Rejäla lönelyft för
välfärden

Äntligen diskuteras de växande klassklyftorna rejält både i Aftonbladet och runt fikaborden. Direktörernas gigantiska lönelyft vägs mot arbetarnas blygsamma ökningar. Upprördheten är med rätta stor.

Tyvärr börjar diskussionen i fel ände. LO-ledningen anklagar direktörerna för bristande samhällsansvar för att de kräver stora löneökningar. När det i själva verket är LO-ledningen som uppvisar bristande samhällsansvar genom att INTE kräva stora löneökningar för sina medlemmar.

Grundproblemet i den svenska ekonomin är att vinsterna är för höga och lönerna för låga. De som vinner på detta är inte i första hand direktörerna utan storföretagens ägare. Det är här dragkampen står. Mellan kapitalägare och anställda. Antingen kan vinsterna bli höga eller lönerna höga. Att garantera det senare är fackets uppgift.

Den samlade produktionen i företagen används till vinst åt ägarna och lön till de anställda. Det är viktigt att se till vad lön och vinster används till för att se hur det påverkar hela samhällsekonomin.

Löner kan gå till konsumtion (köpande av saker), sparande eller till det offentliga (staten) i form av skatter. Vinster kan gå till aktieutdelning, samlas på hög för att öka företagets förmögenhet eller till investeringar.

Alltså leder höga löner och låga vinster till en hög konsumtion där en stor del av de produkter företagen producerar konsumeras. Då skapas i sin tur en positiv cirkel där företagen blir ännu rikare och därmed blir de anställda ännu rikare genom ytterligare utrymme för löneökningar.

En höjd konsumtion leder också ofta till att företagen måste nyanställa för att möta den ökade efterfrågan.

Detta bevisas av statistik från Statistiska Central Byrån (SCB). Från 1950 fram till slutet av 1970-talet hade Sverige en rätt unik utveckling. Av den samlade produktionen i företagen gick alltmer till lön och allt mindre till vinst. Eftersom facket krävde högre löner, och strejkade om de inte fick som de ville. 1950 gick ungefär 50 procent till lön, 1960 60 procent och 1970 nästan 70 procent. BNP:n ökade då med i genomsnitt 3,3 procent. Både den privata och offentliga konsumtionen ökade. Samtidigt investerades 22 procent av det samlade produktionsvärdet.

BNP mäts i fasta priser. Det finns ingen inflation (värdeminskning av valutan) i siffrorna som skulle kunna lura oss att tro att vi producerar mer än vi gör.

Från 1970-talet börjar vinstandelen stiga och samhällsekonomin gå allt sämre. BNP:n har bara ökat med i medeltal 1,6 procent. Den privata konsumtionen har ökat mycket lite och den offentliga har till och med minskat. Och bara 18 procent av produktionsvärdet har investerats. Istället har allt mer gått till spekulation och privat förmögenhet.

De ökade vinsterna och de minskade lönerna har gjort svenska staten urfattig. Detta eftersom Sveriges skattesystem är byggd på hög beskattning av arbete och konsumtion samt låg beskattning av företag och kapital. Sedan 1981 har svenska staten förlorat 370 miljarder på ökad vinstandel enligt SCB. Det motsvarar nästan hela ökningen av statsskulden.

Vad som behövs för att få ekonomin på rätt väg igen och få in mer pengar till stat, företag och privatpersoner är alltså rejäla löneökningar. Rejäla löneökningar i den privata sektorn möjliggör via ökade skatteintäkter rejäla löneökningar i den offentliga sektorn. Ökade inkomster till staten möjliggör också satsningar på barn, ungdomar, pensionärer, arbetslösa och sjuka.

Och det handlar om stora pengar som skulle kunna tillfalla oss löntagare. Enligt Månadens affärer gick Sveriges 26 största storföretag 1996 med ett resultat på 140 000 kronor per anställd. År 1998 gjorde näringslivet en bruttovinst på 502 miljarder kronor (Enligt Konjunktur Institutet, Konjunkturunderlag).

Vi i syndikalisternas fackförening, Sveriges Arbetares Centralorganisation, är beredda att ta vårt samhällsansvar. Därför ställer vi i våra löneförhandlingarna krav på rejäla lönelyft. Vi uppmanar LO att göra gemensam sak med oss.

Visserligen kommer LO-ledningens radikala uttalanden nu alldeles efter att nya kollektivavtal redan slutits för de flesta yrkesgrupper med låga löneökningar och fredsplikt. Men än är det inte försent att kräva mer av kakan till löntagarna. Om LO-ledningen är intresserad av att förbättra ekonomin för vanligt folk och samarbeta med oss syndikalister.

Då kan vi i SAC-syndikalisterna begära nya löneförhandlingar och om de strandar varsla om strejk. Sedan är det bara för LO att varsla om sympatistrejk, sympatistrejker omfattas inte av fredsplikten.