”Primitivisternas
slutsatser om människa
och natur är orimliga”

Läs tidigare inlägg i debatten:

Anarkoprimitivisters önskan att störta civilisationen verkar vila på en uppfattning om att allt dåligt som kan hända naturen måste ha med civilisationen och dess rötter att göra. Naturen är då alltså någon form av oskyldig, stor, grön och nästintill statisk massa som är absolut bäst orörd och vars ordning redan i sig själv är helt perfekt. Om den mot all förmodan kanske ändå inte är perfekt någonstans, så måste den ändå få sköta sig själv eftersom det är då och endast då som allting blir helt perfekt och faller alla på läppen. Förutom den ogina småaktiga naturfientliga människan förstås.

För mig är den här synen på naturen oerhört problematisk. En stor del av de gifter som existerar i naturen är också skapade av den. Olja uppfanns inte i laboratorier, och det gäller inte för tungmetaller, uran eller arsenik heller. Inte desto mindre är dessa miljöförstörande, i den meningen att de dödar, förstör och förgiftar.

Naturen också hänsynslös

Hänsynslös parasitism är inte heller något som är utmärkande för civilisationen. Tvärtom är parasiter något som i allra högsta grad existerar i naturen och som dödar. Faktum är att det till och med finns organismer vars enda inverkan på sin omgivning är död och förstörelse. De dyker upp och sprider död och sjukdom runt sig som en löpeld.

Artutrotning är inte heller något som uppfanns i och med den agrara revolutionen. Massdöd och artutrotning har inträffat förut och är inte nödvändigtvis ett hot mot det ekologiska samspelet.

Att arter dör ut lokalt eller globalt och trängs in i nischer kan precis lika gärna bara vara en del av ekologin, evolutionen och livets fortskridande.

När primitivister påpekar att civilisationen minsann är ett relativt nytt påfund i människans historia glömmer man också något annat. Människan är ett relativt nytt påfund i naturens historia.

Föreställningen att människan dyker upp, mosar allt i sin väg, dödar hänsynslöst, förgriper sig på den snälla försvarslösa naturen (av vilken man absolut inte är en del) och dra undan mattan för alltings existens kan alltså i sig verka precis lika insnöad som föreställningen om civilisationen.

Teknologi i sig värdeneutral

Teknologi kan enligt mitt tycke användas i förstörande, skapande eller bevarande syfte. Men det är inte vad primitivism handlar om. För primitivismen är teknologin i sig något ont och farligt som måste förhindras. Att andra arter ute i den romantiska perfekt ekologiska djungeln tillägnar sig naturen och använder delar av den i sitt syfte tycks gå primitivister förbi. Istället så är det just det mänskliga skapandet och tillägnandet som är farligt.

Varför skulle den mänskliga civilisationen och den död och förstörelse den orsakar inte kunna ses som en helt naturlig del av evolutionen?

Primitivister framhåller ofta att även om det kanske går att skapa miljövänlig teknologi, vilket i sig tydligen är högst otroligt, så kommer det kräva massor miljöfarligt avfall och så kallade icke nedbrytbara ämnen. Men samtidigt binder civilisationen upp, organiserar och avgränsar massor av miljöfarligheter. Om man nu skulle störta civilisationen, vad nu det innebär, så skulle alla dessa gifter och svårnedbrytbara ämnen och substanser frigöras. Är det miljövänligt?

Mycket antisocialt

Om vi sedan lämnar frågan om miljön och dess förstöring, och ser till det icke-samhälle den gröna anarkin eftersträvar så ter det sig för mig mycket antisocialt. Förutsatt att människor lever tillsammans över huvud taget, så borde en tankeströmning som säger sig värna friheten finna en relationsform för denna frihet. Denna relationsform är för mig mer eller mindre demokratisk, där demokrati innebär att man inte försöker styra andra utöver deras vilja.

För mig är åsikten att ekonomi eller styre upphör när man avskaffar de synliga institutionerna för dessa felaktig. Styre, det vill säga min livsförings effekt på andra, och ekonomi, hur man organiserar resurser, försvinner inte för att Stockholmsbörsen bli aska och parlamentet brinner ner till grunden. Frågan är alltså inte om resurser och styre organiseras, utan hur. Anarkoprimitivismen verkar istället smyga sig in på delar av de högerliberala makt- och frihetsbegreppen, där förtryck inte existerar helt enkelt för att man säger att det inte gör det.

Det är möjligt att anarkism är en mindre dogmatisk tanketradition än andra politiska filosofier, men den har ändå för mig vissa kännetecken eller grunddrag. Dessa grunddrag utgörs inte av något konstigt försök till återvändande till någon påhittad grekisk originalbetydelse.

Anarki är inte laglöst kaos och en kravallsituation är inte en anarki. Anarki är det som uppkommer vid praktiserandet av värderingar som ryms inom någon form av anarkism.

När man således från anarkoprimitivisitiskt håll börjar göra skillnad på anarki och anarkism känns det obegripligt. En maktrelation, som exempelvis icke-styre, kan bara existera i en situation med två eller flera enheter. Man kan inte bemäktiga sig något som inte finns. Omvänt kan man inte heller bli behärskad av något som inte finns.

Minst sagt orimliga slutsatser

De slutsatser om människan, miljön och samhället som följer av de uppställningar som primitivismen gör verkar minst sagt orimliga. Domedagsprofetian, den syndiga korkade illvilliga människan, den ohållbara civilisationen, teknologin, den romantiska föreställningen om människans förciviliserade stadium och den perfekta naturen kombineras till något som innebär att människorna skall sluta vara det som utmärker dem som människor och ens organismer.

Sagan om undergången verkar nästan biblisk, och fyller också samma syfte som den bibliska, och allt människorna behöver göra är att sätta sig ner och invänta Messias.