"Primitivismen en typisk
västerländsk ideologi"

Läs tidigare inlägg i debatten:

Civilisationskritik har förekommit under århundraden i Västerlandet, från vitt skilda ideologiska grupperingar, vissa milda, andra hårda eller snudd på fanatiska, i sin syn på civilisationen. Fanatiska så till vida att alla meningsmotståndare blir verkliga fiender, som måste besegras, annars går världen (eller värden) åt helvete. Allting uppdelas i positivt respektive negativt, vanligtvis beskrivet som svart eller vitt, där den egna uppfattningen självklart lyser överlägset klarast på himlen, samt leder oss alla åt det enda rätta och riktiga hållet. Fienderna förpassas till de destruktivas, förtappades eller förleddas led.

Domesticering inget nytt

Jag kan hålla med om att mänsklig civilisation kan vara destruktiv och farlig på oräkneliga sätt: rasism, misogyni (kvinnohat, reds. anm), miljöförstörelse, krig och så vidare. Jag är också övertygad om att Margaret Atwoods fruktansvärda Oryx & Crake kan besannas likaväl som att världen blir en ljuvlig och fredlig plats.

Industriellt monokulturella jordbruk, gigantiska metropoler, destruktivt fiske och kommersialisering av praktiskt taget allt är exempel på bidragande orsaker till att planeten mår riktigt uselt.

Genetiskt modifierade organismer blir fler, trots hårt motstånd (som i sig påvisar att förändring kan ske och att människor inte är helt korkade och låter jorden förstöras), vilket inte underlättar striden mot industriellt jordbruk. Samtidigt ignorerar miljövänner det faktum att människor modifierat husdjur, boskap, ätbara och icke-ätbara växter i tusentals år för egna syften. Sådant uppkom främst under den period då människor blev allt mer bofasta och odlade och utbytte grödor, vilket vissa påstår vara ursprunget till klassamhället och andra hierarkier och förtryck, såväl som miljöförstörelsens början. Alltså bör vi återgå till mytomspunna samlar- och jägarsamhällen, oftast kallade ursprungsfolk, för att äntligen leva i balans och harmoni med Natur och andra människor.

Civilisation inte alltid skadlig

Jag har några funderingar och invändningar. Samlar- och jägarsamhällen förutsätts vara rena och icke-tärande på miljön och andra varelser. Men andra arter som fanns då alla var ursprungsfolk har sedan dess dött ut, och inte enbart i civilisationen. Hur vet vi att tidigare mänskliga folk och samhällen inte störde, decimerade eller utrotade andra arter? Bara blotta närvaron av människor kan rubba andra arters liv, liksom vice versa. Hur kan vi få sådana frågor besvarade? Eller är de redan besvarade av vetenskap i civilisationens tjänst och/eller önsketänkande och önsketolkning från dagens värld? Hur färgade är orden?

Jordbruket överhuvudtaget förutsätts vara så dåligt att alla bör överge hela teorin och praktiken. Men vad ska man anse om förslagsvis ekologisk kaffeodling. Denna jordbruksskapelse anses vara ett mycket artrikt område, med mängder av växter och djur boende inom odlingen, mer än i "naturliga" miljöer. Om en kaffeodling således har mer mångfald och natur än Naturen, vad föredrar man? Mer liv eller mindre liv? Fler eller färre livsformer?

Ytterligare behöver man sätta perspektiv på urbanismen. Visserligen slås ekosystem ut eller rubbas, dessvärre många sköra och sällsynta sådana. Å andra sidan skapas förutsättningar för andra arter, som bildar nya ekosystem: rävar, kaniner, tvättbjörnar, kackerlackor, gröngräs och så vidare, är några som kan tjäna på urbanism, inte bara förlora. För man kan inte hävda att allting förstörs, det finns vinnare. Sedan kan man diskutera balansen där emellan. Personligen föredrar jag myrar, träd och mossa framför dammar, höghus och asfalt. Men enbart för att staden existerar innebär det inte andra livsformer totalt utrotas. Dessutom finns det alltid fler udda djur i städer än vi själva ser eller tror. Man bör även beakta hur fort natur och djur kan återta övergivna mänskliga boningar.

Fel forum för domedagsprofetior

Anarkismen åberopas ofta som en mycket hoppfull och inspirerande ideologi vad gäller människan och mänsklig organiseringskraft, och kritiseras därför ofta som naiv och irrationell för sin människosyn och sin tro på mänsklig kraft. Är det då inte underligt att gröna anarkister menar att allt vi gör får negativa följder för allt annat liv på planeten, att alla andra vägar än just de gröna anarkisternas leder till passivisering och undergång, tidig eller sen spelar ingen roll? Borde inte synen vara kritisk, men förhoppningsfull, snarare än domedagsliknande? Eller är domedagsprofetior så pass starka att de genomsyrar även anarkisternas led? Bör inte de besparas religiösa grupper hellre än spridas bland icke-fatalistiska grupper?

Att alla motståndare blir våldtäktsmän - är inte det en lite väl grov beskrivning av människor? Jag föredrar inställningen att institutioner kan vara monster, men människor inuti kan vara vilka slags människor som helst. Om allt är så dåligt att ingen ändring kommer ske på grund av makthavare, vad är lösningen? När argumenten är typiskt västerländskt stöpta i svart och vitt, måste alternativen bli att döda våldsverkarna eller begå kollektivt självmord för att stävja ytterligare förstörelse. Såvida man inte väljer att gå den gröna anarkismens väg, men den tycks inte väja för våld. Blir inte argumentationen så enspårig att den ignorerar och förnekar andra människors goda gärningar, vår nyfikenhet, anpassningsförmåga och vilja att ändra på dåliga ting?

Paradox och naiv

Ytterligare, om allt som civilisationen spottar ur sig är av ondo, oavsett kortsiktigt eller långsiktigt, måste alltså även primitivism/grön anarkism vara smittad av dess destruktiva existens och inte helt pålitlig i sina bedömningar, tolkningar och analyser, liksom mina egna tankar och idéer. För lika mycket som primitivismen attackerar västerländsk linjär tidsuppfattning, blir dess egna tid alldeles linjär: primalanarki - civilisation - allt går åt helvete. Undergången kommer alltså som ett skenande tåg på rak räls, en linjär tidsuppfattning. Argument mot att arbete aldrig kan bli anarkistiskt och ekologiskt går hand i hand med begrepp som kontroll, övertid och miljöförstörelse. Har inte tankarna fastnat i vår tid, och förutsätter att det som finns nu måste finnas för alltid, att arbete ser ut, och definieras, som i industriell tid? Kan inte argumenten förutsätta att sådana begrepp inte behöver existera i framtiden?

Att dessutom tala om en tidigare värld utan slit, arbete, hierarkier, förtryck är naivt. Dels är det baserat på civilisationens vetenskap (i allra högsta grad den åberopade antropologin), dels en relativ kunskap baserad på vad vi tror vi vet och tolkar idag. Det bästa man tycks veta om den tidiga ursprungsfolk utgår från vad vi kan prata med nuvarande ursprungsfolk om hur det kunde förhålla sig. Men tiden är ju inte statisk. Alltså kan vi knappast påstå att ursprungsfolk världen över, likt bush-folken, är desamma som för 150 000 år sedan som för 10 000 år sedan. Saker förändras alltid, och negativa saker som dessa folk utsatts för är inte enbart konstruktioner från vår civilisation.

Bristfällig kunskap om ursprungsfolk

Vilka rättigheter fanns? Vilka tankekonstruktioner? Var det fritt fram för olika genus-, personlighets-, och sexualitetsuppsättningar, eller är det ens det idag bland ursprungsfolken? Bland bushfolken finns, och fanns, ändå dödlighet i form av våld - folk slår varandra till döds. Folk som livnärt sig på att klubba ihjäl och äta grannfolk finns också bland ursprungsfolk. Dessutom finns hierarkier mellan kvinnor och män, liksom själva konstruktionen kvinnor och män. Det vill säga, rättigheter, befriade tankekonstruktioner och trygghet existerar inte alltid. Och lär knappast ha existerat bland tidigare folk. Således uppstår anakronistiska argument väldigt lätt, som hellre än sanningar och fakta kan tolkas som önsketänkanden.

För många representerar ursprungsfolken godhet, frihet och natur, medan civilisationsfolk representerar passivitet, underdånighet och (destruktiv) kultur. Detta ligger farligt nära glamorisering av den gode vilden, denna fantastiskt frigjorda, autonoma, goda och icke-förtryckande människa levande i Naturen. Jag undrar var denne person, även den frigjorda människan i ett primitivistiskt samhälle, gör i förhållande till andra livsformer? Vad gör de när de ställs inför en grupp flodhästar, grizzlybjörnar eller gnuer? Upprättas en naturlig, ömsesidig balans, händer ingenting eller uppstår en hierarki där människor premierar sina egna och ser sig nödgade att döda andra djur, således bidragande till att skapa en hierarki med människor längre upp? För vi kan ju knappast tolka alla ursprungsfolk som hänsynsfulla och livsdyrkande när de dödar andra varelser. Vad hindrar primitiva samhällen från att sätta sig själva längst upp i en hierarki och upprätthålla förtryckande maktstrukturer mot andra arter såväl mot sig själva?

Delvis fel, delvis rätt

Människans civilisation behöver nödvändigtvis inte alls gå under, och grön anarkism bör aldrig vara den enda vägen ut ur problemen, eftersom den tycks alltför auktoritär i sina fördömanden av andra: av motståndare, fiender och ex-sympatisörer. En väg är aldrig den rätta, ty man behöver mängder av vägar för att komma ut ur skogen.

Jag vill avsluta med att debatten är lärorik och nödvändig, och anser att civilisationen måste problematiseras och kritiseras mycket hårt. Jag presenterar ingen egen utopi eller eftersträvansvärd bild, men avvisar trots min kritik inte alla grundtankar som primitivismen har. Däremot tycks den vara strikt romantisk, fatalistisk och ödesdigert hård, i högre grad än den tycks vilja förstå. Eller rättare sagt, i sin helhet tycks primitivismen vara en typiskt västerländsk ideologi: dikotom, rigid, linjär, tidsberoende och fatalistisk.