Släpp feminismen till
borgarna

I en artikel på Yelah 6 februari anklagar Stéphanie Green och Mattias Jansson vänstern för att vara sexistisk. De hävdar att kvinnorna får för lite utrymme och att de marginaliseras till att bli något man knullar efter en hård dag på barrikaderna. Jag vill tvärtom hävda att tjejerna är minst lika duktiga på att kämpa, och att deras slutsatser kommer ur en snäv syn på klasskamp. Vidare hävdar jag även att feminismen riskerar att utnämna fel fiender. Det är nämligen inte arbetarmännen som sänker kvinnornas löner, utan kapitalet.

Vänstern behöver inte den feministiska analysen

Stéphanie och Mattias hävdar att vänstern behöver feminismen; utan den blir vi bara bli en klubb för vita män. Jag vet inte hur de har kommit fram till några sådana slutsatser, men jag betraktar mig åtminstone som ”vänster” för att jag vill alliera mig med andra lönearbetare. Då spelar kön, sexuell läggning och etnicitet ingen som helst roll. Att blanda in begrepp som ”feminism” och ”antirasism” blir därmed överflödigt.

Alla socialister inser att splittringar av klassen står i direkt motsättning till vår övergripande ambition; att överhuvudtaget slippa ha något lönearbete att bråka om.

Klasskamp är mer än antifascism

Kanske stämmer det som de säger, att killar förväntas vara macho och slåss med nazister, för att sedan bli omplåstrade av sina flickvänner när de kommer hem. Frågan är bara om det är så förskräckligt.

Jag törs inte heller slåss med nazister, men känner mig inte oviktig för det. Slagsmålen och antifascismen är än så länge begränsat till några få subkulturella sammanhang (tack och lov!). Klasskampen pågår däremot överallt, och först och främst på arbetsplatsen. Det är också där vi måste utveckla den. Vad några hundra antifascister har för förhållande till sina pojk- respektive flickvänner blir således helt ointressant i sammanhanget.

Klasskamp, inte självterapi

Stéphanie och Mattias begår misstaget att betrakta klasskampen som någonting fristående allt annat, en fritidssyssla. Om det blir jobbigt att gå på organisationsmöten, blir det jobbigt att bedriva klasskamp. På så vis ger de ett fåtal, ofta sektliknande organisationer patent på kampen.

Patentet leder i sin tur till att ”vänstern” ensam tror sig kunna stärka klassens position. Vi blir alltså hjältar; ett ideal man ska uppnå. Därmed får både feminismen och antirasismen helt plötsligt en självterapeutisk uppgift. Vi ordnar studiecirklar om hur vi förtrycker varandra, istället för att utveckla vår praktik och agera inom klassen.

Även om den vite mannen är norm för hur en arbetare ska vara i våra organisationer, innebär det knappast att den kvinnliga lönearbetaren ser det likadant. Hon utgår rimligen från sin egen situation, precis som alla andra. Arbetar man då inom ett kvinnodominerat yrke, blir den typiske arbetaren för henne sannolikt också en kvinna. Visst, hon kanske inte går med i AFA, Attac eller närmsta LS. Däremot knyter hon antagligen informella kontakter och utarbetar informella strategier, något som är minst lika viktigt.

Lönearbetet är kärnan till vår verksamhet

Nu hävdar jag som sagt inte att skenmotsättningar grundat i rasism, sexism och nationalism inte finns. Tvärtom är de vanliga, och måste bekämpas. Den kille som inte ser på sina kvinnliga lönearbetare som sina likar är ett problem man måste ta itu med. Men inte för att feminismen är ett ideal, utan för att sexismen är ett hinder för vår gemensamma frigörelse.

Viljan att slippa lönearbete måste alltså vara kärnan i vår verksamhet, överordnat allt annat. Könskampen blir då orimlig, eftersom den bygger på illusionen att kvinnor eller män skulle vara gemensamma intressegrupper i den materiella rörelsen. Tanten i Svenskt Näringsliv får aldrig bli arbetarens allierade; inte ens om hon är homosexuell, neger, invandrare, handikappad och muslim på samma gång.

Kapitalismen kommer alltid att skapa falska gemenskaper och konflikter för att hantera sina kriser. Sexism, rasism, homofobi och fotbollshuliganism ger alla uttryck för det. Vår uppgift är inte att lösa dessa kriser, utan att avskaffa kapitalet. Att det skulle vara vår enda möjlighet för jämlikhet kan låta cyniskt och hårt, men egentligen är det en insikt som borde ge hopp om framtiden. Oavsett kön.