Vänsterns historia är full av manliga ordbajsare. Det anser Daniel Kristiansson, sociologistuderande i Karlstad. "Självklart måste kapitalismen skrotas. Men huvudfienden är patriarkatet", menar han.

I skolan lär vi oss om amerikanska, franska och ryska revolutioner, vanligtvis i mycket korta och undermåliga versioner. Sedan tillkommer snabbversioner av 1968, revolutionsåret i världen. Det finns oftast tre, ibland fyra, ord att hänga upp kunskapen på: Frihet, broderskap och jämlikhet.

I vänstersammanhang läser vi också om revolutioner och mindre revolter, sådana som förstoras upp och förgylls. Kuba är populärt med ikoner som Castro och Che Guevara. De tre orden är exakt likadana: Frihet, broderskap och jämlikhet. Ingen reflektion över den andra halvan av män-skligheten. Systerskap finns inte. För det raderas bort av revolutionära män. Män som anser sig hotade av kvinnor.

Det finns större chans för en kinesisk kvinna att bli ansedd upprorsmakare än för en svensk kvinna. Kina är inte något vidare bra land för kvinnor generellt sett, inte historiskt heller. Kinesiska kvinnor kunde bli sålda som slavar av sina kommunistiska bröder.

Vidare finns könsmord, fotbindning, konkubiner och så vidare, alla tecken på patriarkatets makt. Ändå finns det kvinnor som slagits mot systemet, mot könsroller och för ett jämlikt samhälle, och som fått en plats i den kinesiska historien. Även om det jämlika samhället kanske inte precis skulle sett ut som en feministisk dröm, vore det bättre än det patriarkala Kina eller Sverige.

Visst, drottningar, kungar, krigare, kungar, våldsbenägna rebeller, soldater - alla är fjantar som tror sig finna mening i våld och makt. Men hur många kvinnor finns i VÅR historia, som också fått ha beteckningen kvinnor?! Drottning Kristina trodde sig vara en man fast i en kvinnas "klena" kropp eftersom hon var för stark och intelligent för en kvinnas kapacitet. Biologism med andra ord. Finns det några fler kända kvinnor?

Nej. De har utraderats av männens historia. Den manliga historia vi lär oss i skolan. Den manliga historia som vänsterns också håller fast vid likt en kåt kille vid en trakasserad tjej på disco. Nu börjar det dyka upp böcker, lättillgängliga sådana, som berättar om kvinnor från alla samhällsskikt och livssituationer. Och den utökningen står verkligen inte vänstern för, utan feminismen och kvinnor.

Hur många män är kända för att ha slagits för ett jämlikare och friare samhälle? Jag har hittills funnit sex stycken varav jag känner en. Han och två till är anonyma, men knappast sämre för det. Johan Ehrenberg har skrivit artiklar som gjort mig hoppfull även om jag inte alls håller med honom i allt övrigt. Det roliga är att två av dessa tre mest kända inte ens tillhörde vänstern.

Den förste och mest hårdföre hette Marie-Jean-Antoine-Nicolas de Caritat, men bytte namn till Marquis de Condorcet. En liberal som levde på 1700-talet och slogs för kvinnans rättigheter och friheter i en fransk revolution där männen slog ned kvinnornas resning och bidrog till fortsatt förtryck. Tråkigt nog, för vänstern var han en liberal aristokrat. Som ende (åtminstone kända) man stod han upp och talade för kvinnornas rättigheter och friheter inför män som skrattade och trakasserade honom. Ett av skälen till mordet på honom är just att han slogs för och tillsammans med kvinnor.

Den andre levde på 1800-talet och var också han en liberal, John Stuart Mill. Visserligen inte min idol, men han tyckte inte att män var mer intelligenta än kvinnor och höll hårt på att kvinnor också skulle få del av de demokratiska rättigheterna. Det var betydligt mer än någon vänsterman någonsin hävdat i arbete efter arbete.

Så bland alla dessa kända män som framförs likt idoler, vare sig de blir statsmän eller kvartershjältar, så tycks det bara handla om män. Idoldyrkandet är stort inom vänstern också, men vart är de som bekämpade könsrollerna? Hur många av idolerna har gjort någonting för att bekämpa könsrollerna?

Marx, Engels, Bakunin, Proudhon, Lenin, Trotskij, Mao, Castro, Guevara, Sandinisterna, FLN, 1968-männen, FARC, rebeller på Sri Lanka, Östtimor. Alla har, som patriarkatet kräver, återskapat sig själva som gudar, självutnämnda beskyddare av alla andra värnlösa människor. Även alla "värnlösa" kvinnor som slåss mot dubbla förtryck.

Kvinnor skulle inte få bli fullgoda rebeller, de skulle helst återställas in i hemmet efter revolutionen/kampen, så att mannen får en "familjelön" för att kunna fortsätta försörja familjen, och kvinnan. Då skulle han kunna behålla makten över uppfostran och ha översikt över sin fru. Så hävdade också de svenska socialdemokraterna, som så ofta får ta skit av vänstern trots att det är av samma skrot och korn. Vilket för övrigt är påfallande nära den bild som fascisterna hade av familjen och samhället och fortfarande har.

Allt prat om revolution, system, kapitalism, liberalism, socialism, konservatism, kommunism, anarkism har bara visat att patriarkatets ordbajseri är lika stinkande inom vänstern, att det är samma dynga som kommer ur männen vare sig de bor i Iran, Italien, Sverige, Angola eller USA. Samma patriarkat. Patriarkatet som fanns långt innan kapitalismen. Det fanns i Babylon, Egypten, Kina, Japan, hos Inka, Aztekerna, Apaches och Zulus. Självklart måste kapitalismen skrotas. Men huvudfienden är patriarkatet.

Hur många vänstermän har någon gång läst en feministiskt inriktad bok som komplement till teorier om anarkism/syndikalism/kommunism eller om kvinnor istället för vänsterhistoria? Hur många har suttit ned och vågat kritisera sig själva för att de tagit stor plats, brusat upp mot andra utan skäl eller hånat en tjej/kvinna genom att förlöjliga tjejen/kvinnan? Hur många umgås egentligen med kvinnor i det politiska? Eller i det privata? Det privata är faktiskt jävligt politiskt.

Separatism är ett ord som de allra flesta vänstermän skyr eller hatar. Att sitta ned bland män och kritisera manlighetsrollen och maskulinitet är inte intressant, tycks det, trots att samma män kan sitta och dra alla kvinnor över en kam inför grabbgänget. Att sedan sitta ned och diskutera resultatet av separatistiska diskussioner med kvinnor är ännu värre. Då kan en ju bli ifrågasatt på ett konstruktivt sätt.

Och hur var nu det där området som kallas sexualitet? Homo-, bi-, transsexuella. Vart tar de vägen i revolutionen? Så vitt jag vet är det inte, och har aldrig varit, tillåtet att visa dessa sexualiteter i revolutionärt skapade samhällen eller i stora organisationer på vänsterkanten? Då har det väckt antingen mordinstinkt hos de styrande eller avsky hos organisationen. För mycket frihet kan ju ändå inte vara bra!? Då blir det ju inte manligt!?

Speciellt kvinnor med annan sexualitet än heterosexualitet har väckt avsky och misstankar. Endast om det kan användas som något positivt kan det löna sig. Kapitalismen vill tjäna pengar på homosexuella män, men vill inte ha med de andra att göra.

Vänstern visar upp några homosexuella män, men homosexuella kvinnor har inte samma utrymme. Vad beror det på? Självklart finns det vänsteranhängare som har en annan sexualitet än den heterosexuella, och/eller som umgås med människor med annan sexualitet eller har andra sexuella erfarenheter än de heterosexuella utan att kalla sig annat än heterosexuella, men som rörelse är vänstern i Sverige fortfarande "svenskt" och heterosexuellt normativ.

För mig är syster ett otroligt vackert ord, som innehåller så mycket mening, ett ord som kan utökas till andra än min biologiska syster. Broderskap känner jag hittills inte av, förutom med mina två biologiska bröder. "Broderskap" tycks förbli ett konservativt patriarkaliskt ord.