”De Hoyos saknar
förankring i
verkligheten”

Läs Efrain de Hoyos debattinlägg här.

Utan att djupare gå in i en diskussion om objektivitet, subjektivitet och fakta, vill jag framföra ett par kommentarer på Efrain de Hoyos brev angående situationen i Oaxaca. De åsikter han uttrycker förenklar och förvränger situationen till den grad att det i slutändan bör ses som ett försök att rättfärdiga den politiska förföljelsen och det hänsynslösa våld som myndigheter i delstaten Oaxaca för närvarande gör sig skyldiga till.

Inget förbud mot åsikter på Yelah

De anklagelser som framförs mot Anna Johansson tänker jag inte närmare gå in på, förutom att nämna att det mig veterligen inte finns något förbud att uttrycka åsikter på Yelah, vilket Efrain verkar anse. Speciellt när man som Anna har en stor kunskap och personlig erfarenhet att grunda sina åsikter på, och framför de på ett öppet och ärligt sätt, till skillnad från Efrain själv som efter upprepade försäkringar om hans fritänkande och politiska självständighet försöker förklä sina egna åsikter som fakta.

Att det finns folk som inte stöder APPO är ingen hemlighet, de är många och dessutom väldigt mäktiga. APPO i sin tur representerar en stor grupp människor från de runt 350 medlemsorganisationerna, de människor i delstaten vars representanter utnämndes vid den nyliga kongressen, samt de som utan att vara aktiva stöder den politik som organisationen står för. Och trots att Efrain på något vis säger sig veta det, går det inte att säga exakt hur många som stödjer eller inte stödjer APPO, eftersom inga undersökningar har gjorts i frågan.

APPO har större stöd vid manifestationer

Man kan försöka göra en uppskattning grundat på det uttryck i form av demonstrationer och upprop som de två olika grupperna visat, där inräknat de videofilmer som Efrain hänvisar till. Genom att jämföra uppslutningen vid nämnda manifestationer kommer man fram till den otvivelaktiga slutsatsen att APPO har ett betydligt större stöd än de människor som aktivt vänder sig emot organisationen. Det går inte att jämföra en stor demonstration till stöd för PFP och guvernören med nästan sex månaders kontinuerliga demonstrationer och den uppsjö av socialt missnöje som setts i Oaxaca. Men denna bedömning är och förblir trots allt en uppskattning – låt oss helt enkelt konstatera att stora grupper människor både stöder och vänder sig emot APPO.

Ingen representerar alltså ”folket”, som alltid kommer att ha olika åsikter, varför det behövs demokratiska mekanismer som hjälper folk att lösa sina mellanhavanden utan våld. Varken APPO eller dess motståndare representerar ”folket”, inte ens Efrain representerar folket trots att han upprepade gånger försöker tala i dess sak.

Man kan vidare konstatera att inte heller regeringen representerar ”folket”, i alla fall inte de hundratusentals människor som visat sin avsky mot Ulises Ruiz de senaste månaderna. En av de bakomliggande orsakerna till Oaxacas konflikt är just den skrikande bristen på fungerande demokratiska institutioner, vilket i sig är anledningen till att organisationer som APPO överhuvudtaget behöver skapas.

Kravens legitimitet det viktiga

I stort är det ointressant om APPO representerar majoriteten eller inte. Frågan som bör ställas är istället om deras krav, det vill säga kraven som har hundratusentals människors stöd, är legitima.

Det är enkelt att konstatera att deras krav är blygsamma, de kräver en guvernörs avgång som kom till makten via valfusk, stoppar ekonomiska resurser ner i egen ficka, beordrar tårgas att skjutas på sovande kvinnor och barn, och politiskt förföljer, arresterar och mördar sina meningsmotståndare.

I konflikter som den i Oaxaca kommer alltid personer som inte tar aktiv ställning i kläm, vilket är mycket beklagligt. En mängd människor (som Efrain kallar ”riktiga människor” trots sina uppmaningar till Yelah att inte skilja på folk och folk) har förlorat jobben och lidit av de konsekvenser som konflikten haft i deras dagliga liv.

Frågan man måste ställa sig, som Efraim undviker, är vem som bär ansvaret för detta. Och då kommer man återigen tillbaka till frågan om APPO:s krav är legitima – det vill säga om de begär något oacceptabelt faller ansvaret på dem att ge upp, och om de som i det här fallet begär något som efter alla demokratiska mått måste anses som legitimt, bör regeringen acceptera kraven och med detta punktera spänningen och konfrontationen.

Så ansvaret faller på regeringen, som cyniskt vägrar bemöta dessa krav, och med detta eskalerar konflikten och skapar de förutsättningar som sedermera leder till att en mängd människor blir av med jobben (för att inte nämna de som dödats och kidnappats). Ska en grupp människor ge upp sina rättigheter bara för att regeringen hotar med att låta en annan fara illa?

Regeringen ligger bakom lidandet

Dagens tidning rapporterade något som människorättsgrupper och Ulises Ruiz för en gångs skull är överens om: 80% av de 214 människor som den federala polisen grep, torterade och våldtog den 25 november hade ingenting med APPO att göra. Det vill säga: de var människor som även i Efrains ögon kan betecknas som ”riktiga”.

Här blir det än mer uppenbart att regeringens cyniska agerande och deras användande av våld som politisk metod ligger bakom den allra största delen av lidande hos människor, vare sig de tar aktiv del i konflikten eller inte.

Slutligen, att kalla APPO en våldsam terroristorganisation saknar koppling till verkligheten, kort och gott eftersom det rör sig om en icke väpnad grupp. Efrain, vilka ”fakta” baserar du det påståendet på? Vilken definition av ordet ”terrorism” använder du, och vilka av APPO:s handlingar stämmer in i den definitionen?

Det som Efrain undviker att nämna är att den i särklass mest våldsamma parten i konflikten är den federala och den delstatliga regeringen, som mellan sig dödat över 20 personer, torterat, våldtagit, arresterat hundratals, hotat folk till livet – allt eftersom de vägrar att acceptera en stor grupp människors legitima krav på rättvisa och demokrati.