Hur ska vi ta oss dit
härifrån?

På Yelah förs sedan valet en väldigt intressant idédebatt om visioner inom anarkismen. Enkelt uttryckt står debatten mellan primitivister och människor som vill förverkliga anarkistiska principer i ett industrialiserat samhälle.

En fråga jag saknar är: Hur ska vi, realistiskt sett, ta oss ta oss mot visionerna härifrån? Det vill säga, hur ska vi ta oss till det samhälle vi vill ha, oavsett om vi vill leva i samklang med naturen eller i ett industrialiserat samhälle? Vad ska vi och kan vi rimligen göra för att förenkla inför en övergång till anarkistiska strukturer mellan människor?

Jag skulle vilja se en anarkistisk debatt som tar avstamp i hur vi har det nu 2006 i Sverige och i världen. Ifrån den positionen skulle jag vilja att man inte bara blickade framåt mot de kommande decennierna och seklet, utan också tittade runt omkring sig och såg vilka tendenser till anarkism som finns redan nu.

Anarki kräver att alla är anarkister

Det finns en grundprincip som måste ligga till grund för realistisk anarkistisk debatt. Denna grundprincip har att göra med anarkismens utgångspunkt att det är det auktoritära samhället i sig som gör att människors dåliga sidor odlas. I ett anarkistiskt samhälle ska människan få möjlighet att följa sin inneboende moral som påbjuder att hjälpa och respektera andra och sig själv. All form av anarkistisk struktur faller när folk inte förmår hjälpa och respektera varandra.

Detta är anarkismens svaga punkt. För att anarkistiska strukturer mellan människor ska kunna fungera så måste alla i den anarkistiska strukturen vara anarkister. Utan detta faller det.

Om jorden ska räddas så måste alltså jordens befolkning vara anarkister, eller åtminstone så pass många att de som inte är det inte förmår förstöra samhällsstrukturerna.

Så det ser mörkt ut och jag tror att vi kommer att få vara med om en hel del kollapser under detta århundrade. Den globala uppvärmningen gör att naturen börjar bete sig oregelbundet, och detta hävdar många gör att vi kommer att utsättas för ett ökat antal naturkatastrofer. Vi går mot en ny oljekris. Jorden är överbefolkad, vilket resulterar i hunger och kanske även pandemier. Statspolitiskt sett kan vad som helst hända över hundra år och några menar att USA:s tid som stormakt och imperium kommer vara förbi om några decennier.

Anarkism en av de mest realistiska idésamlingarna

Jag vet att anarkism kan betyda olika saker. Själv använder jag mig inte längre av ordet för att beskriva min egen åsikt, men för mig betyder det att man har en politisk insikt om att auktoritära maktstrukturer inte kan bringa lycka och därför inte heller är särskilt realistiska och hållbara. Jag betraktar anarkismen som en av de mer realistiska och bättre formulerade tankesystem som mänskligheten har producerat i sin önskan om en bättre tillvaro.

Jag skulle vilja att demokratitanken i anarkismen fick tillträde till det offentliga rummet. Jag skulle vilja att Sverige demokratiserades och jag tror inte att det är en omöjlighet. Jag tror till och med att det finns en god grogrund för det.

Politik baseras på människan. Utan kunskap om människan så misslyckas politiken med att nå dit den vill.

Därför är socialdemokratin en ideologi som inte kommer att leva länge till, en ideologi som har tappat i kraft och vitalitet och som när det kommer till ideal numera mest består av tomma ord. Arbetarrörelsen med socialdemokratin som främsta kraft lyckades mobilisera Sverige och dessutom förändra landet.

Det hela ledde till en kompromiss mellan arbetarna och de rika där kapitalismen så att säga tämjdes av arbetarrörelsen och möjliggjorde sociala reformer i socialdemokratins namn och anda. Svenskarnas levnadsstandard höjdes, gräsrotrörelserna dog ut efter ett tag ungefär i samma takt som att kapitalismen tog ett nytt grepp om Sverige.

Socialdemokraterna har under Göran Persson visat sig i sin gråaste, tråkigaste, lydigaste och mest odemokratiska form.

Respekt måste uppvärderas

Allt det här känner folk runt omkring en även om de inte lyckas formulera det. Anledningen till att jag håller mig till Sverige som exempel är att det kanske är den tydligaste av de enheter som man kan påverka i. Och som land betraktat så skriker Sverige efter en ny social rörelse.

Därför är det en perfekt ingång att berätta om anarkismens demokratibegrepp. Om att man inte behöver ha en ledare i alla organisationer, att det kan fungera på andra sätt. Att det är just ledarstyrningen som gör staten och kommunen så tråkig, och företaget så kränkande och orättvist.

Jag skulle vilja se andra förändringar också, att respekt mellan människor uppvärderades och att man började lyfta fram det och försökte bygga ett samhälle på respekt. Just att det inte är nya tankar i Sveriges samhällsdebatt är positivt. Anarkister skulle kunna tillföra en kraft till det redan existerande som förstår att vara radikal.

En pragmatisk anarkist skulle förstå att en bra och respektfull person på en mindre maktinstitution (ex: politiskt ansvarig för ungdomsfrågor) kan förvalta respekt och handla så gott de kan utifrån sina förutsättningar. En pragmatisk anarkist skulle också förstå att nästa person på samma post skulle kunna vara inkompetent, respektlös och icke-kommunikativ.

Jag önskar också att det fanns en större medvetenhet om att man måste omvända folk till vår sida. Man måste ge folk en chans att byta åsikt om man vill förändra samhället åt ett demokratiskt håll. Att få en annan person att byta åsikt är i princip omöjligt, det enda man kan göra är att underlätta processen och visa att man har rätt.

Rätt har man bara om man är beredd att ha fel, så man måste kommunicera mycket. Och blicka framåt, vara kreativ och positiv.

Då kanske vi kan börja snacka anarkism.