Förenklad bild av
motsättningar

Det största problemet sker när Pontus Lennartsson benar upp motsättningen mellan feminismen och socialismen. Där framstår socialismen som en allt igenom oproblematisk gemenskap och det klassamarbete han anklagar feminister för, och som det formligen kryllar av genom socialismens historia tas aldrig upp. Den socialistiska historien är fylld av motsättningar.

Historien har sin gång från hätska åsiktsskilnader mellan Michail Bakunin och Karl Marx i första internationalen, Emma Goldmans kritiska skrifter mot ett tidigt Sovjetunionen, till dagens utomparlamentariska rörelser i kontrast till den nutida socialdemokratins förnekande av samhällsklasser. Sammanlagt är de en gigantisk vattendelare inom den brokiga samling som i slutändan bara delar socialismen till namnet.

Angriper ett spöke

Istället för att se den mångfald uttryck kvinnorörelsen historiskt har stått för, och den klassinriktade feminismen som en tillgång, missförstår Pontus sammanhangen och angriper ett spöke. Just detta visar på en stor stor teoretisk inkonsekvens från Pontus sida.

För lika lite som det finns en enda socialistisk grundsyn, så finns det en enda feministisk. Eftersom ingen socialistisk feminist förespråkar samarbete med "tanten på svenskt näringsliv", så kan bara slutsatsen vara att Pontus saknar grundläggande kunskaper om det han tar sig för att kritisera. Den socialistiska feminismen, den afroamerikanska och anarkafeminismen, ja alla framträdande oppositionella röster som existerat jämsides med den liberala feminismen är som bortblåsta i Pontus värld.

Identitetsrörelser är klassrörelser

När Pontus ska komma med en lösning på problemet ser han en verklighetsrelaterad klassrörelse som fokuserar på huvudmotsättningen mellan kapital och arbete. Feminismen likställs med könskamp och klassamarbete. Men här bör vi tänka på att även identitetsrörelser är klassrörelser i sin vida definition.

När homosexuella kvinnor och män bryter mot normer luckras statens konservativa familjepolitik upp. När kvinnor kräver plats i fackföreningar och på arbetsplatsen blir arbetarrörelsen starkare och när kvinnojourer tar plats äts bilden av kvinnomisshandel som ickeproblem upp. Dessa rörelser hotar kanske inte kapitalet till sin grund, men de vittnar alla om någonting som riskerar att gå förlorat om man bortom all sans vägrar att se något annat som framåtsyftande än en abstrakt kamp mot kapitalet. Olika mänskliga ansikten som kräver värdighet. Att förkasta detta vill jag ändå argumentera är just cynism och inget annat.

Verklighetsfrånvänt om kontraproduktivitet

Ambitionen att öppet se den verklighet som finns på arbetsplatserna som Pontus argumenterar för är det inget fel på. Men det är verklighetsfrånvänt att betrakta all verksamhet som inte i sin helhet konfronterar kapitalismen som kontraproduktiv. Hur många småstrejker exempelvis kan sägas göra det? Ofta handlar det om att skaffa sig bättre villkor helt enkelt, något som väldigt få feminister eller socialister torde motsätta sig.

Att bara se en enda "huvudmotsättning" och med den sluta ögonen för exempelvis relationen mellan klass, kön och etnicitet är ett stort steg tillbaka. Det betyder inte att frihetliga socialister ska vara självutnämnda hjältar som introvert navelskådar sig själva istället för att föra en offensiv verksamhet på basnivå. Att människor blandar olika begrepp och inte utgår ifrån socialismen som idétradition är heller inget egentligt problem. Det är innehållet i de sociala rörelserna som är det viktiga. Där andra motsättningar och maktordningar än de ekonomiska förhållandena kan vara utgångspunkten för sociala rörelser och kamper minst lika viktiga som att vi vill bort från den förhatliga utsugningen av arbetarklassen.

Jag vill med det argumentera att en enkel marxistisk klassanalys som stannar vid att förminska det borgerliga samhället till relationen mellan arbetsköpare och arbetstagare inte räcker för att förstå hela vidden av klasssamhällets alla sidor.

Klassamhället tar sig fler uttryck

I händerna på människor som vill se ett mänskligare samhälle har socialism och feminism kommit att bli synonymer för progressiva tankar och samhällsformer. Bortom ordvalet så tar sig klassamhället på ett globalt plan flera uttryck än den nakna relationen mellan kapital och arbete. Könsmaktsordning, imperialism och ekologisk utarmning är alla verkliga och går inte att ignorera om man inte vill framstå som naiv. De visar prov på verkliga problem och konflikter idag som inte försvinner därför att vi väljer bort det ena eller det andra begreppet från den politiska kartan.

De olika frihetliga feministiska rörelserna som tar utgångsperspektivet i klassamhället har redan skördat en del framgångar, uppenbarligen tillräckligt mycket för att bli målet för en besinningslös hetskampanj. Det lämnar oss vid ett vägskäl, ett som Stéphanie Green och Mattias Jansson verkar ha förstått borde leda till att försöka förena snarare än splittra socialismen och feminismen. Inte som ideologier definerade av ett fåtal experter, men som uttryck för en möjlighet att verka för riktiga folkrörelser.