En stor del av den feministiska rörelsens kraft har länge använts till att diskutera pornografins vara eller icke vara. Frilansjournalisten Petra Meyer kritiserar i sin debattartikel porrmotståndarna, och menar att de genom sin enkelspårighet skuldbelägger kvinnor. "Genom att demonisera pornografin ger man den bara makten att skada och hota", skriver hon.

Pornografi är och lär förbli det stora tvisteämnet inom den feministiska rörelsen. Det finns de som på fullaste allvar hävdar att man inte kan vara feminist om man inte är emot pornografi. Av naturliga skäl har jag en avvikande åsikt.

Det är fullt möjligt att vara en övertygad feminist och inte se pornografi som en källa till kvinnoförtryck. Tvärtom kan man i pornografin se möjligheter till ett utsuddande av gränsen mellan normal och onormal sexualitet, man kan se subversivitet och en utmaning av en kultur som upprätthåller en sexuell hierarki.

Det går till och med att se möjligheter för kvinnor att uttrycka en sexualitet som bygger på utforskandet av lust. Och pornografin tvingar oss att ta ställning till våra egna tankar och ideér kring sexualitet. Privat sexualitet och offentlig sexualitet. Porrdebatten handlar i grund och botten om sexualitet och vår syn på den. Och sexualiteten handlar om allt, den binder samman det privata, det politiska, det ekonomiska och det kulturella. Den är en spelplats där vi uttrycker erfarenheter, fantasier, rädslor och önskningar. Det är när vi försöker tvinga in sexualiteten, vår egen eller andras, i en norm för hur den bör uttryckas som vi förnekar oss rätten till genuin frihet.

Mycket av mina invändningar mot anti-porrörelsen bygger på det faktum att den ständigt trycker på den sexuella fara kvinnor befinner sig i. Det är ett obestridligt faktum att kvinnor utsätts för sexuellt våld, i 99 procent av fallen är det män som är förövarna. Men i ivern att synliggöra mäns våld emot kvinnor och kräva sexuell trygghet hamnar fokus ständigt och jämt på de offentliga uttrycken för manlig sexualitet. Sällan eller aldrig fokuseras det på kvinnors rätt att få känna och uttrycka lust och njutning, oavsett hur denna lust och njutning ser ut. Istället finns det en skrämmande konservatism i synen på sexualitet. Hur den skall se ut, vilka uttryck den får ta och vad som kan betraktas som normalt.

I porrdebatten tar detta ofta sig uttryck i ett totalt fördömande av vissa former av sexuell praktik. Analsex är förkastligt därför att ingen kvinna kan uppskatta det. Att suga av är förnedrande och ett uttryck för patriarkaliskt förtryck. Sado-masochism, bondage och fetischism är så gräsligt att det bara kan betraktas som perversioner. Underförstått, inga normala kvinnor kan vilja ägna sig åt denna typ av sexualitet. Om de gör det så är det för att de är så förvirrade att de inte vet vad de sysslar med. Men det finns bevisligen kvinnor som njuter av samtliga ovannämnda sexuella aktiviteter. Somliga av dem är heterosexuella, andra är lesbiska och ytterligare andra är bisexuella.

Exakt hur överensstämmer ett fördömande av sexuell njutning med det feministiska projektet? Är det ens möjligt att krossa det rådande genus-systemet om man hela tiden betraktar sexualitet som ett hot? Vad feminismen behöver är radikala teorier kring sexualitet, inte ett konstant fördömande av sexualiteter som upplevs som obehagliga eller skrämmande.

Men mycket av anti-porrörelsens argumentation bygger just på vissa sorters sexuell praktik är en konsekvens av det patriarkala samhället och på så sätt tar man ifrån kvinnor rätten att vara sexuell aktörer. Värst drabbade har de lesbiska kvinnorna blivit, men även heterosexuella kvinnor var sexualitet inte är politiskt korrekt har fått en släng av sleven. Jag förväntar mig denna typ av argumentation från kristna fundamentalister och det är ytterst skrämmande när den dyker upp hos feminister på vänsterkanten. Men dessvärre är det ofta vad som händer.

Trots att anti-porrörelsen säger sig måna om kvinnor inom porrindustrin är det sällan porraktriser själva får komma till tals. När de får komma till tals är det som offer eller varnande exempel på vad som kan hända om man ger sig i lag med pornografer. De kvinnor som inte gör avbön avfärdas som inkapabla att uttala sig om sina egna liv och erfarenheter. Eller så betraktas de som så pass skadade av sitt yrke att de befinner sig i total förnekelse av verkligheten.

Återigen faller anti-porrörelsen tillbaka på en förlegad genus struktur när de avgör vilka röster som skall få höras och vilka erfarenheter de skall få uttrycka. Ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk kan välja att medverka i porrfilmer. Det måste vara något fel på dem. Framförallt kan ingen anständig kvinna vilja ägna sig åt offentlig sexualitet.

Däremot förekommer det ytterst sällan en konstruktiv debatt om vad som kan göras för att faktiskt förbättra arbetsvillkoren för kvinnor inom sexindustrin. Detta tyder i mina ögon på en otrolig arrogans och förakt gentemot de kvinnor som arbetar inom porrbranschen. Och återigen tycks det mig oförenligt med det feministiska projektet att medvetet utesluta de kvinnor vars användande av sin sexualitet betraktas som föraktlig eller felaktig.

Kvinnor inom porrindustrin förtjänar stöd, respekt och lojalitet. Och rimligtvis borde alla kvinnor med erfarenheter från sexindustrin få komma till tals och alla erfarenheter, de positiva, de negativa, de smärtsamma, de lustfyllda, de roliga och de tråkiga, måste få komma fram. Det är aningen förmätet att betrakta sexarbete som automatiskt förnedrande för en kvinna. Borde inte idén att en sexuell kvinna är en dålig kvinna eller en sjuk kvinna ha försvunnit för länge sedan?

Anledningarna till varför någon arbetar inom sexindustrin är lika många som det finns kvinnor i branschen. Vissa gör det av tvång, andra frivilligt, några ser det som ett välbetalt alternativ till tröttsamma låglöneyrken, ytterligare några hoppas på en strålande karriär inom filmbranschen och det finns faktiskt de som gör det för en kick. Gemensamt för dem alla är de blir sårbara eftersom branschen de jobbar i är nästan helt oreglerad. För att tillvarata dessa kvinnors intressen krävs det fackföreningar och arbetsmarknadslagstiftningar. Totala förbud leder bara till att de blir ännu mer utsatta.

Men från anti-porrörelsen kommer bara krav på förbud grundat på argumentet att sexindustrin får alla män att betrakta alla kvinnor som objekt och sänder ett budskap att kvinnor är till salu. Faktum är att i ett kapitalistiskt samhälle är i alla till salu; kvinnor, män och barn. Vi säljer vår tid, våra kroppar och våra intellekt - det kallas lönearbete. Och alla som är beroende av ett lönearbete vet att det kan vara hemskt, förnedrande, deprimerande och själsdödande, oavsett vilken typ av arbete det handlar om.

Anledningen till att sexarbete har en särställning inom lönearbetet hänger troligtvis samman med den sociala normen som säger att sexualiteten är privat och bör vara ett uttryck för kärlek.

Historiskt sett har dock sexualiteten sällan varit privat. Kvinnor och män har tillhandahållit sin sexualitet och sina kroppar för att uppnå social status, ekonomisk trygghet, för att öka på den personliga rikedomen, för att införskaffa land eller för att skapa politiska band. Den enda skillnaden är att dessa transaktioner oftast skett inom den privata sfären. I pornografin sker transaktionerna i det offentliga rummet.

Det kanske kan upplevas som motbjudande och deprimerande, men det är inte automatiskt förnedrande. Många kvinnor inom sexbranschen har betydligt större autonomi och kontroll över sina kroppar än kvinnor som sitter fast i miserabla förhållanden/äktenskap, som de inte kan lämna på grund av ekonomiska och sociala skäl. Det finns ingen anledning att glamorisera sexindustrin, men det finns inte heller någon anledning att demonisera den.

Genom att demonisera pornografin ger man den bara makten att skada och hota. Det är bara genom att kritisera den och göra subversiva läsningar som man kan tillvarata den potential som faktiskt finns i porren. Det faktum att den ställer sig utanför den sociala normen som kräver tvåsamhet och sexualitet inom ramen för känslomässiga relationer är en styrka.

Så är även dess utforskande av många olika sorters sexuell praktik och att den inte rangordnar sexuella handlingar. Allt som kan ge njutning är positivt. Och till skillnad från vad många anti-porraktivister hävdar så ges det faktiskt stort utrymme för kvinnlig njutning och sexuellt aktörskap, utan risken för straff. Men i sin iver att demonisera pornografin, både innehållsmässigt och produktionsmässigt, tenderar anti-porrörelsen att fördöma både sexuella handlingar och de kvinnor som jobbar inom branschen.

De bidrar därmed att upprätthålla bilden av kvinnor som ständiga offer utan möjlighet att definiera sin egen sexualitet. De lyckas även skuldbelägga kvinnor sexuella tankar och fantasier genom att upprätta en hierarki över hur sexualitet får upplevas och uttryckas. Jag har svårt att se något frigörande i detta.