"Denna internationella valutaspekulation är i dag ett hot mot den stabila, hållbara utveckling vi alla vill ha "skriver Lars-Olof Karlsson från Attac i Göteborg. "För att gynna en stabil utveckling måste spekulationen stävjas. En Tobinskatt vore ett sätt"

Den utvecklingsväg ekonomins globalisering har tagit sedan murens fall har lett till alltmer ojämlika styrkeförhållanden mellan rika och fattiga länder, mellan transnationella koncerner och spirande lokala företag. Valutaspekulationen gör det ekonomiska fundamentet instabilt. Demokratiskt valda politiker får allt mindre att säga till om. Det är detta alltfler människor världen över nu börjar protestera mot.

För var det handlar om är rättvisa. Rent spel. Lika villkor. Neoliberalismen propaganda går ut på att detta uppnår man om marknadskrafterna får spela fritt. Det vill säga utan inblandning av politiska hänsyn. Men "fri" har frihandeln aldrig varit. Inte heller velat vara. Hård konkurrens- och patentlagstiftning är bara ett par exempel på regleringar marknadens egna aktörer kräver att politiska institutioner ska upprätthålla. För att rättvisa villkor ska gälla företagen emellan.

Men samma spelregler för alla innebär inte automatiskt att matchen är rättvis. I dag är hälften av världens hundra största ekonomier företag. Multinationella företag skulle kunna köpa länder. Via lobbygrupper och sina länders regeringsrepresentanter styr de i praktiken utformningen av regelverken för den globala ekonomin - i Internationella Valutafonden, Världsbanken och Världshandelsorganisationen WTO. Formellt sett har alla länder här samma röst. Realpolitiskt väger förstås USA, Japan, EU eller Kanada mycket tyngre än, säg, Tanzania, Zambia, Filippinerna eller Costa Rica. Och på den internationella marknaden är förstås ett multinationellt företag som McDonalds mångdubbelt starkare än ett lokalt livsmedelsföretag i något land i Afrika eller Asien.

Det är som att ställa italienska proffslaget Lazio mot ett svenskt pojklag i division sex i en match med Sven Göran Eriksson som domare. Alla kan hävda att reglerna är de samma för båda lagen, men ingen skulle mena att det var en rättvis match.

Länder i väst har byggt upp sina industrier under decennier bakom tullmurar. Samma rätt måste fattiga länder få i dag, sedan de blivit befriade från kolonialismen. Det här är ett krav som drivs av många regeringar och enskilda organisationer i tredje världen. Men kravet innebär inte att de skulle isolera sig från världshandeln. Tvärtom. Det innebär att de vill delta i världshandeln - men på lite mer rättvisa villkor.

Många länder, främst i Syd- och ostasien, har de senaste åren lyft sig ur den värsta fattigdomen. Detta skedde med aktiv styrning från respektive länders regeringar. När så Asienkrisen slog till i början av 90-talet, berodde den på att valutahajar spekulerade ner ländernas valutor - inte på det faktum att regeringarna hade styrt utvecklingen.

Denna internationella valutaspekulation är i dag ett hot mot den stabila, hållbara utveckling vi alla vill ha. Spekulationen omsätter 1 800 miljarder US-dollar - om dagen! Den utgör 95 procent av samtliga valutatransaktioner världen över. Detta är ett resursflöde som flyter i en sfär för sig - frikopplad från den produktiva internationella handeln med varor och tjänster. Det är också en spekulation som dagligen kan hota krossa svaga samhällens ansträngningar att börja bygga sitt land, genom att spekulera mot dess valuta.

För att gynna en stabil utveckling måste den här spekulationen stävjas. En Tobinskatt vore ett sätt. Eftersom alla valutatransaktioner registreras hos länders centralbanker, är det administrativt fullt möjligt att ta ut skatten. Inkomsterna från den skulle sedan förslagsvis kunna - via FN:s organ för handel och utveckling, UNDP - utnyttjas för fattigdomsbekämpning. En uppskattning ger vid handen att en så låg skattesats som 0,1 procent skulle generera 100 miljarder dollar per år. Det är dubbelt så mycket som världens samlade bistånd på årsbasis i dag.

För att de fattiga länderna ska kunna delta rättvist på världsmarknaden, måste också deras enorma skulder skrivas av. Hade det gällt rent affärsmässiga förhållanden, vore skulderna redan borta. Vem vill handla med någon som inte har pengar att betala för varorna? Sådan var segrarmakternas attityd gentemot Tyskland efter andra världskriget; tillväxt i tysk ekonomi skulle gynna ententens egna näringsliv och därför ställde man inte hårdare krav än att Tysklands ekonomi skulle orka återhämta sig. De skuldsatta fattigaste länderna i dag har skyhögt hårdare villkor för sin skuldsanering än Tyskland hade. Så hårda att t.o.m. IMF och Världsbanken i dag medger att de måste lindras.

Vi lever i en värld där den reella makten alltmer flyttat från politiska institutioner och in till företag, banker, finansinstitut. Men det är också en utveckling alltfler världen över börjar protestera mot. Thirld World Network i Malaysia, Focus on Global South i Thailand, bonderörelsen Via Campesina, liksom 50 Years Is Enough, Friends Of The Earth, Attac, Jubel 2000, är bara några organisationer i den här globala rörelsen. Alltfler människor har tröttnat på att deras valda politiker inte kan fatta de beslut folket röstat fram, av hänsyn till att "marknaden skulle reagera negativt".

Alternativet till marknadens diktatur är en global by där hållbar utveckling är det överordnade målet. Den frihandel och ekonomiska tillväxt som behövs för att skapa välstånd för alla är underordnad demokratiskt valda politikers vilja. Olika samhällen inom denna global by utvecklar diversifierade ekonomiska system utifrån sina egna kulturella traditioner.

Tre goda steg vägen mot denna globala by är att införa en Tobinskatt, sanera de fattiga ländernas skulder och att avskaffa skatteparadisen.