Inför valet till EU-parlamentet mobiliserar rasistiska partier som Sverigedemokraterna (SD) och Nationaldemokraterna. Man sneglar på rasistiska partier nere på kontinenten som numera är en etablerad kraft i politiken. SD tror själva att de kommer att ta ett mandat. Jag tror att det finns all anledning till att känna oro för att de kan uppnå sina mål.

Det är omöjligt att veta exakt hur många röster som krävs för att få ett mandat. Om vi utgår från att valdeltagandet blir lika lågt som i senaste EU-valet, 38,8 procent, och att man får ett mandat om man kommer över fyraprocentsspärren krävs det ungefär 105 000 röster för att få ett mandat. Är detta då möjligt? I ett vanligt riksdagsval hade det knappast varit detta. Men eftersom valdeltagandet är så lågt är det tyvärr ingen omöjlighet. I riksdagsvalet 2002 fick SD nästan 80 000 röster. Jag har nyligen varit nere i Skåne. Där satsar SD offensivt med reklam i kollektivtrafiken, hushållsutskick och annonser i dagspressen. Propagandaoffensiven är delvis finansierad av den rasistiska och antisemitiska mångmiljonären, belgiern Bernard Mengal. Risken är därför stor att de lyckas mobilisera sina väljare.

Frågan om SD kommer in i EU-parlamentet står egentligen och faller med om valdeltagandet blir högre eller lägre än 1999. Blir det lägre är risken stor att de faktiskt kommer in. Då behöver de sannolikt färre än 100 000 röster. De flesta opinionsundersökningar spår rekordlågt valdeltagande. Och med lägre valdeltagande krävs färre röster för att lägga beslag på ett EU-mandat. Till detta ska läggas att vissa krafter på vänsterkanten och inom Nej till EU-kretsar manar till röstbojkott. Jag frågar mig bara, vilka vinner på detta? EU-motståndet? Knappast. I senaste valet röstade endast 38,8 procent. I valet 1995 var siffran 42 procent. Detta har knappast hindrat EU:s utveckling mot en superstat. I en intervju nyligen hävdade Göran Persson att det inte fanns något samband mellan lågt valdeltagande och ett lågt förtroende för EU-projektet. Han tog Finland som exempel, där ännu färre än svenskarna röstade i senaste EU-valet (31 procent), men där stödet för EU är relativt stort (i alla fall enligt Persson). Hur gärna man än skulle önska det är det långt ifrån säkert att en röstbojkott sänder de signaler som man själv vill att den ska göra.

Framför allt vinner den antirasistiska kampen inget på en röstbojkott. Skulle SD vid sidan av sina 50-tal kommunala mandat nu också etablera sig i EU-parlamentet så skulle detta vara ett av de största bakslagen för den antirasistiska rörelsen på mycket länge. Det ger inte bara en politisk och medial plattform för att kunna satsa på ett genombrott i riksdagsvalet 2006, utan också rejäla ekonomiska resurser för en sådan satsning. Möjligheten att gå från ett litet obetydligt parti till att kunna sätta en del av dagordningen, förflytta fokus i debatten och bli en normaliserad kraft är stor - det är bara att titta på exempelvis Danmark och Dansk Folkeparti för att se detta. Jag tycker att varje antirasist har en skyldighet att göra allt i sin makt att stoppa de rasistiska partiernas framfart. Både i den aktiva kampen utanför parlamentet men också i själva valhandlingen.

Dessutom tycker jag att man ska fråga sig om det inte också av andra skäl är bättre att rösta på krafter som aktivt kommer att kämpa emot EU:s utveckling mot ett Fort Europa, som vill avveckla Europols och Schengens integritetskränkande register och vill avskaffa EU:s lista över så kallade terroristorganisationer. Detta är inte minst viktigt idag när allt fler partier talar om vikten av hårdare kamp mot brottsbekämpning och överstatliga beslut i juridiska frågor.

Vill man verkligen mena allvar med att stoppa rasisternas frammarsch och förhindra en allt repressivare politik på EU-nivå bör man nog se till att rösta den 13 juni.