Vilseledande om
darwinismen

Darwinismen påstås med automatik legitimera ett samhälle där svaga får skylla sig själva, och såväl välfärdsstat som mer radikala försök att omvandla samhällen i socialistisk riktning sägs vara dödsdömda på förhand. Lamarckismen däremot, som öppnar möjligheten för att förvärvade egenskaper också kan ärvas och föras vidare till vidare generationer, ser Gilly däremot som en mer progressiv lära än den förkastliga darwinismen.

Som aktiv forskare med evolutionsbiologi som huvudintresse tar jag mig för pannan när jag läser Gillys extremt vinklade och obalanserade karakteristik av darwinismen, dess historia och ställning inom dagens naturvetenskap.

Att bemöta Gillys resonemang i detalj medger inte utrymmet här, men i korthet så kan det sägas att ingen av de exempel på miljöeffekter och icke-genetisk nedärvning som Gilly tar upp på något sätt motsäger den darwinistiska evolutionsteorin.

Missriktad kritik

Faktum är att Gilly argumenterar mer mot Gregor Mendels ärftlighetsteori snarare än Darwin. Darwin själv kände inte till ärftlighetslagarna, men utgick från att det fanns en ärftlig likhet mellan föräldrar och deras avkomma, vilket i sin tur var en förutsättning för evolution genom naturligt urval.

Det naturliga urvalet, inte ärftlighetslagarna, är kärnan i den darwinistiska evolutionsteorin. Mendels ärftlighetslagar, som alltså Gilly inte gillar, säger egentligen bara att egenskaper som en individ förvärvar under sin livstid (till exempel läsförmåga) inte kan föras vidare via arvsmassan till efterföljande generationer. Detta är något som torde vara självklart för de flesta med en elementär naturvetenskaplig utbildning.

Jag har också personligen svårt för att se hur man ideologiskt kan ha invändningar mot att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt. Att det naturliga urvalet existerar och är en viktig förändringskraft i naturen är inte mer ideologiskt frånstötande för mig än att min frihet att röra mig på jorden begränsas av gravitationskraften.

Starkt empiriskt stöd

Att den darwinistiska modellen har blivit allmänt accepterad och överlevt sedan Darwins död beror framförallt på att den har ett starkt empiriskt stöd, från såväl observationer i naturen såsom experiment i laboratoriet.

Vetenskapliga observationer och experiment från olika discipliner som ekologi, genetik, paleontologi, fysiologi och dagens moderna molekylärbiologi har generat en mängd data som visar att det naturliga urvalet är den viktigaste drivkraften för adaptiva evolutionära förändringar i naturliga djur- och växtpopulationer, det vill säga förändringar av organismerna som gör dem mer anpassade till sin mijö.

Dessa förändringar kan vi studera här och nu, och darwinismen är således ingen ideologisk konstruktion eller nyliberal konspiration i syfte att förtrycka arbetarklassen, vilket Gilly antyder. Tvärtom är det naturliga urvalet, liksom de mendelska ärftlighetslagarna, accepterade som vetenskapliga "fakta" (i den mån det finns några säkra fakta överhuvudtaget) i lika hög grad som den heliocentriska världsbilden, Big Bang eller att arvsmassan är en dubbelspiralsmolekyl som vi förkortar DNA.

Ideologiskt färgad vetenskap

Gilly gör sig alltså skyldig till det berömda. s k ideologiska felslutet när han uttrycker sin förhoppning om en renässans för lamarckismen och en tillbakagång för darwinismen.

Med det ideologiska felslutet avser jag att Gilly förespråkar en teori (lamarckismen) för att den förefaller honom mer ideologiskt aptitlig före en annan teori (darwinismen) som han uppfattar som farlig eftersom den strider mot hans människosyn.

Nu är det ju egentligen ointressant vilken av dessa teorier som ideologiskt faller Gilly i smaken, det intressanta är ju hur fruktbara de båda teorierna är och hur pass bra de klarar av att förklara fenomen i naturen.

Faktum är att medan det finns en överväldigande mängd bevis för det naturliga urvalets existens och betydelse i naturen, liksom för Mendels ärftlighetslagar, så finns det inte ett enda exempel på sann lamarckistisk nedärvning. Inget av de exempel Gilly räknar upp strider på något vis mot Darwins urvalsprincip.

Den oskyldiga lamarckismen

Vidare är lamarckismen inte så ideologiskt oskyldig som Gilly gör gällande. Om darwinismen (oförtjänt, enligt mig) får skulden för att ha missbrukats inom rasbiologin och av nyliberala debattörer, så är det väl också rimligt att påpeka Josef Stalin var en entusiastisk förespråkare för lamarckismen. I Stalins ideologiska vision för Sovjetunionen ingick drömmen om att skapa "den perfekta människan", en totalt ideologiskt formbar sovjetmedborgare.

Stalin såg den mendelska genetiken som en ideologisk fiende och en borgerlig ideologisk konstruktion, eftersom tanken att det genetiska arvet inte kunde styras stred mot visionen av den totalt formbara människan.

Stalin lät därför deportera många av de framgångsrika ryska genetikerna till Sibirien, och utnämnde den vetenskapliga medelmåttan Lysenko till Sovjetunionens chef för ärftlighetsforskningen. Lysenko trodde, liksom Lamarck, att förvärvade egenskaper kunde ärvas och försökte bl. a omsätta dessa teorier i praktiken genom att starta stora potatisodlingar i Sibirien.

Tanken var att potatisen skulle "förvärva" köldtålighet på några få generationer, och dessa förvärvade egenskaper skulle sedan föras vidare, till gagn för det ryska jordbruket. Nu fungerade inte dessa experiment, eftersom naturen hade den dåliga smaken att följa de borgerliga mendelska ärftlighetslagarna, och inte Lamarck, Lysenko och Stalin.

Följdaktligen innebar dessa experiment bortkastad tid, möda och pengar. Som en följd av Lysenkos ideologiska vansinne svalt tiotusentals sovjetmedborgare ihjäl på grund av livsmedelsbrist när det sovjetiska jordbruket slutade fungera.

Det spelade nämligen ingen roll att Stalin och Lysenko av ideologiska skäl inte gillade de mendelska ärftlighetslagarna, de råkade faktiskt vara de som fungerade i naturen.

Bådas lika skuld

Exemplet med Stalin och Lysenko visar också att även en "progressiv" naturvetenskaplig teori (i den mån man ska sätta ideologiska etiketter på sådana teorier överhuvudtaget) som lamarckismen ar orsakat minst lika stort mänskligt lidande som den mer "konservativa" teorin, som Gilly påstår att darwinismen är.

Den lysenkoistiska och stalinistiska drömmen om en totalt ideologiskt formbar människa som helt och hållet påverkas av miljön, är en minst lika totalitär dröm som den mer socialidarwinistiska idén att människan styrs till 100 procent av sitt biologiska arv.

I verkligheten är människan och alla andra organismer influerade av såväl det biologiska arvet som miljön och interaktioner mellan generna och miljön. Detta är numera välkänt, och ingenting som dagens evolutionsbiologer och darwinister skulle ha någon invändning mot.

Kartritaren och verklighten

Gilly har en specifik önskan om hur verkligheten bör se ut: darwinismen är följaktligen ideologiskt osmaklig eftersom den påstås vara oförenlig med Gillys verklighetsbild. Därför måste darwinismen vara fel, eftersom annars legitimeras såväl biologism som nyliberalism, som Gilly är rädd för.

För min egen del är detta inget som helst problem. Jag, liksom majoriteten av mina evolutionsbiologiska kollegor som tror på darwinismen, står till vänster på den politiska skalan. Jag och mina forskningskollegor har inga problem att acceptera darwinismen som en fruktbar vetenskaplig teori som är väl empiriskt belagd, men vi klarar ändå av att samtidigt ändå hysa politiska ideal om ett rättvisare och mer jämlikt samhälle.

Biologi och ideologi inte samma sak

Orsaken till detta är ganska enkelt: darwinism och evolutionsbiologi är naturvetenskapliga teorier om hur verkligheten är, inte hur den bör se ut.

"Varat" och "börat" ska alltså hållas isär från varandra. En vetenskaplig teori som den neodarwinistiska evolutionsbiologin är enbart en deskriptiv teori, inte en normativ lära om hur samhället bör organiseras. Gilly gör sig alltså skyldig till samma felaktiga slutsats om darwinismen som rasbiologerna och Lysenko.

Darwinismen legitimitet bland socialister

Avslutningsvis vill jag bara uttrycka min förvåning och frustration över att Gilly, och tyvärr alltför många andra på vänsterkanten är så negativ inställd till Darwin och darwinismen. Ofta utmålas darwinismen som en slags förtäckt högerideologis som får skulden för allt kapitalistiskt elände i världen.

Har det alltid varit så, och måste det framförallt alltid fortsätta att vara så? Svaret är nej. Tidigare socialistiska tänkare som Karl Marx, Friedrich Engels och botanikprofessorn i Lund i början av 1900-talet Bengt Lidforss beundrade samtliga Darwin.

Marx och Engels såg till och med Darwins evolutionsteori som en naturvetenskaplig motsvarighet till deras egna teorier om det mänskliga samhällets utveckling.

Karl Marx skickade följdaktligen en dedicerad kopia av Kapitalet till Darwin. I mer modern tid har djurrättsfilosofen Peter Singer försökt återupprätta darwinismens rykte inom vänstern i sin bok A Darwinian Left.

Det är ingen naturlag att högern ska ha monopol på Darwin och darwinismen. Det går nämligen alldeles utmärkt att kombinera en övertygelse om darwinismens empiriska förklaringskraft med en socialistisk övertygelse om alla människors lika värde.

Gillys kritik säger betydligt mer om hans egna fördomar och ideologiska skygglappar mot Darwin och darwinismen än det säger om darwinisimens giltighet som naturvetenskaplig teori.