Var är solidariteten med
missbrukare?

Jag har själv försökt få hjälp i en S-styrd kommun, i ett S-styrt landsting, i ett Sverige där regeringspartiet skriver om missbrukarvård: Vi har tagit fram en nationell handlingsplan för att förstärka det förebyggande arbetet och förbättra missbrukarvården. Fast jag behöver hjälp och inte vackra ord om planer.

Enligt valmanifestet 2002 skulle ett par hundra miljoner kronor satsas på en nationell handlingsplan, där den andra punkten var att förbättra missbrukarvården. Göran Persson upprepade satsningen i sitt tal i somras i Björkvik där han sa (om unga människor) ..att sedan inte få någon hjälp, inte veta vart man ska gå, inte se någon vård som man kan använda sig av. Det är ett stort misslyckande för samhället. Det är också en fråga om solidaritet, gemensamt ansvarstagande. Därför är det här en del av det program vi kommer att arbeta med, att stärka missbruksvården för att möta en växande inre otrygghet i vårt land.

Visserligen är inte ett par hundra miljoner särskilt mycket, inte när en hel del går åt till reklamkampanjer, men framför allt inte när kommunerna skurit ned en miljard på missbrukarvården sedan 1995, samtidigt som antalet missbrukare ökar allt snabbare. Försöker socialdemokraterna bara ge skenet av att de satsar på missbrukarvården, eller är man allvarligt oroad över utvecklingen och att en del människor inte verkar värda att få adekvat vård? Solidaritet är ett vackert ord, men i praktiken är narkotikapolitiken något helt annat än solidarisk med de som behöver vård och dessutom vill ha den.

Vid årsskiftet 2003/2004 sökte jag hjälp både från kommun och landsting. Jag ville bli av med missbruket och min dåliga mentala hälsa (som är en huvudorsak till att jag knarkar ner mig varje dag, för att slippa känna). Jag hade knarkat dagligen under cirka ett år, och detta var tyvärr inte första gången som jag sökte hjälp. Första gången var hos landstinget genom ett självmordsförsök hösten 1998. Sedan dess har jag haft olika kontakter med landstingens psykiatri fram och tillbaka, där både jag har strulat och landstinget ljugit mig rakt upp i ansiktet med löften. Men det är ju tacksamt med narkomaner, för vilka av oss orkar bråka ens om det som i mitt fall finns ett brev med kallelse som sedan aldrig sänts.

Hösten 2001 kom jag första gången i kontakt med kommunen som gjorde den första utredningen. Det resulterade i beslut om 4 månaders behandlingshem, men jag orkade inte. Klarade inte av det som kom upp och kände att tiden var allt för knapp för att jag skulle kunna lita på att komma över det värsta och skapa en stabil grund att bygga vidare på, så jag avvek efter 2 månader. Ett stort misslyckande och jag fortsatte knarka, och försöka lägga av på egen hand. Utan resultat.

I december 2003 bestämde jag mig för att satsa på allvar igen och bad om den hjälp jag trodde jag skulle få. Kommunen gjorde en ny utredning och jag fick efter några veckors väntetid erbjudande om behandling vid Örebro socialtjänsts öppenvårdsgrupp. Jag läste på Örebro kommuns hemsida om det värdefulla med behandling i hemmiljö och att Socialtjänsten ansvarar för att missbrukare får den hjälp och vård de behöver. Allt jag sa var att jag vet inte vad som är bäst för mig, hjälp mig! Då visste jag inte vad jag vet nu, vare sig om forskning eller anledningen till öppenvårdsbehandlingen i Örebro.

Öppenvård kanske fungerar om man tror att ett timslångt samtal i veckan, (som efter min panik blev två), är tillräckligt för någon som inte partyknarkat utan knarkat för att fly från livet. Det värdefulla med hemmiljön måste väl vara att även om jag under några månader inte träffade mina knarkarpolare eller ringde dem, så kontaktade de ju mig då och då. Så när allt blev för svårt i maj när jag inte tyckte att jag kom någonstans, var det lätt att ta ett återfall under en vecka innan jag lyckades bryta igen. Jag ville verkligen inte tillbaka till missbruket och tyckte att jag gjort allt jag kunnat för att få hjälp denna gång, genom att söka både hos kommun och landsting samtidigt.

Eftersom jag tidigare varit i kontakt med landstingets enhet för personer med både psykiska sjukdomar och missbruk, Beroendecentrum, sökte jag hjälp även där, i hopp om att genom terapi kunna förstärka det som kommunen erbjöd. Men landstingets hjälp visade sig snart bli ingenting. Efter vanlig väntetid, som inte borde få finnas, fick jag efter ungefär en månad träffa en kurator som började med ett stödsamtal en gång i veckan. Stödsamtalen pågick fram till dess att jag berättade att jag gick på socialtjänstens behandlingsenhet.

Då ställdes jag inför ultimatum, här eller där, inte både och, trots att jag var bestämd på att jag behövde (minst) båda samtalen och vägrade bryta kontakten med någon. Till slut konstaterade kuratorn under ett möte med mig och min socialsekreterare, att jag valt att gå till socialtjänsten och att vår kontakt skulle avbrytas, trots att jag sa att det inte var sant att jag gjort det valet. Efter drygt två månader fick jag så träffa en läkare på Beroendecentrum, ett första möte som varade i ca 25-30 minuter. Läkaren slog fast under denna tid att jag inte behövde någon terapi, att det enda jag behövde var ett jobb. Läkaren rekommenderade mig att göra som en av hans vänner hade gjort när han hade blivit arbetslös i början på 90-talet, att bli busschaufför.

Sedan fick jag som behandling nöja med mig att lämna urinprov ett par gånger i veckan och samtidig ta en antabustablett. Jag tyckte inte att det var någon vård, så jag protesterade och fick träffa läkaren veckan därpå i 20 minuter, enbart för att få veta att beslutet stod fast. Men hur blir man av med livets problem och automatiska flyktinstinkter med hjälp av att gå och kissa med en sjuksköterska, hur kan en behandlare tro att 6 års liv i ingenmansland med en start av 5 veckors inläggning efter självmordsförsök rättar till sig på det sättet?

Jag försökte få en annan åsikt, jag tyckte att alla 3 villkoren för en s.k. second opinion var uppfyllda, men min läkare vägrade, inte med hänvisning till något villkor utan som det står i min journal: eftersom han haft kontakt med otroligt stort antal behandlare de senaste åren så får han själv skaffa någon som eventuellt ger en second opinion. Jag vet att kriminalvården i USA har ett system med 3-strikes-and-out, men jag visste inte att det anammats som socialdemokratisk sjukvårdspolitik.

Man kan ha vilka åsikter som helst om att en människa kan kasta bort flera år av sitt liv, ja, man kan kanske tycka som min läkare tyckte vid ett stormöte i början av augusti i år med Arbetsförmedling, Socialtjänst och Försäkringskassa, att man blir upprörd över att behöva betala skatt till mitt misslyckande (som uttrycktes betydligt mer hånfullt än så inför alla människor). Men vem orsakar ett stort kaos frivilligt? På samma möte upprepades behandlingsplanen som bestod av urinprov och antabus. Läkarens kränkande ord och den ökande frustrationen över att uppleva att ingenting väsentligt hade blivit bättre av att sluta med drogerna, blev droppen som fick bägaren att rinna över redan samma eftermiddag/kväll. En gammal knarkarpolares lägenhet låg ett par stenkast från landstingets hus. Sedan dess har allt runt omkring mig rasat än mer. Jag vill inte knarka längre, jag orkar knappt ens knarka mer, men samtidigt orkar jag inte vara drogfri heller utan att få hjälp. Jag vill leva ett annat liv, men vet inte hur jag ska hitta dit.

En eldsjäl vid socialtjänstens behandlingsenhet har hållit kontakten under hösten. Till slut kunde jag berätta att det enda som jag skulle kunna tro på och känna hopp kring, var om jag fick en längre tids vistelse på ett behandlingshem som jobbar på ett sätt som jag tror på. och där tiden inte skulle ge mig den där panikkänslan som jag inte kan hantera. Men vad spelar det för roll att jag tror på behandling när kommunen inte verkar göra det? Att efter ansökan dessutom behöva vänta 5-6 veckor på ett besked är inte riktigt vad jag skulle kalla humant.

Det är nedslående att sedan en tid tillbaka läsa på kommunens hemsida: För att minska kostnaderna och för att följa kommunens riktlinjer som bland annat säger att personer i största möjliga mån ska finnas kvar i sitt naturliga sammanhang, kommer socialtjänsten att utveckla den vård och behandling som ges på hemmaplan. Och studerar man ett av de två styrdokument för Örebros narkotikapolitik 2004-2006 står följande: Direktiven i missbruksarbetet har ett stort fokus på en minskning av institutionsplaceringar och en utveckling av de egna resurserna för att avhjälpa problem på hemmaplan.. Dessa rader sammanfattar nog de vackra orden och visar S-märkt narkotikapolitik i praktiken, mindre resurser till missbruksvård och fokusering på öppenvård och färre behandlingshemsplaceringar. När jag läser de raderna dör hoppet allt mer ju närmare beslutsdatum jag kommer.

Det blir visserligen lite märkligt när man hittar ansvarig minister Morgan Johanssons rader i Aftonbladet 2002-10-31: Antalet platser i institutionsvården minskade från cirka 4 500 år 1990 till 3 500 år 1999. Samtidigt byggdes öppenvården - som är betydligt billigare - ut. Det förefaller som om kommunerna valde att möta en ökande skara missbrukare med att försöka pressa kostnaderna genom billigare insatser. Resultatet är inte oväntat: dödligheten bland missbrukarna ökade kraftigt under 1990-talet och de som till slut kom till en institution var vid avsevärt sämre hälsa. Undrar om någon politisk motståndare kunde ha uttryckt resultatet av S-märkt narkotikapolitik på bättre sätt?

En av Morgan Johanssons satsningar är Mobilisering mot narkotika, där har ett antal miljoner hamnat. Örebro har blivit utsett till en av fyra modellkommuner för att arbeta fram en fungerande vårdkedja där det ofta talas om samarbetet mellan socialtjänst och landsting. Örebros S-kommunalråd Carina Dahl säger i och med det i en intervju Med den samverkan vi har med landstinget, kan vi komma långt med öppenvården. Örebro ligger redan långt framme, men nu har vi också samordnat och strukturerat arbetet. Kommunen och landstinget har en stark vilja till utveckling av vård och behandling, baserad på forskning.

Personer som söker hjälp mot missbruk ska kunna få det på hemmaplan. En av kommunens tjänstemän inom socialtjänsten förtydligar satsningen med Vi vill med projektet Mobilisera mot narkotika få en långsiktig och hållbar utveckling av öppenvården. För den som hade hoppats att det skulle vara slut med kortsiktigt billiga lösningar är det ju lite märkligt att Örebro får hjälp av regeringen att fortsätta den politik som jag tycker har bidragit till att stjäla ett år till av mitt liv. Men det är ju Socialdemokraterna som bestämmer på båda nivåerna så det utvalda Örebros politik måste ju vara de vackra orden omsatt i praktiken.

Finns det verkligen någon mer än Carina Dahl och övriga S-politiker i Örebro uppbackade av Vänsterpartiet, samt Björn Fries kanske, som tror att det är en effektiv vård och att en tung missbrukare kan få tillräckligt med input för att långsiktigt bryta ett destruktivt missbruk med hjälp av öppenvård?

Forskningen däremot vet en del. SBU, den myndighet som granskar metoder som används i vården, har vid en jämförelse mellan öppenvård och institutionsvård konstaterat: För narkotikamissbrukare vet man att sluten vård leder till att den sociala funktionen blir bättre och att behandlingskontakten upprätthålls längre. Institutionsbehandling ger även bättre resultat för de narkotikamissbrukare som är psykiskt sjuka. En annan forskningsrapport, av Anette Skårner vid Göteborgs Universitet, slår fast att För att drogfriheten skall bli bestående måste man definitivt riva broarna till missbrukarvärlden och komma in i en ny social gemenskap.

Likaså utgör ensamhet och funktionslöshet i det nya drogfria tillvaron en starkt försvårande omständighet för ett drogfritt liv. Bygger man grunden för drogfritt liv enklast ensam hemma eller på ett behandlingshem? Jag undrar på vilken forskning som Socialdemokraterna bygger sin politik på med en i stort sett total och ensidig satsning på öppenvård inom socialtjänstens regi? Det hade räckt med att läsa några rapporter från Mobilisering mot Narkotikas hemsida för att inse att det oftast inte är en framgångsrik väg med öppenvård vid tungt missbruk. Och de flesta som söker hjälp borde väl vara inne i ett tungt missbruk, varför skulle man annars söka hjälp?

Den nuvarande narkotikapolitiken ger upphov till en mängd frågor. På den lokala nivån undrar jag hur Örebros kommunalråd Carina Dahl resonerar kring fokus på öppenvård och vilken forskning som ligger bakom den satsningen? Anser Carina Dahl att den politik som Socialdemokraterna gick till val på verkställs i Örebros styrdokument som berör missbrukarvården och den vård som erbjuds de missbrukare som söker hjälp? Hur många döda missbrukare i Örebro är acceptabelt för att hålla nere kostnaderna?

Landstingsrådet Marie-Louise Forsberg-Fransson skulle jag vilja fråga om det är Socialdemokratisk missbrukarvård att erbjuda en person med dubbeldiagnos enbart urinprov och jobbtips som vård? Minister Morgan Johansson skulle jag vilja fråga hur det kommer sig att Björn Fries aktiviteter med modellkommuner kan legitimera det som du själv säger kostar liv. Är människoliv inte viktigare än att sänka skatten eller hålla budgeten, eller vad det nu är som driver Örebro att enbart driva en satsning på billig öppenvård? Likaså undrar jag med tanke på den senaste statistiken med nya rekord av antalet döda narkomaner, hur många döda är acceptabelt innan regeringen gör något konkret?

Statsminister Göran Persson skulle jag vilja fråga varför du i ditt Björkvik-tal i år, och i det dokument med 121 punkter som ni skrivit tillsammans med V och Mp, enbart talar om ökad vård för unga missbrukare? Från vilken ålder är det ointressant att rädda en människa från missbruk och för tidig död? Är alla tre partierna överens om någon ålder?

Som avslutande fråga, när du läser min berättelse om S-märkt politik omsatt i praktiken i kommun och landsting, skäms du inte att stå och tala om solidaritet och skäms du inte över hur dina vackra ord omsätts i praktiken? När införde regeringen 3-strikes-and-out inom vården, hur många kontakter får man ha i sin journal innan man åker ut?

Jag tycker att det är intressant vad som hänt med ordet Solidaritet som jag minns från barndomens S-kongresser. Jag känner inte igen den. Jag skulle gärna träffa alla er omnämnda politiker för att prata vidare om de här frågorna. Ställer ni upp? Fast det är klart, vi har kanske bara har t.o.m. den 25 november på oss.

För den 25 november avgör socialnämnden om jag ska få någon vård och om jag får de 6 månader på behandlingshem. Vilket jag är helt övertygad om att jag behöver. 6 månader kommer visserligen att kosta skattebetalarna ett par hundra tusen, men att be om något annat vore att svika mig själv och vad kostar inte en aktiv missbrukare samhället? Som det verkar nu kommer det bara att bli ytterligare ett S-märkt svek och jag förstår egentligen inte varför jag orka kämpa.