Anarki bortom ismer och
dogmer

Läs tidigare inlägg i debatten:

När allt kommer omkring förvånas jag inte över vänsterns spontana motvilja inför idéer om grön anarki. Traditionellt sett brukar vänstern göra högern sällskap i att ignorera både gröna och svarta perspektiv. Att tänka rätt är att tänka rött, vilket är större än att tänka fritt. Men vad som tenderar att förbigå vänsterns analys av grön anarkism är ironiskt nog dess röda tråd, om människans sociala vara.

Jag skulle vilja göra en liknelse mellan de frihetliga socialisternas syn på anarkoprimitivism och den västerländska synen under kalla kriget som fördömde allt som hade att skaffa med kommunism och socialism.

Om man vill förstå den gröna anarkismens spretande lövverk bör man se upp för att inte snubbla på egna ismer och dogmatiska formler. Grön anarki och anarkoprimitivistiska ansatser handlar inte om att sluka barn, utan hunger efter frihet, verklig gemenskap och hållbara levnadssätt.

Civilisation som institution

I anarkistiska sammanhang brukar man inte vara främmande inför att kritisera olika former av institutionaliserad praktik. Traditionellt sett är staten anarkisternas självklara måltavla. Även om de flesta anarkister har en mer nyanserad bild av statens existens förenas de i en föreställning om att samhället skulle göra sig bättre och friare utan den. Det här gör inte anarkismen till en antisocial tanketradition, för staten är per definition varken samhället eller social samexistens. Däremot tenderar den att smyga sig in och kontrollera alla tänkbara sociala rum.

De här tankarna är vi bekanta med som frihetliga socialister och anarkister. Så låt göra ett tankeexperiment där vi byter ut staten mot civilisationen. Civilisationen är inte synonymt med social existens, även om den söker att kolonisera alla livets dimensioner och sociala relationer. Liksom i fallet med staten är den inte heller enbart av ondo eller godo. Men, det är inte där som dojan klämmer. Poängen är att civilisationen liksom staten är en uppsättning av auktoritära institutioner och förtryckande praktiker som vår sociala existens skulle vara friare och sundare utan. Liksom staten.

Anarkoprimitivismen tar den anarkistiska kritiken av staten längre. Civilisationskritiken syftar till att gå till botten med auktoritära institutioner, alienerande praktiker och hur vi kan befria oss från dessa. Det handlar inte om fatalistiska slutsatser eller dogmatiska principer. Tvärtom, den anarkoprimitivistiska ansatsen erbjuder en ljus och optimistisk syn på människan som en social varelse med hållbara relationer till varandra och sin omgivning.

Vi i naturen och naturen i oss

En grönanarkistisk ansats är inte lika med att man betraktar naturen som en ”statisk perfekt massa” där människan är en segregerad existens, vilket Erik Lindgren tolkar åt oss. Att anarkoprimitivister skulle ta naturen för något som är ”absolut bäst orörd och vars ordning redan i sig själv är helt perfekt” är att förvrida ett perspektiv som syftar till att integrera snarare än att segregera mänskligt från övrigt liv.

Grön anarki handlar om människan som en del av naturen och inte något avskilt. Vår alienering från den naturliga (i bemärkelsen ekologiskt hållbara) världen är en kulturell konstruktion, matad av vår civilisation. När Lindgren talar om att anarkoprimitivister skulle betrakta människor som ”ogina småaktiga och naturfientliga” kan jag inte känna igen mig utan tycker att det känns som en demonisering utan grund.

Grön anarkism är inte att förväxla med fascism eller någon människofientlig högerliberalism. Ideologiska för-domar hör inte den frihetliga världen till, de kan väl lämnas åt den dogmatiska vänstern eller högern?

Naturlig kärnkraft

Lindgren förklarar pedagogiskt att “gifter som existerar i naturen är också skapade av den. Olja uppfanns inte i laboratorier, och det gäller inte för tungmetaller, uran eller arsenik heller.”

Jag undrar om det här ett argument mot grön anarki eller bara ett annat sätt att förespråka exploatering av olja och uran? Även den pro-industriella och socialdarwinistiska vänstern brukar vara försiktig med att dra för höga växlar på det naturliga med de mest riskabla av industrier. Det kan vara ödesdigert att se alla mänskliga aktiviteter som naturliga när de inbegriper exploatering av ämnen som uran.

Jag kan inte heller se hur det skulle vara ett hållbart försvar av civilisationen. Lindgrens logik bygger på att allt i naturen är okej att exploatera, att teknologi är något neutralt i sig, att industriella processer och i förlängningen allt människan företar sig bör betraktas som naturligt. Riskerar vi inte att gräva vår egen grav med ett sådant tänkande, med eller utan civilisation?

Civilisation är ingen synonym till mänsklighet

Lika lite som civilisationen är en synonym till samhället är den en synonym till mänskligheten. Det här är en annan grönanarkistisk idé som jag anser att Lindgren för en osaklig argumentation omkring. Och genom att jämföra civilisationen med organiska livsformer, som parasiter, menar Lindgren att civilisationen har ett naturligt existensberättigande. För att den inte är ensam om att sprida död på vår jord.

Att jämföra den industriella civilisationen (som dagligen utplånar hundratals arter) med parasiter och evolution är missvisande. Innan industrisamhället uppstod skedde naturligtvis artförändringar. Men då kom och försvann arter under förlopp om tusentals år och ingen annan enskild art har någonsin utrotat andra arter systematiskt.

Tyvärr är det inte en ideologisk konstruktion att samtidens massutplåning av olika livsformer saknar historiskt motstycke. Dagens accelererande förintelse av olika livsformer är ungefär lika naturlig som kärnkraften är naturlig.

Om man följer Lindgrens banor om alltings naturliga vara kan man försvara all exploatering och alla förtryck som människor har satt i system. Vi skulle lika gärna kunna se klassystemet eller patriarkatet som något naturligt, vilket det sannolikt finns många som gör. Det finns en fara med att betrakta kulturellt konstruerade system och företeelser som naturliga, eller neutrala.

Modern etnocentrism

Många frihetliga socialister ser samhället som en ekvation om rättvisa där kooperativa principer bör styra. Som att jämlikhet är matematik. Som att deltagande och inflytande i det politiska och ekonomiska är den högsta och enda formeln för frihet. Men allt behöver inte utgå från politik och ekonomi. Människans sociala vara kan också värderas och (re)konstrueras utifrån kulturella och ekologiska principer. Marxistisk analys verkar begränsande, kulturellt exkluderande och ekologiskt sett rent värdelös.

Vänsterns tänkande i politiska dogmer och ekonomiska principer gör mig skeptisk. Jag sympatiserar med Erik Lindgrens och Robert Halvarssons hjärtan som slår för rättvisan i sig, men känner motstånd inför den svartröda (led)stjärnan som en utopisk ism. Hur socialt orienterad den än gör anspråk om att vara så värderar den politik och ekonomi högre än kultur och ekologi. Det känns etnocentriskt.

Halvarsson ser ett modernt och anarkistiskt samhälle som ”det enda önskvärda alternativet” eftersom det ”möjliggör en värdig existens för mänskligheten på global skala.” Bakom sin revolutionära position vilar Halvarsson på ett ”bekvämlighetsperspektiv” som han uttrycker det, vilket jag inte ser något fel med i sig. Det problematiska kommer med att förespråka ”industriella framsteg” som ett universellt recept för ”värdig existens”, samt de ekologiska konsekvenserna.

Är det rätt att offra laxen i Vindelälven för energi åt pappersindustrin eller gruvdriften? Är det värt att förorena floder, skogar och hav för att exploatera de ämnen som teknologiska/industriella processer förutsätter? Vem drar gränsen? Halvarsson tror att arbetarnas inflytande i produktionen automatiskt kommer att leda till ”ekologisk hänsyn”. Jag menar att hänsyn inte räcker, utan ekologiska perspektiv bör utgöra en grund för politisk teori och praktisk förändring.

Det är lätt för oss att filosofera, men när allt kommer omkring är det trots allt inte Halvarsson och jag som betalar det högsta priset för vår moderna livsstil. Och om det moderna samhället verkligen är så enkelt, bekvämt och befriande råder tvivel. Moderna Stockholm verkar rymma fler depressiva själar än Amazonas primitiva ursprungskulturer. Att tala om en ”värdig existens för mänskligheten på global skala” låter om inte rasistiskt så åtminstone ignorant i mina öron.

Är modern existens mer värdig, enkel och bekväm än primitiv? Utan att idealisera tycker jag att den primitiva livsstilen förefaller enkel, rolig och lycklig. Men frågan är om vi ens kan föreställa oss ett liv utan arbetsdelningens hierarkier, organiserat våld och den psykiska såväl som fysiska ohälsan som det moderna livet innebär. Halvarsson undviker frågan om arbetsdelningens konsekvenser, segregering och hierarkier. Hans recept är arbetarmakt.

Monokulturens privilegierade problemformulering

Att tala om det moderna livet i det industriella samhället i termer av värdighet skulle kanske rimma bättre i en värld av kulturell jämlikhet. Men som världen ser ut idag? Jag undrar om vi överhuvudtaget har någon rätt att förorda det moderna livet och kommunicera dess ”avancerade” vara. Det är ungefär som när männen försvarar patriarkatet eller borgarna klassystemet. När allt kommer omkring är det här den enda kulturen vars globala expansion snart har utplånat alla andra kulturer. Den industriella civilisationen är en monokultur.

Vad har vi att erbjuda våra primitiva släktingar, mer än toalettpapper i utbyte mot skogarnas träd? Domesticering och kulturell integrering sker oftast, om inte alltid, med våld och med tvång. Det verkar som att primitiva ursprungsfolk väljer att hellre samla godsaker i skogen än att löneslava i fabriken. Och själv skulle jag inte heller byta en ren miljö, tid att leka och umgås, mot bilar och prylar. Men vad som sker idag är att alla kulturer tvingas välja mellan utrotning eller att integreras i monokulturen, civilisationen, den ”högsta existensen”.

Om alla ska ha Halvarssons och mina moderna bekvämligheter måste jordens ändliga tillgångar exploateras, vilket håller på att ske. Det må vara generösa tankar bakom visionerna om det globala industrisamhälle, men socialismen måste ta de ekologiska och kulturella frågorna på största allvar.

Produktionens konsekvenser

I någon mening ser jag en poäng med anarkoprimitivister som John Zerzan och Kevin Tucker vilka resonerar med kompromisslösa teser om att ”production is destruction.” Jag tror inte att inflytande i produktionen är någon garant för att vi ska sluta producera skit, för att vi ska komma överens om vad som är värt att arbeta för, eller vad som ska exploateras och produceras.

Stefan Flacks primitivistiska tolkning må stå för honom, men jag delar hans desperation om jordens förfall och förstår argumentet om kampen mot tiden. Industrisamhället tuggar sönder den ekologiska väv som vår existens beror på. Den industriella civilisationen är bevisligen cancerogen.

Att Halvarsson ser en potentiell Ted Kaczynski bakom Flacks utläggning om medel och mål känns trist men också klassiskt. Ungefär på samma sätt som de statliga krigsorganisationerna alltid utmålar frihetskamp som terrorism. Det är lustigt hur olika vi läser och förstår varandra. När Halvarsson associerar till unabombaren så associerar jag till en medkännande själ som talar om ekologiskt självförsvar för att rädda och inte utrota liv. Var nu Flack står vet bara han, liksom jag vet var min lojalitet ligger och vart gränserna går när det verkligen gäller. Jag tror att många principer bleknar i den stund som vi inser att det förs ett organiserat och dödligt våld mot jorden, livet, och oss själva – i civilisationens namn.

Många stigar ut ur civilisationen

De flesta anarkister vill se och skapa ett socialt klimat där man både individuellt och kollektivt bryter mot förtryckande lagar och konventioner. Men kampen för kulturell autonomi likväl som individuell frihet kräver kanske att vi ser bortom de mallar och program som tidigare frihetskamper tillhandahåller. Vi står inför att befria oss från ett fängelse bestående av en mängd ansiktslösa maktordningar som vi i vissa fall fortfarande identifierar oss med.

Civilisationen är som en dimma över frihetens vatten. Den urbaniserande och institutionaliserande monokulturen behöver vi lika lite som vi behöver staten för att samexistera och leva. Att vara människa innebär mer och något annat än att vara en civiliserad medborgare eller arbetare. Jag ser därför mycket hellre en vildväxande anarki än en proletär, om än anarkistisk, monokultur.

Att låta sig inspireras av primitiva kulturer är inte samma sak som att bygga en politisk teori för att bli indianer. Den anarkoprimitivistiska ansatsen får en missvisande och oförtjänt usel kritik när den recenseras av ideologiska socialister. Daniel Kristiansson påminner oss alla om att ”det finns inte bara en väg ut ur skogen.” Med lite tur, kärlek och kreativitet finns kanske ett myller av stigar ut ur civilisationen också.

Tidigare inlägg i debatten: