Onsdag 20 september 2006
Jag välkomnar Robert Halvarssons utmaning och svar till min artikel om att ”Valet är en illusion.” Kritiken träffar rätt och hårt i mycket, men jag vill avvisa Halvarssons närmast marxistiska slutsatser om att klassförtrycket är den största och värsta av världens alla maktordningar.
Det vore tacksamt och kanske mycket lägligt med en politisk teoretisk diskussion. Jag ser gärna att vi ventilerar ett par av anarkismens centrala begrepp, som frihet och autonomi. Och nu med hänsyn till den ekologiska dimension som alltid borde genomsyra den frihetliga kampen, men som det sällan ens tas hänsyn till, likt kön och kultur tenderar att hamna i skuggan av klass eller omvänt.
Halvarsson kritiserar den så kallade ”primitivism” som han lokaliserar som grund till mitt resonemang om riksdagsvalet och det samhälle som den representativa demokratin äger rum i. Hans egen ideologiska hemvist förklaras vidare som den frihetliga socialismen, det vill säga en syndikalistisk tradition av anarkismen och där det ideala samhället är deltagardemokratiskt (politiskt) och kooperativt organiserat (ekonomiskt).
Och som frihetlig socialist är Halvarssons analys av anarkismens primitivistiska gren (ideo)logiskt riktig. Anarkoprimitivismen är inte ett alternativ för dem som föreställer sig en radikal demokrati inom det industriella samhälle som Halvarsson vill se.
Men låt oss diskutera skillnader och likheter mellan anarkosyndikalism och anarkoprimitivism genom att ställa frågor om vad för slags alternativ det då handlar om. Har den frihetliga vänstern något att lära av denna, en av anarkismens mer kontroversiella, teori om frihet och förtryck?
Inledningsvis vill jag påpeka att det inte är utan en skeptisk inställning som jag bemöter alla slags metaberättelser, teorier och ideologier. Trots det vill jag belysa vikten av att studera anarko-primitivismen närmre, om inte annat så för en självkritisk reflektion över den anarkosyndikalism som jag tillsammans med många inom den frihetliga världen hyser stor respekt för.
Som politisk teori är anarkoprimitivismen en av samtidens mer civilisationskritiska ansatser och vars rötter springer ur en uppsjö av idéer som ofta samlas under begreppet ”grön anarki”. John Zerzan anses vara en av anarkoprimitivismens stora tänkare och de idéer som Zerzan artikulerar ger uttryck för är en kompromisslös kritik av civilisationen i sig, och inte bara specifika maktordningar om klass, kön eller kultur.
Den anarkoprimitivistiska analysen erkänner vikten av att krossa dessa maktordningar, liksom alla förtryck, men söker samtidigt vidare efter det som beskrivs i termer av ”the roots of domination”. Enligt den här ansatsen finns roten till förtryck att söka så långt historiskt tillbaka som civilisationernas begynnelse, alltså långt bortom det industriella samhällets numera globala dominans.
Grön anarki betecknar en idéströmning som inspireras av antropologi hellre än sociologi, och som tar världens överlevande spillror av ursprungsfolk på högsta allvar.
Anarkoprimitivismen bygger på antaganden om att vi högst sannolikt har något livsviktigt (som ekologisk samexistens) att lära av primitiva kulturer.
Primitiva ursprungsfolk ses som den vilda och fria varianten av mänskligheten medan civilisationens män-i-skor ses som den tämjda. Civilisationen ses som en destruktiv monokultur där vi tidigt lär oss att värdera män-i-skor högst och där den allt igenom hegemoniska världsbilden består av olika ideologier i särskillnad och åtskillnad, som till exempel klass, kön, kultur, art och inte minst kulturens totalitära dominans över naturen – och därmed oss själva.
Som Halvarsson så klarsynt påpekar bör inte Zerzan, eller den något mer reformistiskt orienterade Derrick Jensen, förstås som några anhängare av radikal demokrati. Grön anarki handlar om en önskan om mänsklig existens bortom alla former av systematiska förtryck och institutionaliserade maktordningar – men inom naturbaserade och ekologiska kulturer.
Min egen politiska bakgrund är liksom Halvarssons frihetlig. Och vidare ser jag antifascistisk, feministisk och syndikalistisk kamp som livsviktiga strider mot de maktordningar som dominerar vår fysiska existens och frihetsberövar våra själar.
Men jag vågar inte ta för givet att de svar som Halvarsson har bestämt sig för leder till den frihet som jag drömmer om, en frihet som inte bygger på exploatering och förtryck.
Mest av allt undrar jag hur industriell verksamhet någonsin kan vara ekologisk. Och jag funderar på hur arbetsdelning och specialisering kan leda till individuell autonomi istället för isolering och ökat beroende. Det här är frågor som borde ställas oftare i den frihetliga debatten och de samtal som kan utveckla anarkistisk teori bortom de svar som gavs redan i industrialismens begynnelse. Kropotkin och Bakunin var kanske stora tänkare, men deras erfarenheter var inte våra, av att leva i något som liknar en global ekologisk apokalyps.
Tänk om vi inte råd att censurera anarkoprimitivismens teoretiska bidrag beträffande de frågor som rör autonomi i relation till ekologi?
Det finns inga allmängiltiga mallar, svar och lösningar på hur vi kan krossa all världens förtryck. Jag tror dock att olika maktordningar hänger ihop och att de inte bör betraktas hierarkiskt. Alla former av förtryck är att förkasta, och ett klasslöst samhälle är inte lika med ett samhälle utan förtryck.
En av anarkismens största angelägenheter är att definiera och bekämpa den ansiktslösa makten som systematiska förtryck ofta innebär. Och som arbetare räcker det inte med att vi tar kontrollen över produktionsmedlen.
För att arbeta rymmer fler dimensioner av förtryck av oss som människor (och naturen när det kommer till industriell produktion) än den konsekvens som arbetsdelningens och specialiseringens hierarkier innebär.
Lika mycket som patriarkatets konsekvenser är fler och ärrar vår identitet betydligt djupare än den synliga könsmaktordning som värderar män högre än kvinnor i status och lönepolitik. Var är förresten patriarkatets rötter? Med ett antropologiskt grepp om olika kulturer ser man snart att dess vara eller existens inte heller är något universellt.
Klasskamp, könskamp, antifascism och så vidare måste kanske söka förtryckets vara i djupare jord, för att kunna dra upp det med rötterna istället för att klippa här och där. Som jag ser det är det framförallt en ekologisk dimension som saknas, inom såväl den politiska teorin som den praktiska kampen för allas autonomi och frihet. Den frihetliga vänstern har problem, den är varken hållbar eller särskilt frihetlig.
Den frihetliga socialism och klasskamp som Halvarsson vill försvara mot civilisationskritiska perspektiv grundar sig i syndikalistiska visioner och ideal om ett deltagardemokratiskt samhälle med en kooperativt organiserad ekonomi.
Men den ekonomiska rättvisa och politiska jämlikhet som Halvarssons socialism handlar om och som brukar rabblas som en formel inom den utomparlamentariska vänstern, behöver inte garantera en frihetlig och än mindre en ekologisk existens.
Inom anarkistisk filosofi är det vanligt att ifrågasätta inte bara den representativa demokratin, utan alla konstruktioner av ”folk” och alla former av ”styren.” Det här är kärnan i anarkismens kritik av politik. Om man går vidare med att dekonstruera det politiska samhällets ekonomiska bas, och i det jämförande ljuset av ekologi, så blir den ideala ekonomin inte heller kooperativ. Den ideala ekonomin, liksom politiken, är den som inte existerar.
Det är här man hamnar med ett anarkistsikt resonemang och det är här som socialismen försvinner från den frihetliga utopin, därmed inte sagt att socialismen försvinner ur kampen mot det kapitalistiska samhället eller det övriga massdrället till civilisation.
Halvarsson misstar sig i att jag lutar mig mot primitivismen som ideologi. Men lika lite ser jag någon syndikalistisk utopi. I den värld där jag vill leva råder frihet framför lagen, autonomi framför rättigheter, ekologi framför ekonomi. Jag drömmer om anarki.
Kanske är jag lika naiv som Halvarsson, i vars ideala värld det råder ”radikal demokrati”. Men för mig är även demokrati, med sitt utilitaristiska hjärta, en totalitär procedur och diktatur. Allas individuella autonomi, anarki, är däremot något som den politiska antropologin har påvisat i primitiva ursprungskulturer. Anarki ligger i människans natur.
En frihetlig politisk teori borde kanske därför intressera sig mer för ursprungskulturer, istället för att bränna energi på att bevara det moderna industrisamhället med dess ofrånkomliga exploatering och inneboende förtryck?
Som (real)ism bör vi också förstå demokrati i sin kulturella och historiska kontext av androcentrisk filosofi och (stads)statens födelse. Kanske borde vi se bortom den realistiska och västerländska civilisationens eländeshistoria för att få perspektiv på vår egen monokultur och (av)art?
Mänskliga aktiviteter, närmre bestämt industriella verksamheter, har lett till att det idag finns miljögifter i alla jordens alla levande organismer, och att alla människor i den cancerogena civilisationen ackumulerar tungmetaller i sina kroppar. Halvarssons tro på det moderna industrisamhällets ekologiska potential tyder på en modig optimism eller djup naivitet i ljuset av detta.
Jag må vara lika naiv. Men när jag ser den värld som jag älskar förstöras och människor som jag älskar förgöras, tappar jag all min tilltro för detta isärvälde där förtryck har odlats i tusentals år. Vår samtidshistoria är blodig och den linjära (fram)tiden ett totalt jävla mörker. De framsteg och den utveckling som kännetecknar civilisationen har ofta genererat allvarliga ekologiska konsekvenser, förtryck och exploatering. Jag kan nog inte komma på ett enda undantag, kan du?
Fotnot: För att ta del av fler frihetliga tankar runt grön anarki och anarkoprimitivism: http://fimbulvinter.blogsome.com/ http://www.cromag.se/ http://omnipresence.mahost.org/ http://greenanarchy.org/