Civilisationsdystopi och
livsoptimism

Läs tidigare inlägg i debatten:

"Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på dig det beror - Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva. Vi ger aldrig upp!"

Ur broschyren Om kriget kommer, 1961.

När vi diskuterar ett så stort begrepp som civilisation (härmed förkortat som civ) så finns det en risk att generalisera. Den risken får vi ta, för ämnet är för viktigt för att bortse från på grund av akademiska nyanseringskrav. Att fokusera på civ, att fråga oss vad vi befinner oss i och varför, att våga utmana den dödskultur som ockuperar hela planeten just nu, ser jag som den anarkistiska rörelsens verkliga uppgift. Vi är civ ivrigaste kritiker oavsett om vi ser det som att vi kritiserar civ i sig eller bara lyfter fram dess följder som klassamhälle och könsförtryck.

För att verkligen kunna vara den motståndsrörelse vi är och måste bli så är det av vikt att kunna definiera oss. Varje dag och natt lider vi och drabbas av civ våld i olika former, och för att hitta fungerande motståndsstrategier så måste vi veta vad det är vi har att göra med. Det första steget är att synliggöra förövarnas våld. Civ är i huvudsak en fråga om ett aldrig sinande och ständigt accelererande våld mot både människor, djur och natur. Ett krig mot planeten helt enkelt.

Är det då en förenklad tudelning att tala om civ och icke-civ? Det beror på. Använder man religiösa ord som ont och gott så blir det kanske det, men talar man om civ som en konkret process av domesticering (tämjande) som drabbar allt så är det inget omdöme utan vår faktiska situation. Under 99 procent av vår existens (lite beroende på hur och när man menar att människan blev människa) har vi levt utanför den 10 000-åriga process som kallas civ, och även om få – eller inga – delar av planetens övriga arter inte drabbats av dess framfart så lever många även idag utanför civ, även om de utrotas i en allt hastigare takt. Ser man det från en biologisk synvinkel så är civ undantaget, en parantes och inget givet.

Även om jag som grönanarkist önskar bort civ så är det ändå dess teknosfär och konsumtionskarusell vi tyvärr har att göra med idag. De ställen där jag inte möter civ struktur är försvinnande få, och ser man till de gifter som orsakas av den, så finns det ingenstans jag kan bege mig utan att drabbas av dess våld. För att inte kunna dricka vatten, äta växter och djur eller andas utan att få i mig dess gifter ser jag som ett brott och en djupt personlig kränkning av min rätt till en giftfri värld. Skulle vi rada upp alla civ direkta konsekvenser så blir listan oerhört lång, en lista där vi alla skulle kunna fylla på med tusentals skador och våldsamma uttryck som vi personligen fått i vår vardag.

Men om man konstaterar att civ är roten till det våld som härjar planeten idag, betyder det att allt som kommer av civ är negativt? Nej självklart inte. En sådan position är naiv och verklighetsfrånvänd. Vi har alla växt upp som civ missanpassade barn och vet att det finns en hel del saker inom den som inte är skadliga. Men frågan är inte om vi måste dissa allt som har med civ att göra eller förneka njutningen av hallonsorbet, Lars Winnerbäcks låtar och en whisky (eller what have you), utan om civ är hållbar? Man kan också fråga sig om allt det i civ som trots allt är bra är det på grund av eller trots? Bägge delarna kan man anta, men det finns ingen anledning att tro, om och när den kollapsar, att människor kommer glömma eller göra sig av med vissa vetenskapliga insikter, sånger, sagor och poesi.

Med facit i hand och efter cirka tio millenniers civ kan vi konstatera att den inte är hållbar och sällan – om någonsin – varit det. Civ förbrukar icke-förnybara resurser, tär på planeten (och därmed dess egna förutsättningar till fortlevnad), är orsaken till krig, svält, slaveri och misär genom historien (och historien är just civ patriarkala His-story, dess berättelse om sig själv). Den bygger på den människocentrerade tanken att människan är evolutionens slutmål, att allt annat finns för oss som resurser att (miss-)bruka, och inte att vi är en av många arter som alla är beroende av varandra.

Civ, som handlar om makt och kontroll, har utrotat tusentals kulturer, utrotar tusentals arter och håller de kvarlevande i tämjd fångenskap i möjligaste mån. Som människor föds vi alla fria (och biologiskt sett förväntar vi oss en fri tillvaro som jägar-samlare) men tvingas sedan – och vänjer oss ofta vid att - bli denna dödskulturs gisslan. Det är livets mångfald som är utgångspunkten och civ som är undantaget. Civ har påtvingat världen sin hierarkiska ordning med katastrofala följder för allt, utan den skulle vi (kanske) kunna återgå till den hållbara ordning som evolutionen vaskat fram under årmiljonerna.

Att önska bort civ är inte ett tillbakablickande där vi önskar bort alla positiva inslag som människans idérikedom och kreativitet fött fram. Det är att låta tusentals olika ekologiska landbaserade kulturer växa fram istället för en konformistisk och lealös monokultur. Det är att inte acceptera det påtvingade slaveriet i form av dagis, skola, lönearbete, medborgarskap, konsumtionskultur med fler roller som har med systemets bevarande att göra. Det är att ställa en människoformad vankultur med ett fåtal tämjda arter mot en rik och mångfaldig planet där vi lever som en djurart bland andra – en speciell sådan visserligen, men som det fria, underbara och härligt vilda djur vi är.

Etymologiskt kommer civ av ordet civis som betyder stadsbo på latin. Liksom en stad alltid kräver resurser utifrån och aldrig kan vara ett ekologiskt hållbart samhälle så är civ hjärta också den tärande och exploaterande urbanismen, som ständigt kräver mer.

Kontrasterar man civ med urfolk finns det alltid en risk att romantisera ursprungliga kulturer. Det är en gammal inomcivilisatorisk idétradition, och man kan se en röd tråd från en av de äldsta texterna, Gilgamesheposet, via romaren Tacitus syn på de fria barbarerna och Romantikens syn på den ädle vilden till vissa antropologers ibland naiva kulturrelativism. Kanske är denna syn och längtan ett vagt minne av vår tid som jägare-samlare, det fria livet i ”Edens lustgård”. Att anarkoprimitivister lyfter fram urfolk som exempel är dels för att vi alla en gång varit det, men framför allt för att de flesta urkulturer varit hållbara. Medan vår (eller snarare deras) civ går mot en hastig undergång, så har en myriad av mänskliga kulturer kunnat leva i tiotusentals år i ett komplext interagerande med andra arter.

Det har funnits och finns urfolk som - antingen i sig själv, men oftare genom att komma i kontakt med civ våldskultur – levt ohållbart, men dessa brukar ofta försvinna med tiden för att våldsamma kulturer är sällan hållbara. Det är hållbarheten som är det viktiga och inte om man värderar olika kulturer som goda eller onda. Det är Kropotkins – och de flesta moderna biologers - syn på ömsesidig samverkan och inte socialdarwinisternas hierarkiska syn på den starkes rätt som är det naturliga och ursprungliga fungerandet för oss som en art bland andra. De urfolk som levt hållbart som vi kan se som exempel på hållbara kulturer är just de som levt fredligt, haft en kärleksfull relation till barn, varit sexuellt frisinnade och inte religiöst dogmatiska. Det viktigaste är inte om det anses som gott eller ont utan om en kultur fungerar i det långa loppet, och det gör knappast vår nuvarande civ.

Att önska bort civ är alls inte orealistiskt eller en utopisk önskedröm. Att börja sätta civ i perspektiv och förbereda sig för dess kommande fall är istället en realistisk och pragmatisk hållning. För allt har ett slut och denna civ kommer kollapsa förr eller senare, antagligen på grund av sin egen tyngd – en växande grönanarkistisk rörelse till trots. Det kanske kommer ta 50, 100 eller 250 år, men förr eller senare sker det. Det kommer säkert ha flera samverkande orsaker: världsomfattande epidemier, krig, att oljeekonomin kraschar, klimatförändringar, uppror och annat – och det kommer orsaka stort lidande. Men civ orsakar redan nu stort lidande och dess ständigt pågående våld kommer bara synliggöras än mer (främst för oss i det rika norr, för de flesta andra är det redan nog så synligt varje dag). De flesta kommer befrias från sina bojor och bli friare och se sitt lidande minska när maktstrukturerna som fängslar oss väl tynar bort.

Grönanarkism (i sin anticiv huvudfåra) och anarkoprimitivism handlar om att se och erkänna det som sker, att initiera en global motståndsrörelse och bekämpa maktordningen, att förbereda sig inför kollapsen genom att bygga nya hållbara närmiljöer. Det är ingen missionerande ideologi som vill påtvinga sin världssyn på andra, utan främst en kulturkritik och en kamp för en värld av mångfald. Det finns en väg med civ, men tusentals olika som tar oss ut ur den.

Anarkoprimitivism tar steget fullt ut och kallar den destruktiva process som civ innebär för vår fiende och vill se fienden för vad det är så vi inte likt Stockholmssyndromet identifierar oss med våra gisslantagare, utan kan sätta ljuset på det system som ständigt gör våld mot oss alla. Många har internaliserat civ i så hög grad att den tanken är svår att formulera eller ta till sig och ibland känner många människor sig personligt pålhoppade eller kränkta när vi pekar på civ som det stora problemet. Själv känner jag en stor lättnad med insikten att det inte är mänskligheten i sig eller mig det är fel på utan bara den vansinneskultur som erövrat, koloniserat och härjat världen på tok för länge. Den insikten är både en befrielse och nyckeln till vår frihet.

Jag ser anarkoprimitivism som en av många inspirationskällor i mitt liv, där andra är olika urfolks praxis, evolutionsbiologi, radikalantropologi, animism, självläkande terapier, ursprunglig kost. Någonstans betraktar jag dessa som olika pusselbitar av ett ursprungligt fungerande. Jag är tacksam för författare såsom: Daniel Quinn, Chellis Glendinning, Derrick Jensen, Paul Shepard, Jean Liedloff, Tomas Ljungberg, John Zerzan, Ward Churchill, Jared Diamond, Fredy Perlman med flera. Dessa tänkare har givit mig perspektiv på det jag befinner mig i, och har hjälpt mig sätta fingret på den olust jag känt för vår innevarande konstgjorda kultur under hela min uppväxt. De fick mig att inse att jag är ett vilt människodjur som kommer slåss för min frihet.

Jag känner att de tankegångar och den praxis som det ursprungliga fungerandet åsyftar är att dra ut anarkismens frihetslängtan till sin spets. Grön anarki är för mig tidlös besinning i vår besinningslösa tid. Att återförvilda oss och föra den grönanarkistiska kampen är att slåss för vår rättmätiga och förlorade arvedel. Vi har inget att förlora, men en värld att vinna. Jorden kan klara sig utan denna destruktiva Syfilisation, men vi människor kan aldrig klara oss utan jorden. Vi äger inte jorden, den äger oss. Tillbaka till framtiden, den kommande slutparentesen och med hopp om en fri och underbar morgondag!

Kom låt oss kämpa tillsammans oavsett om ni kallar er svarta eller gröna anarkister. Det mest positiva med civ är att vart man än vänder sig så finns det alltid en aspekt av den att bekämpa, och kämpa för våra liv måste vi. Med alla till buds stående medel.

För förstörandet av civilisationen! För återanknytningen till Livet!