Irakierna har rätt att
ta till vapen

Samed Salman skriver att "vi måste lita på att irakierna, när det väl fått sina grundläggande rättigheter och sin säkerhet, kommer att sälla sig till det globala motståndet mot kapitalism och imperialism". Problematiken som gör sig gällande i Salmans ord är att ett unilateristiskt invasionskrig där tusentals oskyldiga civila dör och där den fortsatta ockupationen ständigt skördar nya offer knappast kan vara en accepterad väg för skapandet av grundläggande säkerhet och rättigheter. Salmans ord antyder även att motståndet mot den USA-ledda ockupationen av Irak inte skulle vara tecken på ett imperialistiskt förkastande. Återigen är det Salman som står för definitionen av och hur det irakiska motståndet ska förlöpa i tid och rum.

Dagens vidriga händelser i Irak är och förblir en skam för den amerikanska utrikespolitiken. En skam för det civila samfundet och för den internationella FN-förordningen som hjälplöst skjutits åt sidan. Redan innan anfallet på Irak varnade omvärlden för vad som nu blivit ett grymt och människorättsvidrigt faktum. Att en ockupation för eller senare kommer att dra på sig ett väpnat motstånd som i huvudsak drabbar den civila befolkningen. Inget land kan förväntas överlämna sin suveränitet åt en imperialistisk agenda, inget folk kan förväntas överlämna sin samhälliga grund åt en utomstående och dikterande politik.

Ockupation skapar inte fred

Att det finns utländska och antagligen även inhemska element som i Irak ser sin internationella agenda förverkligas genom en militär konfrontation är och förblir ockupationens skapelse. Försök att skapa religiösa och politiska splittringar genom hänsynslösa terrordåd har visat sig fruktlösa, västs analytiska bild av sunni- och shiamuslimer som eviga motståndare har visat sig aningen mer komplicerad och motståndets enande faktor är ännu ett tecken på den irakiska befolkningens tydliga och beslutsamma förkastelse av ockupationen. Nu senast i Falluja, där den irakiska demokratin och säkerheten inpräntats genom en total blockad av staden samtidigt som amerikansk militär bombarderar den del av befolkningen som ännu inte lyckats fly. Även den respekterade engelska journalisten Robert Fisk vittnar om hur ockupationen på mindre än ett år förenat sunni- och shiamuslimer i sitt motstånd mot ockupationen.

Den koloniala historien har visat att ett lands svåraste skeende ofta står att vänta efter ett kolonialt tillbakadragande, ett maktvakuum som efterlämnas och ofta ersätts av ett blodigt inbördeskrig. Jag förstår att det är ur dessa farhågor och med den irakiska befolkningen i åtanke som Salman driver sin tes om en mer nyanserad kritik av den USA-ledda ockupationen. Men att tro på en fred- och rättighetslösning genom en krigsockupation är och förblir en historielös verklighet. Att stödja ett väpnat motstånd är inte detsamma som att stödja varje enskild händelse. Att stödja ett väpnat motstånd måste inte innefatta några förklarande analyser eller några politiska ställningstaganden, det handlar om en ren och skär rättighet som varje ockuperad befolkning ska ges i sin legitima kamp mot kolonialt förtryck.

Motståndet fanns under Saddam

Salman skriver att jag "ser den irakiska kulturen föredra en religiös enväldesstat framför någon form av folkstyre" och när han senare skriver att han "inte riktigt vet vem det är som tänker postkolonialt" så visar Salman bara att han inte förstått den postkoloniala teoribildningen och att han därmed omedvetet synliggör samt bekräftar sin egen oförståelse för kolonial förlopp och tankeyttringar. Något jag antydde i min förra artikel utan att nämna ordet postkolonialism eller för den delen applicera några postkoloniala teori- eller historieperspektiv. Postkolonialism betecknar en diskurs som riktar sig på det postkoloniala samhällets kluvna ställning mellan det inhemska och det västerländska.

Salman eftersöker även en kritisk granskning av motståndet i Irak och ställer sig även frågande inför mina ord rörande irakiskt befrielsekamp under Saddam Hussein. Det känns krasst att svara med en följdfråga men Salmans förundran lämnar mig föga val. Frågan rör alla de hundratals massgravar och alla de tusentals mördade människor som föll offer under Saddam Husseins tid vid makten - för vad tror Samed Salman att alla dessa människor kämpade för?

När det kommer till att kritisk granska själva motståndsrörelsens logistiska och ideologiska andrum så ställer jag mig inte frågande men faktiskt ganska likgiltig inför svaren. Det är inte upp till oss i väst att döma och kritisera det folkliga motståndets karaktär och ideologiska bas. Jag har aldrig yttrat något ideologiskt eller rättsligt ställningstagande när det gäller det väpnade motståndet, endast synliggjort det irakiska folkets internationellt legitima rätt att med vapen i hand bekämpa en invasionsarmé och dess kvarvarande ockupationssoldater.

Tidigare artiklar:
De reaktionära krafterna utnämns till frihetskämpar
Salman anpassar sig till det imperialistiska tänkandet
Vänsterns önskedrömmar i vägen för solidariskt tänkande