Frihetlig civilisation en
outtömd möjlighet

Läs tidigare inlägg i debatten:

Agneta Enström: Valet är en illusion (14/9).
Robert Halvarsson: Primitivism inget alternativ (19/9).
Anto Cvitic: ”Människor ska vara människor – inte arbetare” (20/9).
Agneta Enström: ”Grön anarki - inte demokrati” (20/9).
Stefan Flack: ”Primitivismen det enda alternativet för överlevnad” (20/9).
Daniel Kristiansson: Primitivismen en typisk västerländsk ideologi" (22/9).
Erik Lindgren: Primitivisternas slutsatser om människa och natur är orimliga” (23/9).

Enström reser en rad direkta frågeställningar kräver ett förhållningssätt som är öppet och motsatt till det sekteristiska förhållningssätt som ibland gör sig gällande i vänsterdebatten. Även primitivismen kräver en öppen diskussion. En djupdykning i vad frihetlig socialism kan erbjuda idag och vad nu denna gröna anarki står för - egentligen.

Diskussionen är viktig därför att ekologiska perspektiv är nödvändiga och utgör ännu en anledning till varför klassamhället är långsiktigt ohållbar. Och visst har Enström alldeles rätt i min politiska hemvist.

Även om jag väljer att inte kalla mig marxist är det anarko-syndikalism och industriell deltagarekonomi som jag framhåller i motsats till det samhälle som gröna anarkister, anarko-primitivister eller kort och gott – primitivister framhåller.

För att kunna föra en sådan diskussion kommer jag försöka utöka min kritik och vad jag tycker de som sympatiserar eller överväger en primitivistisk samhällssyn bör tänka på.

Jobbhat eller fritt arbete

Jag kan ta Anto Cvitics träffande inställning som ett exempel på vad jag anser vara grundproblemet med primitivismen. Vem skulle vilja arbeta även i ett samhälle som var organiserat efter kooperativa principer, eller i ett samhälle där vi har direkt inflytande på arbetsplatser? Ska vi piska oss själva, frågar han retoriskt.

Frågan är om vi skulle behöva piska oss själva om vi väl hade inflytande, om vi förutsätter att de som väl arbetade själva kunde påverka sin egen livssituation och även vad som producerades. Vilket jobb som var socialt nödvändigt och kunna drastiskt minska den arbetstid som varje samhällsmedborgare lade ner i det ömsesidiga arbetet.

Överför vi det resonemanget på hela samhället: att det är det direkta inflytandet som hela tiden bör vara vägledande – så bör vi kunna anta att det främlingskap inför det egna arbetet som har varit plågsamt närvarande vara mycket mindre.

Skulle vi då välja att inte arbeta i alla fall? Här svarar exempelvis en av de mest framstående och kända gröna anarkisterna, John Zerzan: Nej, det skulle vi inte. Arbetets själva existens kräver liksom civilisationen fåtalets diktatur över flertalet, ännu en punkt där frihetliga socialisters drömsamhälle skulle vara en praktisk omöjlighet.

Vi skulle med andra ord sky arbetet med samma hat som den mest trasiga och utnyttjade anställda idag gör på sina mcjobs. Detta menar jag är en produkt av en svartsyn som jag hoppas inte stämmer. Och även om frihetlig socialism skulle vara möjligt, argumenterar Stefan Flack i ännu ett försvar för primitivismen, har “vi inte har tid att vänta”, kampen bör föras med alla till buds stående medel. En attityd som öppnar upp för en hel del obehagliga slutsatser.

Är till exempel privatterrorism som den nordamerikanske UNA-bombaren Kaczynski genomförde genom att skicka brevbomber försvarligt? Vad hände med att medlen och målen bör gå hand i hand? Utan att anklaga Flack för att hysa en sådan syn så finns det bevisligen de som gör det.

Anarkism som möjlighet

Jag vet inte om anarkismen som samhälle är en praktisk möjighet i ett modernt samhälle, men jag utgår ifrån att det är det enda önskvärda alternativet. Det som möjliggör en värdig existens för mänskligheten på global skala. Det har blixtrat till ett antal gånger genom historien.

Genom förrådda rådsrevolutioner, små och större erfarenheter av självförvaltning, och i hoppet hos flertalet exploaterade och nedtrampade. I anti-koloniala och anti-imperialistiska rörelser, bland fotfolket inom fackföreningsrörelsen och inom kvinnoföreningar. Ibland i samverkan med föreningar som hänvisar till anarkismen som idétradition. Men oftast utanför.

Utan det ideologiska motivet anarkism har anarkismens principer blomstrat i miljöer som har frihetliga ambitioner på basplanet. För att göra det tydligt: Självklart finns det andra maktordningar än de ekonomiska klassernas existens, jag har tidigare argumenterat för det bland annat på Yelah. Se mitt debattinlägg tidigare i år för feministiska perspektiv bland frihetliga socialister.

Enström och jag delar nog synen på dessa rörelser som i grund och botten progressiva. Nödvändiga och som naturliga svar på klassamhället. Men även om vi delar synen på kampernas existens och viktiga delar så står vi delade i vår historiesyn och även isamhällsmålet.

Här öppnar Enström en dörr för korsbefruktning mellan den frihetliga socialismen och gröna anarki med en inbjudan att studera anarko-primitivismen, men samtidigt underkänns den frihetliga socialismen till sin helhet av de flesta primitivister. Det är svårt att överbrygga de perspektivskillnaderna, även om Enström gör en sällsynt bra ansats att presentera grön anarki.

Det är dock lätt att hålla med att det är en mänsklig tragedi att så många har levt, dött och lidit under fåtalets tyrrani. Inte minst de ursprungsbefolkningar vars öde Enström med väldig klarhet pekar på.

Industri och klassamhälle

Mitt perspektiv är också är ett bekvämlighetsperspektiv. Det är bara att erkänna. Jag vill se industriella framsteg därför att det har potentialen att göra våra liv enklare. Jag vill att den förmånen ska ges samtliga människor. Alla ska kunna dra nytta av frukten av vårat gemensamma arbete. Och inte som idag tillfalla blott en liten minoritet av medel och höginkomsttagare bosatta främst i i-länderna. Samma människor som samtidigt gynnas av borgerligasamhällslösningar.

Jag tror knappast utan att luta mig mot expertis att verkligheten som jägare-samlare var en period av “bara frid”. Trots att jag mycket väl känner till Marx tankar om primitiv kommunism. Jag blir samtidigt lite rädd för Cvitics axelryckning att det bara är att köra sitt eget race och “leva i sin egen lilla värld”. Med det sagt vill jag inte göra industrialismen till en fetich. Den har skapats i samklang med ett globalt klassamhälle, och skulle behöva omformas radikalt för att kunna underlätta en frihetlig och mänsklig samhällsbild.

Att verka för någon sorts industriell apokalyps likt Flack är däremot inte bara en kontroversiell ståndpunkt, det skulle innebära en merpart av mänsklighetens död. Jag kan inte undgå att tänka att primitivister lite likt kapitalismen stirrar ner i katastrofens tomma gap och välkomnar det. Om än med helt olika sätt att förhålla sig till det.

De frågor den irländske anarkisten Andrew Flood reser i sina två artiklar, “Civilisation, Primitivism and anarchism” och “is primitivism realistic? An anarchist reply to John Zerzan” and others är väl värda läsning för ett bättre formulerat kritiskt perspektiv än mitt eget. Flack vet mycket väl att jordbruk krävs för att försörja en stor del av mänskligheten med mat idag såväl som imorgon.

Demokrati för enklare kommunikation

Varför argumenterar jag då för radikal demokrati? Det är av den enkla anledningen att det är enklare att kommunicera. Det är lättare att göra sig förstådd när man pekar på skillnaderna i hur dagens parlamentariska och kapitalistiska samhälle ser ut till skillnad mot de grundläggande demokratiska principer om folkmakt som vi alla lärt oss i skolan. Den legitimitet som staten försöker leva vidare på är den demokratiska, men demokrati kan lika väl vara vapnet för vilket staten och kapitalet inte på något rimligt sätt kan anses ha rätt att existera.

Vad fan är det här för jävla demokrati kanske någon sitter och muttrar på någon kafferast. Det finns en stor poäng i att demokratibegreppet lika väl kan användas för att beskriva ett samhälle som existerar på helt andra principer än dagens. Likt anarki i ordets positiva mening. Att säga att demokrati är lika med kapitalism och representativa och repressiva styrelseskick är att underkänna ett begrepps förmåga att glida makten ur händerna. Det kan lika väl innebära just frihetlig socialism i praktiken.

Tekniska möjligheter

Samtidigt så måste jag ge Enström rätt i ett viktigt sammanhang. Jag är begränsad i min horisont. Min kunskap om föragrar civilisation är knapp och har inga egna vetenskapliga belägg för hur exakt ett samhälle organiserat efter anarkistiska principer i en industriell verklighet skulle skilja sig från dagens när det gäller ekologisk hänsyn. Det har bevisligen inte existerat eller sett dagens ljus ännu.

Min egen övertygelse är heller inte en produkt av långvariga studier av vare sig sociologi eller antropologi. Jag nöjer mig att kontatera att förutsättningarna för ekologisk hållbarhet skulle vara möjlig på ett helt annat sätt då människors produktion skulle vara inriktad på att tillfredställa våra behov istället för kapitalets.

Det finns redan idag tekniska lösningar som skulle minska den ekologiska belastningen. Renare teknik inom industri, kollektivtrafik och alternativa bränsleformer som inte används i någon större utsträckning. Kunskap finns men det är inte lönsamt att satsa på mer miljövänliga lösningar helt enkelt.

Jag säger inte att det räcker. Jag säger att det helt klart finns potential för stora ekologiska förbättringar som inte ens rubbar klassamhällets fundament. Med klassamhället ur vägen torde det gå att strukturera om både industri och jorbruk på ett sådant sätt att utsikten för både människors inflytande och ekologisk hänsyn kan tas på ett sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Men då tror jag också att det krävs inget mindre än en revolutionär samhällsrörelse sprungen ur de olika folkrörelserna som gör detta möjligt. Det vill jag argumenta är ingen omväg enligt mitt sätt att se på saken. Utan ett rimligt alternativ som varken är prövat eller uttömt.

Helt andra förutsättningar

Slutligen: Med människors inflytande över sin egen verklighet i ett modernt samhälle tror jag inte att mänskligheten skulle välja att gräva sin egen grav i att fortsätta en i grund och botten påtvingad ekologisk dödsdans. Men det åtsterstår att se. Anarkismen är idag en outtömd möjlighet. Jag hoppas se fler anarkister som på basplanet agerar i samhället för ett direkt utökande av just de värden som både jag och Enström vill se i form av frihet och autonomi.

Helhetsperspektiv är viktigt. Relationen mellan arbetarklass och kapitalism, kvinnors förhållande med partriarkala strukturer och invandrare och migranters förhållande med statens repression är alla sidor av samma mynt. Ett mynt präglat i ett klassamhälle. Ekologins utarmning utgör i det här sammanhanget ytterligare en dimension som visar om det ohållbara i den nuvarande situationen.

Vi är alla i viss mån offer för den cynism som krävs för att klassamhälle, ekologisk rovdrift och patriarkat ska fortgå i oförminskad brutaliet. Inte minst jag själv. Men vi vill något annat. Jag tror fortfarande att gröna anarkisters samhällsmål är en praktisk återvändsgränd.

Med det sagt vill jag däremot inte förvägra någon rätten att studera vare sig Zerzan eller någon annan tänkare och själva och bilda sin egen uppfattning. Men tills dess att någon visar på det ohållbara i frihetlig socialism väljer jag att stå kvar där jag står. För arbetarmakt, jämlikhet och de gånger jag vågar säga det: hela jävla bageriet!