historiska fakta. Det jag nämnde tidigare i debatten att proletariatets diktatur är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för socialism, betraktar jag som den viktigaste lärdomen av 1900-talets klasstrider, och som den största teoretiska utmaningen för detta sekels revolutionärer. För dem som verkar för den proletära socialismen.

*Så till klassiker-citaten. Jag satte en asterisk vid ordet halvkoloniala ovan, för att markera att detta behöver utvecklas ytterligare. Först det självklara. Kina var före revolutionen ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Därifrån till oklarheterna. Ryssland har inte beskrivits som halvkolonialt, och jag medger att det var slarvigt att inte ta upp de båda ländernas läge var för sig. Däremot råder det knappast någon tvekan om att Ryssland var feodalt. Ryssland hade som bekant en Tsar, även om denne tidigare självhärskare påtvingades en konstitution efter 1905 års revolution. Det är knappast heller någon tvekan om att Ryssland blev utsatt för imperialistisk exploatering, samtidigt som landet självt hade imperialistiska ambitioner.

Det Lenin-citat som Lars-Erik Morin anför behandlar händelser under den tid som brukar kallas dubbelväldet, efter februarirevolutionen 1917, men före oktoberrevolutionen, då Ryssland styrdes av en borgarklassens provisoriska regering (denna betecknas The Russian Provisional Government i Lars-Erik Morins Lenincitat) samtidigt som sovjeterna - arbetar-, bonde- och soldatråden utvecklades till att bli den verkliga statsmakten. För den som vill lära sig av Lenins och SUKP(b):s revolutionära metod i detta verkligt komplicerade läge är The tasks of the Proletariat in our revolution en givande läsning.